Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öde, som under förgångna, oerhördt långa
geologiska tidsperioder drabbat flertalet
äldre bergskedjesystem. Bergskedjorna framgå
visserligen här och där i kontinenternas
inre delar, men oftare inom kustområden,
eller i allmänhet, där veckningszoner eller
svaghetslinjer i jordskorpan förefinnas
(fig. 6). Dessa svaghetsområdens befintlighet
antydes också genom det stora antal vulkaner
äfvensom jordbäfningar, som därinom förekomma
(fig. 7). Nord- och Syd-Amerikas högsta rygg, af
hvilken Klippbergen (Rocky mountains) och Anderna
utgöra delar, löper längs västra kustlandet. I
Afrika ligger största landhöjden vid östra
kusten, i Australien likaledes. I Asien och
Europa framgår veckningszonen, med Himalaya,
Alperna och Pyrenéerna m. fl. bergskedjor
inom kontinenternas södra delar och utanför
östra kusten. Skandinaviska halföns landhöjd,
högfjällstrakterna i Norge och kring riksgränsen,
intager västliga delen af landet. I allmänhet
resa sig bergskedjorna och högländerna
jämförelsevis brant vid kustsidan, där tillika
ett stort hafsdjup ej sällan vidtager, samt ega
inåt land en jämnare, svagare afsluttning mot
därvarande lägre bergland eller slättland. En
del af det flacka holländska låglandet ligger
lägre än hafvets (Nordsjöns) nivå och måste
genom konstgjorda dammar m. m. skyddas mot
öfversvämning. Äfven en del af norra Afrika
(i trakterna s. om Medelhafvet) samt de båda
inhafven, Kaspiska hafvet och Döda hafvet, äro,
jämte närmast omgifvande trakter, belägna lägre
än världshafvets yta. Detta förhållande, liksom
i allmänhet tillvaron af afloppslösa sjöar,
förklaras däraf, att inom deras flodområde
afdunstningen i medeltal är lika stor som
nederbörden. Vore den senare större än den förra,
skulle det afloppslösa bäckenet småningom fyllas
med vatten, som slutligen skulle söka sig aflopp
till hafvet; vore åter afdunstningen i medeltal
större än nederbörden, skulle bäckenet slutligen
uttorka, åtminstone periodiskt. Geologien lär
oss, att i sådant afseende högst betydliga
ändringar försiggått under de till millioner år
uppgående tidrymder, i hvilka jordens historia
indelas. — Jordens yta, dess såväl under som
öfver vattnet belägna delar, utgöres dels af
s. k. lösa jordlager, sand, grus, lera, slam
m. m., dels af mer eller mindre hårda stenarter,
den s. k. fasta berggrunden. Den senare är endast
delvis öfvertäckt af de lösa jordlagren. Den
påträffas, hvarhelst man, genom gräfning eller
borrning, tillräckligt djupt nedtränger genom
de sistnämnda. De mångahanda slags stenarter
eller bergarter, af hvilka berggrunden består
och hvilka omväxla icke allenast inom olika
trakter, utan äfven på enskilda lokaler,
förekomma dels i form af vid eller på hvarandra
liggande lager, som i förhållande till tjockleken
eller mäktigheten ha en afsevärd utsträckning
i de andra dimensionerna, t. ex. gnejs,
glimmerskiffer, sandsten, kalksten, lerskiffer
m. m., dels i form af stora, utan egentlig
lagerdelning uppträdande massor, s. k. massiv,
t. ex. granit, porfyr, diabas, basalt m. fl. De
sistnämnda, hvilka äfven kallas massformiga,
eruptiva l. plutoniska bergarter, anses ha urspr.
befunnit sig i smältflytande tillstånd (vid
närvaro af öfverhettadt vatten under högt tryck)
samt dels stelnat på större eller mindre djup
under jordytan, dels på ett eller annat sätt
underifrån uppkommit till denna. De otvetydigt
lagrade bergarterna, sandsten, lerskiffer,
kalksten m. fl., hvilka
äfven kallas sedimentära, ha däremot bildats
genom beståndsdelarnas afsättning eller fällning
ur vatten, i hvilket dessa senare varit
uppslammade eller upplösta. På ett ungefär
likartadt bildningssätt torde måhända också
åtminstone en del gnejser och
glimmerskiffrar m. fl. s. k. kristalliniskt
skiffriga bergarter ha uppstått, fastän under
helt andra förhållanden och sedermera utsatta
för omvandlingsprocesser. Utom förenämnda slag af
bergarter deltaga i berggrundens sammansättning
äfven de ur nuvarande och forntida vulkaner
utflutna och uppkastade, nämligen lavor,
tuffer m. fl. (vulkaniska bergarter). I form
af gångar (se Gång 1, genomsättande i olika
riktningar andra bergarter, förekomma flera
af de massformiga. — De lagrade bergarterna
äro
 |
| Fig. 9. Profil genom en del af Alperna, visande sammansättningen af den unga, ännu till stor del bibehållna alpina bergskedjan, hvars toppar utgöras af jura-, krit- och tertiärsystemens bergarter. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
