- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
1-2

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan (po. Jan), konungar af Polen: - 1. Johan II Kasimir

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NORDISK FAMILJEBOK

KONVERSATIONSLEXIKON

OCH

REALENCYKLOPEDI

Johan (po. Jan), konungar af Polen: 1. J. II
Kasimir, son till Sigismund III Vasa och dennes
andra gemål, Konstantia af Österrike, f. 21
mars 1609, d. 16 dec. 1672 i Nevers, erhöll en
bristfällig uppfostran under sin bigotta moders
ledning. Efter att ha deltagit i preussiska
fälttåget 1629 och i det ryska 1633 och sedan han
sett en ungdomsböjelse för en hofdam (af svensk
härkomst, Lukretia Gyllenstierna) korsad af
statsklokhetens bud, drefs han af sitt oroliga
och nyckfulla temperament att söka äfventyr
utom fäderneslandet. Emot sin broder konung
Vladislavs vilja ämnade han sålunda 1638 begifva
sig till Spanien, men på vägen uppsnappades
och fängslades han af franska regeringen, som
därmed tog hämnd på det polska konungahuset
för dess habsburgska sympatier; först 1640
återfick han friheten. Under fängelsetiden
(liksom tidigare) utsatt för stark påverkan af
jesuiterna, ingick han 1643 (i Loreto) som novis
i deras orden, ett steg, som beredde konung
Vladislav stora bekymmer. Belönad af påfven
med kardinalshatten (1646), men å andra sidan
påverkad af broderns fortsatta föreställningar,
utträdde han vid novitiatstidens slut (1646)
ur orden. Sedan han kommit i tvist med påfven i
vissa titelfrågor och genom en brorsons bortgång
fått större utsikter till polska tronen, nedlade
han kardinalsvärdigheten (1647) och nåddes
kort därefter af budskapet om Vladislavs död
(1648). Vid det följande kungavalet, som inföll
samtidigt med den upproriske kosackhetmanen
Bogdan Chmielnickis första triumfer, utgick han
segrande ur täflan med sin bror Karl och vann
kronan på samma villkor som tidigare Vladislav,
hvars änka (Marie Louise af Gonzaga-Nevers) han
jämväl äktade. J:s följande regering (jfr Polen,
historia) fylldes i början af det ideligen
åter uppblossande kosack- och tatarkriget,
som slutligen genom Lill-Rysslands un-

Tryckt den 14/3 10

derkastelse under tsar Aleksej (1654) vidgades
till en kamp mellan Polen och Ryssland. Redan
dessförinnan hade den börjande inre upplösningen
tagit sig farliga uttryck (underkanslern
Radziejowskis intriger, domfällande och flykt
till Sverige 1651; det första liberum veto i
sammanhang därmed 1652). Vid Karl X Gustafs
ingripande i den östeuropeiska krisen 1655
tycktes Polen sönderfalla redan vid det
första häftiga anfallet, och konungaparet
måste vika undan för det svenska infallet till
Schlesien. Krisen förvärrades ytterligare genom
den preussiske vasallhertigens ("den store
kurfurstens") affall, och då J., uppmuntrad af
den energiska drottningen, sökte samla rikets
krafter mot de båda inkräktarna, förlorade han
mot dem tredagarsslaget vid Warschau (juli
1656). Ehuru han snart fick ännu en fiende
i fursten af Siebenburgen, Georg II Rakoczy,
som framställde anspråk på hans krona, lättades
å andra sidan hans bekymmer genom Danmarks,
Hollands, Rysslands och kejsarens ingripande
mot Sverige och genom den visserligen dyrköpta
försoningen med den store kurfursten, som
han måste lösa från länsbandet (1657). Vid
fredsuppgörelsen i Oliva 1660, som gjorde slut
på Polens livländska anspråk, måste J. för
egen del afstå från anspråken på Sveriges
krona, ehuru han (utom i korrespondensen med
Sverige) fortfarande skulle få använda den
svenska konungatiteln. Kriget med Ryssland
fortsatte alltjämt med skiftande vapenlycka, och
J. deltog själf i fälttågen; först 1667 afslöts
stilleståndet i Andrussov, som lämnade områdena
ö. om Dnjepr i tsarens våld. - J:s senare
regering fylldes af inre partisplit, särskildt i
sammanhang med den intriganta drottningens planer
att, mot materiell vedergällning från Ludvig
XIV:s sida, låta välja en fransk prins till polsk
tronföljare. Ehuru J. (i ett berömdt tal till
riksdagen, juni 1661) framställde denna intrig
som förestafvad af omsorg om det inre lugnet och
ehuru anhängare värfvades för densamma genom en
vidtutgrenad korruption, väckte dock tanken på
ett konungaval vivente rege ("under konungens
lifstid") skarp opposition af stormarskalken
Jerzy Lubomirski och en god del af adeln. På
båda sidor stod man färdig att indraga utländska
makter (i hofpartiets intresse äfven Sverige)
i det 1665 utbrytande inbördes kriget. J. led
mot de upproriske en svår

13 b. l

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free