Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 11-12 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Johan Zapolya - 2. Johan Sigismund Zapolya - Johan (ty. Johann) ärkehertigar av Österrike - 1. Johan Baptist Josef Fabian Sebastian - 2. Johan Nepomuk Salvator - Johan Adolf - Johan af Brienne. Se Brienne 1. - Johan af Gaunt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

turkarna. Efter honom valdes J. af sina anhängare
till Ungerns konung och kröntes i nov. 1526 i
Stuhlweissenburg. Men ett annat parti utsåg
i dec. s. å. Ludvig II:s svåger, Ferdinand
af Österrike, till konung, och emellan de två
konungarna började under turkisk inblandning
en för Ungern högst olycklig strid (se vidare
Ungern, historia). Med sin gemål Isabella
(förmäld i febr. 1539, d. 1559), dotter
af hans svåger Sigismund I och dennes andra
gemål, Bona Sforza, hade J. en son (se J. 2). —
2. J. Sigismund Zapolya, furste af Siebenbürgen,
(titulär-)konung af Ungern, den föregåendes son,
f. 6 juli 1540, d. 14 mars 1571, utnämndes 1541
till turkisk vasallfurste af Siebenbürgen emot
en årlig tribut af 10,000 guldgyllen, stod
under sin moders förmynderskap och begaf sig
med henne till Polen, då genom fördrag af 1551
Siebenbürgen tillerkändes konung Ferdinand I, men
återkallades 1556 af furstendömets ständer. Han
nödgades på grund af förhållandena föra en mycket
vacklande utrikespolitik för att upprätthålla
ett af Österrike och Turkiet i möjligaste
måtto oberoende välde i Siebenbürgen (se vidare
Ungern, historia). J. var den siste af sin ätt.
J. Th. W.*

Johan (ty. Johann), ärkehertigar af Österrike:

1. J. Baptist Josef Fabian Sebastian,
tysk riksföreståndare, f. 20 jan. 1782 i
Florens, d. 11 maj 1859 i Graz, var son till
dåv. storhertigen af Toscana (sedermera kejsar
Leopold II) och Maria Ludovica af Spanien. I
sept. 1800 fick han, med general v. Lauer vid
sin sida, befäl öfver den mot Moreau uppställda
österrikisk-bajerska hären, men besegrades 3
dec. s. å. vid Hohenlinden. Under kriget 1805
förde han befäl i Tyrolen. I Österrikes krig
mot Frankrike 1809 slog J. Italiens vicekonung
Eugène vid Sacile (16 april) och framträngde
till Verona, men led under återmarsch till
Wiens undsättning nederlag vid Raab (14 juni)
samt inträffade utan egen förskyllan för sent
vid Wagram, där hans broder Karl blef slagen af
fransmännen. 1815 förde J. befäl öfver reserver
vid öfre Rhen och intog i aug. Hüningen. Länge
illa sedd vid hofvet till följd af sina
tysk-nationella sympatier och sitt 1827 ingångna
morganatiska äktenskap med postmästarens i Aussee
dotter, Anna Plochl, tillbragte han därefter
sitt lif i Steiermark, där han 1811 grundade en
storartad läroanstalt (”Joanneum”) i Graz och
i öfrigt uppmuntrade den andliga och materiella
odlingen. Först 1848 trädde han åter fram i det
offentliga lifvet. Kejsar Ferdinand, som flytt
från sin upproriska hufvudstad, utnämnde honom
16 juni 1848 till sin ställföreträdare, och i
Wien mottogs han som motståndare till Metternichs
politik med hänförelse, men afreste 8 juli till
Frankfurt, där nationalförsamlingen 29 juni valt
honom till tysk riksföreståndare. Som sådan
inverkade han dock föga på händelsernas gång,
helst den tyska enhetstanken icke lät förena
sig med österrikiska dynastiens
intressen. Sedan Preussen och Österrike
antagit det s. k. interim, enligt hvilket Tyska
förbundets centralmyndighet för närmaste tiden
skulle öfverlämnas åt en förbundskommission,
nedlade J. 20 dec. 1849 sin myndighet och
bosatte sig åter i Graz. Med Anna Plochl
(f. 1804, d. 1885), som 1834 upphöjdes till
friherrinna v. Brandhofen och 1850 till grefvinna
v. Meran, hade han en son, Franz, grefve af Meran
(f. 1839, d. 1891). — Litt.: Biografiska skrifter
af Schimmer (1849), Schneidawind (s. å.),
v. Leitner i det af Hlubek utgifna arbetet ”Ein
treues bild des herzogtums Steiermark” (1860),
Schlossar (1880), Krones (1890); Krones, ”Aus dem
tagebuche erzherzog J:s 1810—15” (1891) och ”Aus
österreichs stillen und bewegten jahren 1810—12
und 1813—15” (1892); v. Zwiedinek-Südenhorst,
”Erzherzog J. im feldzuge von 1809” (1892). Bref
af J. äro utgifna af Schlossar (1878 och 1898).
(G. W—k.)

2. J. Nepomuk Salvator, äfven prins af Toscana,
yngste son till storhertig Leopold II af Toscana,
f. 25 nov. 1852 i Florens, uppfostrades i
Wien, deltog som generalmajor och brigadchef
i ockuperingen af Bosnien 1878, blef 1879
fältmarskalklöjtnant och divisionsbefälhafvare
i Pressburg, men förflyttades 1883 i samma
egenskap till Linz på grund af sin mot högsta
arméledningen kritiska skrift Drill oder
erziehung? (s. å.) och miste 1887 sin tjänst
på grund af inblandning i den bulgariska
tronföljdsfrågan. J. afsade sig 1889 sina
värdigheter och antog namnet Johann Orth (efter
slottet Orth invid Gmunden). Han utrustade sedan
ett kofferdifartyg (”Margherita”), men omkom 1891
vid dess förlisning vid Syd-Amerikas sydkust. Tid
efter annan ha obestyrkta rykten dykt upp om, att
han skulle lefva och ha igenkänts i olika länder
(än i Chile, än i Europa). J. uppträdde jämväl
som skriftställare i militären och andra ämnen;
han utgaf bl. a. Einblicke in den spiritismus
(5:e uppl. 1885). Jfr Heinrich, ”Erzherzog J. Mit
beiträgen zur geschichte der begründung der
zweiten dynastie Bulgariens” (1901).

Johan Adolf, hertig af Holstein-Gottorp, f. 1575,
d. 1616, var yngre son till hertig Adolf och
valdes som barn till ärkebiskop i Bremen och
senare till biskop i Lybeck. 1590 efterträdde
han sin broder Filip som hertig och äktade 1596
Kristian IV:s syster Augusta. I motsats till
de fleste andre gottorpske hertigar stod han
ständigt i godt förhållande till Danmark. Han
införde 1608 med sina två länsherrars, men
utan ständernas samtycke förstfödslorätt för
sina länder och grundlade 1606 biblioteket
på Gottorp. 1596 afstod han Bremens och 1607
Lybecks stift till en yngre broder. E. Ebg.

Johan af Brienne [-brie’n; fr. Jean de
Brienne], konung af Jerusalem och kejsare i
Konstantinopel. Se Brienne 1.

Johan af Gaunt [gã’nt], eng. John of Gaunt,
hertig af Lancaster, engelsk prins, fjärde son
till konung Edvard III, f. 1340 i Gent (däraf
tillnamnet ”af Gaunt”), d. 3 febr. 1399, hade
som barn titeln earl af Richmond och förmäldes
1359 med Blanche, dotter till hertig Henrik af
Lancaster, som var sonson till Henrik III:s andre
son, Edmund, earl af Lancaster (se d. o.). Vid
svärfaderns död 1361 blef J. genom arf earl och upphöjdes
nov. 1362 till hertig af Lancaster. Han medföljde
1367

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>