Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacobi 2. Friedrich Heinrich J. - Jacobi - Jacobi 1. Moritz Hermann von J. - Jacobi 2. Karl Gustav Jakob J. - Jacobi, Karl Rudolf von - Jacobi, Hermann Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1139
Jacobi
1140
leben und schriften" (bd 5), i hans af
W. Meyer utg. brefväxling med F. Bouterwek
(1868) och i Kud. Zöppritz’ Jacobis nachlass
(1869). Af den omfattande litteraturen om J. må
här nämnas endast F. Harms, "Uber die lehre von
J." (1876). En liflig skildring af J. finns i
Atterboms "Minnen från Tyskland och Italien"
(1859). 2. S-e.
Jacobi [-kåbi]. 1. Moritz Hermann von J.,
tysk fysiker och tekniker, f. 1801 i Potsdam,
d. 1874 i Petersburg, var 1835-37 professor
i byggnadskonst i Dorpat, kallades 1837
till Petersburg, där han 1847 blef medlem af
vet. akad. och sedermera verkligt statsråd,
adlades och blef medlem af finansministeriets
manufakturkonselj. J. var en af föregångsmännen
för elektricitetens praktiska tillämpning
och är särskildt bekant som uppfinnare af
galvanoplasti-ken (1839).
2. Karl Gustav Jakob J., den föregåendesbroder,
tysk matematiker, f. 10 dec. 1804 i Potsdam,
d. 18 febr. 1851 i Berlin, blef 1824 docent
i matematik vid Berlins universitet samt 1827
e. o. och 1829 ord. professor i matematik vid
universitetet i Königsberg. På grund af sjukdom
erhöll han 1843 afsked samt lefde därefter,
sysselsatt med vetenskapliga forskningar, dels
uti Italien, dels i Berlin, där han äfven höll
föreläsningar. - J:s undersökningar sträckte
sig till nästan alla delar af den matematiska
vetenskapen, men hans egentliga lifsgärning
var att jämte N. H. Abel ha grundlagt en af den
högre analysens viktigaste teorier, läran om de
elliptiska funktionerna. Visserligen hade redan
förut Legendre på grundvalen af Eulers, Lagranges
och Landens undersökningar framställt en teori
för de elliptiska integralerna, men på ett sätt,
som ej syntes medgifva någon vidare utbildning
af denna teori. Det var förbehållet åt Abel och
J. att ungefär samtidigt, oberoende af hvarandra,
söka omvända det af Legendre behandlade
problemet, d. v. s. icke betrakta integralen
som funktion af den öfre gränsen, utan i stället
denna gräns som funktion af integralen. Därmed
var uppslaget gifvet till teorien för de
elliptiska funktionerna, hvilken af de båda
upptäckarna utbildades till en af matematikens
finaste oeh fruktbaraste teorier. Bland de
förtjänster härom, som särskildt tillhöra J., må
här nämnas endast införandet af <9-funktionen,
med tillhjälp af hvilken han lyckades på ett
enkelt och alldeles nytt sätt härleda flera af
de elliptiska funktionernas egenskaper. Inom den
högre aritmetiken sysselsatte sig J. bl. a. med
sönderdelning af tal i 2, 4, 6 eller 8
kvadrater och med teorien för determinanter, i
synnerhet med .djupgående undersökningar rörande
funktionaldeter-minanten. Integralräkningen
har honom att tacka för reduktion och beräkning
af flera dubbel- och multipelintegraler. Inom
variationsräkningen visade fian, att vid
diskussionen af andra variationen inga
andra integrationer behöfva utföras än de för
bestämmande af första variationen nödiga. Äfven
geome-
trien riktade han med flera viktiga satser,
såsom rörande ytors krökningsförhållanden och
geodetiska linjer samt egenskaper hos ytor af
andra graden och dubbeltangenter till algebraiska
kroklinjer. Inom den tillämpade matematiken
upptäckte han bl. a. den märkliga satsen,
att äfven en olik-axlig ellipsoid, bestående
af ett homogent fluidum, kan likformigt rotera
kring en fast axel. J. egde som vetenskaps-mah
en väldig skapande kraft och en outtömlig
produktionsförmåga. Äfven genom utbildande af
framstående lärjungar bidrog han kraftigt till
den matematiska vetenskapens utveckling. J. utgaf
bl. a. Fundamenta nova theorice functionum
ellipticorum (1829) och Canon arithmeticus
(1839). J:s Vor-lesungen iiber dynamik äro
utgifna af Clebsch (1866), hans Gesammelte werke
(l bd och suppl. 1881-91) af vet. akad. i
Berlin. Förutom Dirich-lets mästerliga
lefnadsteckning öfver J. ("Gedächt-nissrede auf
C. G. J. Jacobi", i "Abhandlungen der Akademie
der wissenschaften zu Berlin", 1852; omtryckt
i Jacobis "Werke", I, 1881) finnes en utförlig
biografi öfver J. af Königsberger (1904).
1. G.H-r. 2. d.F.)
Jacobi [-kåbi], Karl Rudolf von, tysk ämbetsman,
f. 1828, d. 1903, inträdde 1856 på den preussiska
ämbetsmannabanan, blef 1874 ministerial-direktor
i handelsministeriet, 1877 president i
riks-patentverket, 1879 understatssekreterare
i handelsministeriet och 1881 president i
preussiska central-jordkreditföreningen
samt var nov. 1886-okt. 1888
riksskattkammarstatssekreterare (tysk
finansminister). J. adlades vid sin af gång
från sistnämnda ämbete och blef 1891 medlem
af kolonialrådet.
Jacobi [-kåbi], Hermann Georg, tysk
san-skritist, språkvetenskapsman, f. 1850
i Köln, blef professor 1876 i Munster,
1885 i Kiel och 1889 i Bonn i sanskrit och
jämförande språkvetenskap. Förutom uppsatser
i flera facktidskrifter har han offentliggjort
bl. a. De astrologice Indicce Hora appellatce
originibus (1872), "The Kalpasutra of Bhadrabähu"
(i "Abhandlungen zur kunde des Morgenlandes",
1879); "The Äyäranga Sutta of the Qvetämbara
Järns" (i "Pali text society", 1882),
"Sthavirävali-carita or PariQistaparvan by
Hemacandra" (i "Bib-liotheca Indica" 1883 ff.),
"Jama Sutras trans-lated from the präkrit"
(i "Sacred books of the East" XXII, XLV, 1884,
1895), Ausgewählte er-zählungen in Mähärästrl
(1886), Upamilibhava pra-pancae Kathae specimen
(1891), "The Upamitibhava prapanchä Kathä of
Siddharsi" (utg. af P. Peterson, men fr. o. m. f
ask. 4 fortsatt af J. i "Bibliotheca Indica",
1899 ff.), The computation of Hindu dates in
inscriptions (i "Epigraphia Indica" I, 1891),
Das Rämäyana, geschichte und inhalt nebst
concor-danz der gedruckten recensionen (1893),
Kompositum und nebensatz (1897), Mahäbhärala
(1893); "The Samaraicca kahä" (i "Bibliotheca
Indica", 1908ff.). J. har egnat särskildt
studium åt den indiska astronomien och i flera
skrifter (offentliggjorda i "Fest-gruss an
Roth", 1893, och i "Zeitschrift der deut-schen
morgenländischen gesellschaft") på grundvalen
af den indiska kalendern och anspelningar af
astronomisk och meteorologisk art i de vediska
skrifterna särskildt för Rigveda eller vissa
delar däraf sökt uppvisa en väsentligen högre
ålder (3 å 4 årtusen f. Kr.), än hvad hittills
allmänt antagits. Hans bevisning har visserligen
blifvit starkt angripen af flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
