Print (PDF) - On this page / på denna sida - Italia irredenta - Italianism - Italica, stad. Se Corfinium - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1023
Italianism-Italien (Läge, storlek, gränser.
Kustbildning. Ytbildnmg. etc.)
1024
lienska landsdelar är till stor del dess
förtjänst. Rik-liga penningmedel ha genom
"irredentan" i tysthet förskaffats åt det
italienska kulturarbetet i Tyrolen och
Trieste. Agitationen för ett italienskt
universitet i Trieste är dess verk, och
med aldrig svikande påpasslighet slås alarm
vid hvarje förment eller verklig kränkning
af de österrikiske italienarnas nationella
intressen. Mer än en gång ha svåra slitningar
blifvit följden mellan Österrike och Italien,
men den italienska regeringen har hittills
alltid lyckats försona sin mäktige allierade,
utan att behof va alltför skarpt bryta med
irredentisterna. V. Lm.
ItalianFsm, italiensk språkegenhet eller
ordvändning, nyttjad i ett annat språk än det
italienska. - Italianisera (I tallen is e ra),
göra till italiensk.
Itälica, stad. SeCorfinium.
Italien (it. Italia, osk. Vitellium, "det
boskapsrika"; jfr lat. vitulus, kalf) var urspr,
ett namn på sydvästra delen af Apenninska halfön,
som beboddes af i t a l e r n a. Ett grekiskt
namn var Oinotria ("vinlandet"); hos antika
skalder träffas äfven andra namn, såsom Hesperia
("västerlandet", i förhållande till Grekland),
Ausonia, Opica. Fastlands-I, n. om Kubico och
Macra kallades Gallia cisalpina och fick först
under Augustus namnet öfre I.
Läge, storlek och gränser. Hufvudmas-san af
I. utgöres af den mellersta af södra Europas tre
stora halföar, den apenninska, hvilken, ej olik
en stöfvel, i form af ett långsträckt trapets,
med bredare landfäste utskjuter i Medelhafvet i
sydöstlig riktning naellan Tyrrhenska hafvet i
v. och Adriatiska hafvet i ö. Återstoden omfattar
alla öarna i och omkring Tyrrhenska hafvet, med
undantag af Corsica, hvilket dock geografiskt hör
tillsammans med I. liksom äfven Maltagruppen
i s. Två af dem, Sicilien och Sardinien,
ha en betydlig storlek ; de mindre äro Elba,
Pontinska öarna, Ischia, Capri, Lipariska och
E g a d i-ska öarna. Utom Tyrrhenska hafvet
ligga P an-telleria och Lampedus a, mellan
Sicilien och afrikanska kusten, samt de små
Tremitiöar-n a; ö. om halfön. Fasfclandsdelen
sträcker sig mellan 37° 54’ 54" (en punkt nära
Melito di Porto Salvo i Reggio) och 46° 40’ 48"
n. br. (Cima di Vanscuro i Karniska alperna) samt
6° 33’ (nära Monte Tabor i Väst-alperna) och 18°
31’ 18" ö. lgd (Kap Otranto = ung. Stockholms
meridian). Sydligaste spetsen af Lampedusa, som
äfven är monarkiens sydligaste, ligger under 35°
29,s’ n. br. I. gränsar i n. v. till Frankrike,
i n. till Schweiz och Österrike. Största absoluta
längden, 1,135 km., faller på en linje dragen
från Mont Blanc till kap S. Maria di Leuca,
yttersta spetsen af Apulien; bredden växlar
mellan 135 och 230 km. för den egentliga halfön,
men uppgår i n. till 568 km. Half-öns kust mäter
3,383 km., öarnas 3,493 km.; landgränsen är 1,938
km. lång. Afståndet till hafvet är öfverallt
obetydligt; för Milano, den mest kontinentala
större staden, blott 120 km. Konungarikets hela
areal uppgifves officiellt till 286,682 kvkm.,
hvaraf 50,217 kvkm. komma på öarna. På italienskt
område ligger den lilla republiken San Marino
(61 kvkm.).
Kusten är på halföns västra sida mycket
mera inskuren och till sin beskaffenhet
mera omväxlande än på den östra. Särskildt
karakteriseras den genom
en serie flacka bukter med af rundade
kustlinjer. Liguriens kust bildar in. v. den
stora Genuaviken med branta stränder och djupt
vatten. Några goda hamnar finnas på denna kust,
särskildt Spezia. Utmed Toscana är kusten låg
och sandig, ofta försedd med dyner, samt utanför
Arnomynningen fylld af slam. S. om Elba vidtager
Tyrrhenska hafvet med mer utpräglade bukter
och mestadels låga stränder ända ned till Monte
Circello (541 m.) på romerska kusten. En stor
del af denna flacka kust är fylld af träsk och
hemvist för malarian (de etruriska m a-remmerna,
Campagna diEoma, se d. o., och längst i s. C a
m po m o r t o), hvilken fördrifvit nästan allt
mänskligt lif till det inre landet. Endast några
få hamnplatser ha uppstått på klippuddar, som
under sommaren äro feberfria. Sydligare blifva
bukterna något djupare, och bergen tränga fram
till dem, såsom vid Gaetaviken och ännu mera
vid Neapels vik, vid hvars stränder de resa
sig amfiteatra-liskt och äfven fylla öarna vid
dess inlopp. Den bergiga Sorrentohalfön på dess
södra sida aflöses vid Salernoviken af en låg
sandstrand ända fram till Punta della Licosa,
hvarefter berglandskapet med få afbrott ånyo
gör sig gällande ända till södra spetsen af
Kalabrien. Policastro-, Eufemia- och Giojavikarna
äro de sista af någon betydenhet på västra
sidan. Från Tyrrhenska hafvet leder det minst
3 km. breda Messinasundet in i Joniska hafvet,
mot hvars strand Kalabriens granitberg utsända
klippuddarna kap Spartivento, den sydligaste på
halfön, Punta di Stilo och kap Eizzuto. Mellan
de båda sistnämnda bildas Squillaceviken;
längre norrut intränger den största af alla,
Tarantoviken, som skapar hålfoten på den
italienska stöfveln, mellan halföarna Kalabrien i
v. och Apulien i ö. Dess stränder äro låglända,
här och där späckade med laguner. Samma
karaktär bibehåller den apuliska kusten äfven
på andra sidan kap S. Maria di Leuca ända upp
i Manfredonia-viken, vid hvars norra strand
den brytes af Monte Garganos klippiga halfö
("sporren på den italienska stöfveln"), som bär
udden Punta della Testa och på ömse sidor har
vidsträckta laguner. Den följande kuststräckan
ända upp till Eimini utmärkes genom brist på
vikar och skarpa uddar N. om Eimini börjar
Podeltat, ett vidsträckt svämland, som bildats
af Pos sediment, hvilka af en hafsström föras mot
s. och uppläggas utefter kusten, hvilken sålunda
flyttas utåt hafvet, så att forna sjöstäder nu
ligga skilda från detta (Eavenna, Adria). Detta
område har mestadels reglerade flodbäddar,
stora strandsjöar (laguni), skilda från hafvet
genom smala remsor af dyner (Udi). Venezianska
lagunen längre i n. har uppstått genom Brentas
slam, som samlats till en sådan lido, och andra
alpfloder ha på samma sätt skapat den rad af
laguner, som garnerar venezianska vikens norra
kust. - På kusten af Sardinien intränger hafvet
med Asinaraviken i n,, Oristanoviken i v. och
Cagliariviken i s. Sicilien har på norra sidan
Castellammareviken, på den östra den svagare
Cataniabukten. öns sydligaste udde, Isola delle
Correnti (36° 38’ n. br., genom en stendamm
förenad med Sicilien), går ett godt stycke s. om
nordspetsen af Afrika.
Ytbildning, geologisk beskaffenhet, sjöar och
floder. I. är ett af jordens yngsta länder. Det
är uppbyggdt af bergarter, som till två
tredjedelar (på Sicilien till fyra femtedelar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
