Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jorden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ursprungligen afsatta i horisontalt eller nära horisontalt
läge, det ena lagret på det andra; de flesta
skulle således vara för människan dolda,
om de icke vore, såsom nu är händelsen,
till följd af försiggångna rubbningar, på
mångfaldigt sätt uppresta, böjda och brutna,
eller genom denudation delvis bortsopade, så
att i ytan blottats berglager af alla möjliga
åldrar (jfr fig. 8 o. 9), genom hvilkas
studium, i afseende på lagringsförhållande,
yttre och inre beskaffenhet m. m., geologerna
kunnat indela jordens alla bergartslager
i vissa grupper, system l. formationer,
från de äldsta till de yngsta (se
Formation). De särskilda åldersgruppernas fördelning,
utsträckning och läge inom jordens skilda länder
äro mycket olika. Inom somliga finnas alla,
inom andra endast få utvecklade; och genom
denna olika fördelning betingas till en viss
grad de resp. ländernas materiella resurser,
emedan de för den mänskliga utvecklingen och
samfärdseln så betydelsefulla ämnena stenkol,
malmer m. fl. äro, i regel, bundna vid vissa
grupper. Allmännast utbredd, om också icke
mest blottad, är urformationen, den arkeiska
formationsserien, hvars gnejser, kristalliniska
skiffrar och, till en del, graniter, bilda det
underlag, på hvilket alla öfriga berglager äro
uppbyggda. Inom Sverige och Finland äro denna
grupps bergarter de öfvervägande.
Jordens inre är för människan otillgängligt,
och man kan således icke med någon visshet,
utan endast med mer eller mindre sannolika
förmodanden yttra sig om beskaffenheten af
detsamma. Åtskilliga företeelser i naturen,
såsom vulkaniska utbrott, vid hvilka glödande,
smälta mineralämnen jämte gaser och vattenånga
framkomma, uppspringandet af heta källor,
värmegradens tilltagande mot djupet (t. ex. i
grufvor och djupa borrhål) m. m., lämna dock en
antydan om, att en hög värmegrad måste härska
vid ett visst, låt vara betydligt, djup under
jordytan. Man känner flera tusen vulkaner, dels
verksamma, dels sådana, hvilka icke under den
historiska tiden varit i utbrott. De förekomma
öfver hela jorden, vid ekvatorn lika väl som
i polartrakterna, på norra såväl som på södra
halfklotet. I afseende på fördelningen må
anmärkas, att de särskildt talrikt förekomma inom
de unga veckningszonernas områden. Längs hela
västra kuststräckan af Nord- och Syd-Amerika,
vid Asiens östra kustområde och på de därutanför
belägna öarna, på Sumatra, Java, Nya Zeeland
samt öarna n. och ö. om Australien förekommer
ett anmärkningsvärdt stort antal vulkaner,
i allmänhet samlade i rader parallellt med
kusterna. Bland de mera kända ligga högst få
på större afstånd än några hundratal km. från
hafskusten. I Afrika äro vulkanerna mindre
talrika, likaså inom Europa, inom hvars södra
delar de flesta förefinnas (fig. 3). Mest kända
äro vulkanerna Vesuvius uti Italien, Etna på
Sicilien, Hekla på Island, Jorullo i Mexico,
Cotopaxi i Syd-Amerika, Mauna-Loa på Hawaii
m. fl. — De varma eller heta källorna äro
i allmänhet bundna vid vulkantrakterna, dock
förekomma sådana äfven långt aflägse från platser
för den vulkaniska verksamheten. Deras vatten är
varmare, från ju större djup de uppspringa. Till
ett djup af ungefär 20 m. under jordytan är
jordens värmegrad beroende af årstidernas
växlingar; men för hvarje 35 m. man vidare
nedtränger, stiger jordvärmen i medeltal 1° C.,
enligt hvad noggranna temperaturbestämningar i
med konst utförda djupa
borrbrunnar, långt aflägsna från all vulkanisk
verksamhet, utvisat. — Af den vulkaniska
verksamhetens allmänna utbredning samt af
jordvärmens inom alla breddgrader tilltagande
mot djupet synes framgå, att en allmän, väldig
värmekälla, inverkande ungefär lika på jordens
alla delar, måste förefinnas i dennas inre. Flera
forskare, som sysselsatt sig med denna fråga, ha
antagit, att jorden utgöres af en enda, glödande,
smält massa, omgifven af ett jämförelsevis
tunt (50 à 100 km. tjockt), afsvalnadt, hårdt
skal, den s. k. fasta jordskorpan. Andra,
hufvudsakligen under de senare årtiondena, ha
genom vidlyftiga matematiska beräkningar och
med stöd af fysikaliska lagar kommit till den
slutsatsen, att jorden snarare måste utgöras
af en inre, visserligen starkt upphettad, men
redan stelnad, fast kärna, att emellan denna
och den yttre jordskorpan finnes en mellanzon,
som befinner sig i åtminstone delvis smält eller
halfsmält tillstånd (hydrotermal smältning),
och att från denna, för ofantligt starkt
tryck utsatta zon den på jordytan iakttagbara
vulkaniska verksamheten leder sitt ursprung. På
senaste tiden har den hypotesen framställts
(S. Arrhenius m. fl.) med stöd af Tammanns
experimentella undersökningar samt den mekaniska
värmeteorien, att temperaturen på 300 à 400
km. djup är så hög (omkr. 10,000° C.), att
intet ämne där förmår bestå annat än i gasform
och att det således kan antagas, att jordens
inre utgöres af till ytterlighet förtätade
metallgaser (hufvudsakligen järn), hvilka
förhålla sig som en ytterst trögflytande magma
och i vissa afseenden kunna snarast jämföras med
fasta kroppar (enl. lord Kelvin har jordens inre
större hållfasthet än stål). Ett sådant antagande
öfverensstämmer med förhållandet, att eg. v. af
jordkroppen i sin helhet är mera än dubbelt
så stor (mellan 5,4 och 5,8) som medeltätheten
hos den för undersökning tillgängliga delen af
jordskorpan, en omständighet, som ju tyder på,
att jordens inre består af andra beståndsdelar än
dess yttre delar samt att en central anhopning
af tunga metaller, eller föreningar, i hvilka
sådana ingå, därstädes förefinnes. Som stöd
för hypotesen, att hufvudsakligen järn intager
största delen af jordens inre (80 proc. af
radien), har åberopats, att meteorerna
— dessa till jorden fallna fragment af
himlakroppar
— till betydande del utgöras af metalliskt järn,
äfvensom den genom spektralanalysen konstaterade
rikliga förekomsten af detta ämne i solen.
Huru många och olikartade spekulationerna och
åsikterna rörande jordens inre än äro, måste
dock medgifvas, att vi icke ega någon verklig
kännedom därom.
Sådan, som jorden nu visar sig, har den icke med
ens framträdt. Först efter mångfaldiga, under
millioner år fortgående förändringar har den
erhållit sitt nuv. utseende och beskaffenhet. Man
har genom vetenskapliga forskningar trott sig
kunna sluta till, att det funnits en tid, då
jorden ännu icke egde någon fast, stelnad yta,
utan bestod af en alltigenom glödande, starkt
förtätad, inuti gasformig, närmare ytan flytande
och ytterst åter gasformig massa. Och långt
före denna tid, innan den blef afskild som en
själfständig himlakropp, torde den ha utgjort
del af en i världsrymden roterande, nästan
ofattligt stor, mycket förtunnad och starkt
upphettad gas- eller dunstmassa, s. k. nebulosa
(dess yttre gräns måste ha sträckt sig utom
banan för planeten Neptunus),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
