Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob (Meister J.) - Jacob. P. L. Jacob, Bibliophile - Jacob, William Stephen - Jacoba, stad. Se Jakuba - Jacobellus. Se Jakob af Mies - Jacobi, Stephan Ludwig. Se Fiskodling - Jacobi - Jacobi 1. Johann Georg J. - Jacobi 2. Friedrich Heinrich J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1137
Jacob-Jacobi
1138
af två kyrkor öfver hvarandra,
byggd 1218-30, invigd 1253.
C. B. N.*
Jacob [jakå’b]. P. L. Jacob, Bibliophile
(Bibliophile Jacob), pseudonym för J. P. L acroi
x (se d. o.).
Jacob [djéYkob], William Stephen, engelsk
astronom, f. 29 nov. 1813 i Woolavington i
Somersetshire, d. 16 april 1862, arbetade
1831 -43 på den geodetiska uppmätningen
af Ostindien. 1845-59 var han astronom i
Poona och vid obser-vatoriet i Madras, där
han särskildt gjorde sig förtjänt genom sina
dubbelstjärnsobservationer. Han grundlade ett
nytt observatorium i Poona, hvilket blef färdigt
först kort före hans död. B-d.
Jacoba, stad. Se Jakuba. Jacobellus. Se Jakob
af Mies. Jacobi [-kåbi], S t e p h a n L
u d w i g, tysk fiskodlare. Se Fiskodling,
sp. 445-446.
Jacobi [-kåbi]. 1. J o h ann Georg J., tysk
skald, f. 1740, d. 1814 som professor i de sköna
vetenskaperna i Freiburg im Breisgau, stod i nära
vänskapsförhållande till Gleim, med hvilken han
förde en poetiserande brefväxling (utg. 1768)
och som hjälpte honom att redigera tidskriften
"Iris" (1774 -76, 8 bd). Hans Sämmtliche werke
utgåfvos 1807 -13 (ny uppl. 1825). J. var en
efterbildare af Gresset och Sterne. Martin utgaf
1874 J:s biografi och otryckta bref; jfr Longo,
"Sterne und J." (1898).
2. Friedrich Heinrich J., den föregåendes broder,
tysk filosof, f. 25 jan. 1743 i Diissel-dorf,
d. 10 mars 1819 i Mimenen, först köpman, sedan
privatlärd, utnämndes 1804 till president för
den nygrundade vet.-akad. i München. J. var
aldrig lärare, och äfven i hans skrifter röjer
sig mera världsmannen än skolfilosofen. De äro
präglade af hans veka, känslosamma personlighet,
som påverkats af Rousseaus känsloevan-gelium
och utvecklats under lifligt personligt
eller skriftligt umgänge med nästan alla (le
framstående representanterna för "genitiden"
i Tyskland. J. är en skarpsinnig kritiker, som
ofta träffar det centrala i motståndarens åsikt
och därur lyckas utdraga följderna konsekventare
än denne. Men själf är han ingen systematisk
tänkare, utan tillåter sig hopp i tankegången
och svärmiska öfverdrifter och oklarhet. Det är
därför ock för honom karakteristiskt, att han
debuterade inom litteraturen med två filosofiska
romaner, Eduard Allwills briefsammlung (1774)
och Woldemar (1779). Sedermera väckte han
uppseende genom skriften Vber die lehre des
Spinoza in briefen an Moses Mendelssohn (1785),
hvari han påstod, att Lessing mot slutet af sitt
lif i förtroligt samtal bekant sig till den
spinozistiska panteismen. Detta gaf uppslaget
till en liflig strid mellan J. och Mendelssohn,
i hvilken äfven Herder tog del. Mendelssohn
sökte i skriften "An die freunde Lessings"
(1786) taga sin bortgångne vän i försvar mot be-
skyllningen för spinozism. J. svarade i
Wider Men-delssohns beschuldigungen. Striden
öfvergick från en mera personlig fråga rörande
Lessings ställning till en debatt för och mot
spinozismen. Af J. framställdes denna med sin
påstådda ateism, fatalism och materialism
som den oundvikliga konsekvensen af hvarje
förståndsmässigt filosoferande. "Det finns
ingen annan filosofi än Spinozas", påstod han
i denna bemärkelse. För sin egen del ville han
emellertid alls icke finna sig i konsekvensen,
utan såg sig nödgad till hvad han kallade
"det mänskliga förnuftets saltö mortale",
d. v. s. förkastandet af förståndsfilosofien,
som ej kan nå fram till något andligt och
öfversinnligt, för att i stället vädja till
trons omedelbara visshet, som i känslans form gör
sig gällande utan alla grunder och bevis. Alla
bevis förutsätta nämligen något obevisadt, hvars
princip är uppenbarelse. Denna sin trosfilosofi
utvecklade J. närmare i dialogen David Hume
iiber den glauben öder idealismus und realismus
(1787). Han sökte nu stöd för sin ståndpunkt
i Kants "Kritik der reinen vernunft". Som dess
beståndande resultat framhöll han vederläggningen
af all dogmatisk metafysik. Kant hade visat
förståndets oförmåga att fatta det öfversinnliga,
och därmed hade han beredt plats för tron, för
den omedelbara verklighetsuppfattningen gentemot
reflexionen. Men denna verklighetsuppfattning
blef för J., såsom han närmare utvecklade
sin åsikt i afh. Vber das unternehmen des
kritizismus, die vernunft zu verstand zu
bringen (1802), blott ett återvändande till
den naiva realismen, enligt hvilken rummet,
tiden och de yttre tingen ega en omedelbart viss
objektivitet. Mot den transcendentala dialektiken
sökte han göra gällande, att visserligen
icke förståndet kan fatta det osinnliga, men
att det finnes en högre kunskapsförmåga, som
han i sina senare skrifter kallar förnuftet
eller förnuftsåskådningen, och att för
denna den öfversinnliga verkligheten är lika
omedelbart gifven som de yttre tingen för våra
sinnen. Förnuftsidéerna nedsättas därför oriktigt
af Kant till blott praktiska postulat; de äro
omedelbart oss uppenbarade trossanningar. Mot
Kants etik med dess abstrakta pliktbud vänder
sig J. till förmån för en individuell moral,
grundad på den gudomliga uppenbarelsen inom
oss. Genom sina svärmiska uttalanden i denna
riktning har J. blifvit en af grund-läggarna
till det tyska förhärligandet af "die schöne
seele". Redan före offentliggörandet af sist
nämnda skrift hade J. med anledning af den
bekanta ateismstriden kungjort sin ställning
till Fichte i Sendschrei-ben an Fichte
(1799). Han anser dennes radikala idealism
för den riktiga konsekvensen af Kants lära
och erkänner nu vid sidan af spinozismen
äfven denna teori som en möjlig, ja, högre
ståndpunkt inom förståndsfilosofien. Däremot
vänder han sig i skriften Von den göttlichen
dingen und ihrer offenbarunp (1811) skarpt mot
Schelling, beskyllande honom för ett vilseledande
begagnande af teistiska uttryck för panteistiska
tankar. Sina sista år egnade J. helt och hållet
åt utgifvandet af sina samlade skrifter (6 bd,
1812-15, de 2 sista red. af Fr. v. Koppen),
hvarför han ock 1813 af sade sig presidentskapet
i München-akademien. J:s brefväxling återfinnes
i hans samlade skrifter, i hans Auserlesene
briefwechsel (utg. af F. v. Roth 1825-27), i
hans af M. Jacobi utg. brefväxling med Goethe
(1846), i H. Diintzérs "Her-ders nachlass"
(bd 2), i Gildemeisters "Hamanns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
