Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordrök ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda personer, sker detta mestadels gratis
eller till ett pris, som knappt kan betraktas
som annat eller mera än en afgift för statens
medverkan vid rättsöfverflyttningen. Och en
kolonist, som vill sälja eller utarrendera
sålunda erhållen, men uppodlad jord, erhåller,
så länge lika god och lika välbelägen ouppodlad
jord kan fås af staten, i regel betalning endast
för de kostnader, som blifvit nedlagda för
jordens uppodling, bebyggande o. d. Men olika
jordstycken löna mycket olika de kostnader, som
på dem nedläggas; därför kan egare af bättre,
d. v. s, mera lönande, jord erhålla en extra
betalning utöfver ersättningen för arbete och
kapital, ehuru mindre lönande jord ännu kan
fås för intet. Denna inkomst, som således ej
kan hänföras vare sig till arbetslön eller
till kapitalränta, utan är en betalning för
jordens ursprungliga nyttiga egenskaper, är
jordränta. Tillvaron af sådan jordränta upphäfves
ingalunda däraf, att, såsom redan v. Jacob och
senare i synnerhet Carey (se d. o.) framhållit,
den bättre jorden ofta tagits i bruk senare
än den sämre; olikheten i skilda jordarealers
förmåga att löna nedlagda kostnader gör sig
i alla fall gällande, så snart både bättre
och sämre jord samtidigt är i bruk. Att mycket
olika lönande jord användes, beror för öfrigt ej
alltid eller uteslutande därpå; att all ”bättre”
jord redan tagits i bruk (eller åtminstone i
besittning), utan kan äfven stå i sammanhang med
den s. k. jordproduktivitetslagen (se d. o.). —
I nutida civiliserade länder, där all jord
blifvit föremål för eganderätt, är med den
till egentligt jordbruk (landtbruk) afsedda
jorden mer eller mindre oupplösligt förenadt
ett kapital under många former, såsom byggnader,
dikningsarbeten och andra jordförbättringar, så
att det i de flesta fall är omöjligt att exakt
bestämma hvad, som i arrendeafgift för sådan
jordegendom är jordränta (resp. — i köpeskilling
— kapitaliserad jordränta), och hvad, som
är kapitalränta (resp. kapitalvinst). Den
stegring af köpeskillingen för åkerbruksjord,
som visserligen icke alltid, men väl, åtminstone
efter långa perioder, kan iakttagas, utgör
ofta endast en otillräcklig ersättning för
kostnader, som blifvit på jorden nedlagda och
icke hunnit amorteras. Stundom beror den därpå,
att penningarnas köpkraft under tiden minskats,
eller på att räntefoten vid fast placering af
lånekapital allmänt har sjunkit, hvarigenom jords
såväl som all annan inkomstbringande egendoms
salupris gifvetvis ökats. I många europeiska
länder har jordräntan af landtegendom under
senaste årtionden (sedan 1870-talet) rent af
minskats eller hållits uppe hufvudsakligen genom
skyddstullar å landtbruksprodukter. Jordränta
af landtbruksegendom beror f. ö. numera,
i synnerhet sedan genom agrikulturkemiens
framsteg skillnaderna mellan agronomiskt bättre
och sämre jordarter — visserligen långt ifrån
upphäfts, men — ej obetydligt utjämnats, väl
oftast, åtminstone så att säga påtagligast,
på jordegendoms belägenhet i närheten af goda
afsättningsplatser för sådana landtbruks- och
framför allt trädgårdsprodukter, som ej tåla vid
eller lämpa sig för lång transport. Och i all
synnerhet göra sig jordränteförhållanden nu för
tiden gällande på grund af särskilda jordarealers
betydelse (se Jordreform mom. 3). Sådan jordränta
kan relativt ofta med
full rätt kallas oförtjänt värdestegring
(se d. o.).
J. Lr.
Jordrök, bot., namn på växtsläktet Fumaria.
Jordrökväxter, bot., namn på afd. Fumarioideæ
af fam. Papaveraceæ.
Jords afstående för allmänt behof. Se Expropriera,
sp. 1180.
Jordskalf, Jordbäfning, geol., skakning,
dallring eller stötvis förnimbar rörelse af
marken, åstadkommen genom lokala rubbningar
eller sättningar inom den fasta jordskorpan
eller i följd af vulkanismens verkningar,
således härrörande från i jordens inre verksamma
krafter. Sådana skakningar däremot, som uppstå
af ett bergras, en häftig krutexplosion, ett
framilande tungt järnvägståg l. d. benämnas
icke jordskalf, oaktadt den stora likheten
i sättet, hvarpå rörelsen yttrar sig och
fortplantas. Vetenskapen om jordskalfven kallas
seismologi (se d. o.).
Jordskalfvens styrka är mycket olika. Somliga äro
så häftiga, att byggnader, ja hela städer inom
några ögonblick störta samman till spillror,
att marken förefaller nästan gå i vågor,
att stora klippmassor lösryckas från bergens
sidor och nedstörta samt att hafvet bringas
i svallning, hvarigenom väldiga vågor uppstå,
åstadkommande kolossal förödelse öfver stora
kuststräckor; andra åter äro så svaga, att
de märkas blott som en svag dallring. Men
mellan dessa båda ytterligheter finnas många
öfvergångsstadier. Somliga jordskalf äro
förnimbara inom blott obetydliga områden,
andra sträcka sina verkningar öfver tusentals
kvadratkilometer. Skalfvens häftighet eller
styrka står dock ingalunda i något bestämdt
förhållande till de af dem berörda områdenas
storlek. Dessa områden (jordskalfsområden)
ha, oafsedt den olika storleken, olika form och
läge. Somliga närma sig formen af en cirkel; inom
dessa märkes jordskalfvet tidigast och häftigast
i en punkt eller midttrakt (ytcentrum l.
epicentrum), från hvilken rörelsen strålformigt
fortplantas åt alla håll, och jordskalfvet
själft säges ha en central karaktär (centralt
jordskalf). Vid andra jordskalf åter utbreder sig
rörelsen mera ensidigt längs någon viss riktning,
eller tager den sin början samtidigt utefter
en linje eller en långsträckt zon, hvarför
också hela utbredningsområdet (jordskalfszonen)
har en långsträckt begränsning (zonalt, axialt
l. lineärt jordskalf). Dessa olikheter i
jordskalfvens fortplantning och utbredning
bero dels af själfva jordskalfshärdens
l. jordskalfscentrums form och storlek, dels
af berggrundens olikformiga sammansättning och
ledningsförmåga för rörelsen. De linjer eller
kurvor, som tänkas sammanbinda alla punkter,
inom hvilka skakningen yttrar sig samtidigt
(ofta också med lika styrka), kallas homoseister
l. homoseistlinjer. Stundom skiljas därifrån,
under namn af isoseister, de linjer, som
sammanbinda ställen, på hvilka ett jordskalf
verkat med lika styrka. — Lodrätt under ytcentrum
är, vid större eller mindre djup under jordytan,
själfva jordskalfs- l. jordbäfningshärden
belägen. Från denna, fig. 1 H (sp. 163),
där den ursprungliga stöten eller rubbningen alstras,
utgår rörelsen åt alla sidor i den omgifvande
bergmassan samt når jordytan, y—y³, dels i vertikal
(vid y), dels i mer och mer sned riktning (vid
y¹, y² och y³. I själfva ytcentrum, y, och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
