- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 12. Hyperemi - Johan /
935-936

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mått, mål, vikt och mynt äro gemensamma för
I. och Danmark; dock ha I:s landsbank och
Islands bank rätt att utgifva egna sedlar,
som likväl gälla endast på I. Enligt lag af
1907 skall metersystemet införas fr. o. m. den
tidpunkt, som konungen närmare bestämmer. I:s
vapen är en åt vänster vänd hvit jaktfalk
i blått fält. Någon egen flagga har I. ännu
icke, utan Dannebrog är dess officiella symbol;
men islänningarna yrka på officiell sanktion
åt sin illegala flagga, blå med hvitt kors.
R. N-g.

Historia. I. I. som fristat (874–1264). 1.
Landnamstiden (874–930). I. upptäcktes omkr. 850
af svensken Gardar Svavarsson (se d. o.),
som kallade det Gardarsholm; något senare
kom norrmannen Naddod, som gaf det namnet
Snæland ("Snöland"). Namnet I. fick det af
norrmannen Floke Vilgerdsson, kallad Korp-Floke
(Hrafna-Flóki), hvilken bodde en vinter på
Barðaströnd vid Breiðifjörður. Före nordborna
hade emellertid irerna funnit landet (se Dicuil),
och vid de förres ditkomst fanns där en fåtalig
befolkning af iriska anakoreter. I:s bebyggande
började 874, då Ingolfr Arnarson (se d. o.) tog
land på sydkusten för att sedermera flytta till
Reykjavík. Hans exempel följdes af en mängd
till största delen storättade och rika män, de
fleste från Norge eller de norska nybyggena på de
brittiska öarna, men också af en och annan svensk
samt af en dansk; och då många af de norske
nybyggarna, de s. k. landnamsmännen, ledde sina
anor upp till svenska och danska höfdingar och
konungar, så kan isländska folket sägas härstamma
från hela Nordens bondearistokrati. Dock har
befolkningen dels genom på härtåg fångna trälar
och trälkvinnor, dels genom frivillig invandring
fått en icke ringa tillsats af främmande blod,
i synnerhet keltiskt från Irland. Under loppet
af 60 år "fullbyggdes" I., d. v. s. togos
kusterna och fjordarna i besittning, sist
östra kusten. Nybyggarna bildade små fria
samfund, härad, omkring de mest högättade
landnamsmännen, hvilka som godar (se Gode)
blefvo häradsbornas ärftliga offerpräster cch
tingsföreståndare, men icke herrar, ty hvar
"bonde" l. jordegare var en man för sig, förenad
med de öfrige häradsborna genom det gemensamma
tinget. Efter hand delades häraden i flera
godord, eller ock förenade sig flera härad om
ett gemensamt ting; sådana föreningar kallades
tingslag. Men innan denna ordning var genomförd,
samlades alla häraden till ett statsförbund –
motsvarande det svenska landskapet –, i det att
landnamsmannen Ulfljot 930 upprättade alltinget
(se d. o.), som blef på en gång lagstiftande
församling och domstol. Ulfljot (Úlfliótr) blef
alltingets förste lagsagoman ("lǫgsǫgumaðr"),
d. v. s. ordförande, hvars förnämsta uppgift var
att ihågkomma och föredraga lagen ("segia lǫg");
de af honom från den norska Gulatingslagen lånade
och tillämpade rättsreglerna, Ulfljotslagarna,
blefvo säkerligen formligen antagna på tinget. –
2. Släktfejdernas och författningsbildningens
tid
(930–1030). Ovissheten om alltingsdomstolens
befogenhet vållade blodiga strider, t. o. m. på
själfva tinget, och till följd däraf beslöts 965,
på förslag af Thord Gellir, att landet skulle
indelas i fjärdingar, hvar och en omfattande
vissa af öns 13 tingslag och hvar och en med sin
egen högsta domstol på alltinget. Fjärdingarna –
en ännu gällande indelning – voro:
sydlänningarnas (Sunnlendingafiórðungr)
mellan Jökulsá på Solheimasand under
Eyjafjöll och Hvalfjorden; västfjordsbornas
(Vestfirdingafiórðungr) till Bitrufjorden;
nordlänningarnas (Norðlendingafiórðungr)
till Langanes samt östfjordsbornas
(Austfirðingafióðungr). Indelningen var
dock icke fullständigt territoriell, ty hvarje
bonde kunde ställa sig under hvilken gode som
helst och sålunda sluta sig till en annan
fjärding än den, i hvilken han bodde. (Om
fjärdingsdomarna se Allting). Vid samma
tid ordnades tidräkningen. Dittills hade man
räknat året till 364 dagar (12 månader om 30
dagar hvar och 4 skottdagar, aukanætr); men
på förslag af Thorstein Surt beslöts, att för
hvart sjunde år skulle ytterligare inskjutas
en skottvecka. Med senare införda rättelser
har denna tidräkning jämsides med den romerska
bibehållit sig till våra dagar. – Under ständiga
ättefejder, som dock sällan utkämpades med
flera än 12 eller 24 män, framskred stats-
och rättsutvecklingen. Synnerligen orolig
var den tid, då Skapte Thóroddsson var
lagsagoman (1003–30), men vid dess slut
var fristatsförfattningen i hufvudsak
färdigbildad. Det sista ledet fogades till
rättsförfattningen 1004, då en kassationsdomstol,
femtedomen (se Allting), upprättades på
alltinget. Dessutom blef holmgång (se d. o.) 1006
afskaffad. Samtidigt blefvo formerna för
lagrättans lagstiftningsverksamhet fastställda
(se Allting). – Den isländska fristaten var en
aristokratisk rättsstat. Ingen samfundsplikt
kunde aftvingas någon utom genom rättegång och
dom, för hvars exekution den, som vunnit målet,
själf måste sörja: rättegång var formen för allt
offentligt lif. Därigenom nådde den isländska
rätten en utomordentlig utveckling. Den blef
en på h. o. h. själfständigt och ytterst
fint sätt utbildad produkt af samnordiska
rättsgrundsatser. Det märktes i synnerhet på
familjebandets genomgripande betydelse ej blott
i civilrätten, utan också i kriminalrätten,
så tillvida som processen, särskildt i dråpsmål
(eptirmál), och deltagandet i böters betalande
noga afmättes efter släktskapsförhållandet
till parterna i målet. Det skönjdes också
i den hänsyn, som togs till den personliga
hederskänslan, bl. a. vid straffens bestämmande,
och på själfva rättegången, hvars grundtanke
var, att en rättstvist skulle vara en öppen,
under samfundsmedlemmarnas ögon och medverkan
förd kamp med rättsmedel, i stället för med
vapen (sedan 1006), mellan fria och myndiga
män. Ingen öfverhetsperson uppträdde som
parternas vägledare; lagsagomannen skulle endast
på tillfrågan upplysa om, hvad som var lag i
tvifvelaktiga fall. Vid rättegången kräfdes
närvaro af ett stort antal tingsmän dels som
domare, dels som vittnen, dels som medlemmar af
kviðr, den nämnd, som till ledning för domarna
skulle afgöra den anklagades skuld eller oskuld,
dels slutligen som väktare öfver ordningen
vid tinget. Därför var också en niondedel af
tingsmännen i godordet pliktig att följa goden
till tings. – Med utlandet hade islänningarna
under denna tid liflig förbindelse, i det att de
som vikingar, köpmän, skalder och kämpar i stort
antal besökte konungar och höfdingar öfverallt
i Norden och på de brittiska öarna samt äfven
i Normandie, Gårdarike och Konstantinopel. Men
som stat hade I. ingen beröring med andra riken
eller deras härskare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbl/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free