Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 177-178 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordtermometer ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som skett under Maria Teresias lifstid, men
genom Kaunitz’ och Josefs inverkan. Redan 1777
hade han sökt komma i besittning af vissa delar
af Bajern, men hindrades därifrån genom Fredrik
II:s uppträdande (Bajerska tronföljdskriget
1778—79). 1785 aftalade han med kurfursten af
Bajern ett byte, hvarigenom denne skulle erhålla
Nederländerna emot det, att han till J. afträdde
Bajern. Äfven denna plan korsades af Fredrik II,
som till skydd för de bestående förhållandena
i Tyskland bildade Tyska fursteförbundet. På
grund af 1781 års fördrag med Katarina II deltog
han i hennes krig med Turkiet (1787—91), men
skördade ej heller däraf någon vinst. Sorgen
öfver att alla planer strandade påskyndade
hans död. J. förmälde sig 1760 med Maria
Isabella af Parma (d. 27 nov. 1763) och 1765,
af politiska skäl, med Maria Josefa af Bajern
(d. 1767), men hade blott en dotter (d. 1770) och
efterträddes på tronen af sin broder Leopold. —
J:s brefväxling med Marie-Antoinette och
brodern Leopold är utgifven af v. Arneth (1866),
med Maria Teresia af dens. (3 bd, 1867), med
Katarina II af dens. (1869), med Leopold 1781—90
af dens. (2 bd, 1872), med Leopold och Kaunitz af
Beer (1873), med Cobenzl och Kaunitz af Brunner
(1871), med Cobenzl af Beer och Fiedler (2 bd,
1901). Förfalskade af Grossing äro däremot de af
denne 1790 och af Schuselka 1846 utgifna ”Briefe
J:s II”. — Litt.: Gross-Hoffinger, ”Lebens- und
regierungsgeschichte J:s II” (4 bd, 1835—37),
Lorenz, ”J. II und die belgische revolution”
(1862), Wendrinsky, ”Kaiser J. II” (1880), Wolf,
”Das unterrichtswesen unter J. II” (s. å.),
Lustkandl, ”Die josephinischen ideen und ihr
erfolg” (1881), Brunner, ”J. II. Charakteristik”
(5:e uppl. 1885), Nosinich och Wiener, ”J. II
als staatsmann und feldherr” (1885), Schlitter,
”Pius VI und J. II 1782—84” (1894) och ”Die
regierung J:s II in den Niederlanden” (2 bd,
1900 ff.).
1 o. 2. V. K—r.*

Josef (it. Giuseppe, sp. José), konung först i
Neapel, sedermera i Spanien. Se Bonaparte 3.

Josef I Emanuel (port. José Manuel), konung
af Portugal, Johan V:s son, f. 1715, d. 1777,
uppsteg på tronen 1750. Ehuru han var en svag
och vällustig furste, utmärktes hans regering af
framåtskridande och lyftning för Portugal, emedan
han öfverlämnade makten åt den insiktsfulle och
viljestarke markisen af Pombal (se d. o.). Den
våldsamhet, hvarmed reformerna genomfördes —
bl. a. jesuiternas fördrifning, 1759, efter
ett mot konungen riktadt attentat 3 sept. 1758
—, bidrog dock att vid J:s död framkalla en
reaktion. Under J:s regering förstördes Lissabon
genom en jordbäfning (1755).

Josefina, astron., en af småplaneterna.


Josefina Maximiliana Eugenia Napoleona,
drottning af Sverige och Norge, dotter af
kejsarinnan Josefinas son, Napoleon I:s styfson,
vice-konungen af Italien prins Eugène (se
Beauharnais 7) och Augusta Amalia,
dotter af konung Maximilian I af Bajern,
föddes 14 mars 1807 i Milano. S. å. förlänade
Napoleon henne titeln prinsessa af Bologna och
1813 värdigheten af hertiginna af Galliera med
eganderätt till slottet i Bologna och domänen
Galliera (se d. o.). När 1814 års krigshändelser
krossade Napoleons välde, måste vicekonungen
lämna Italien. Han begaf sig till Bajern,
där furstendömet Eichstädt och landtgrefskapet
Leuchtenberg tillerkändes honom
(1817). Prinsessans uppfostran leddes af modern personligen, men
åt de mest framstående lärare anförtroddes
undervisningen i särskilda läroämnen (prinsessan
förstod latin samt talade och skref med
förvånande lätthet franska, tyska, italienska
och engelska). 15 nov. 1822 trolofvades hon i
Eichstädt med Sverige-Norges kronprins, Oskar,
och vigdes vid honom (par procuration) 22 maj
1823 i det leuchtenbergska palatset i
München samt landsteg 13 juni vid Manilla
på Djurgården, hälsad af folkets ändlösa
jubel. I Stockholms storkyrka förnyade
hon sitt äktenskapslöfte, 19 s. m.
1824 medföljde kronprinsessan till
Kristiania sin gemål, som blifvit utnämnd till vicekonung
öfver Norge. Hon gaf 3 maj 1826 lifvet åt
sitt första barn, prins Karl (sedermera
konung Karl XV); därefter föddes 1827 prins
Gustaf, 1829 prins Oskar (sedermera konung
Oskar II), 1830 prinsessan Eugenia och 1831
prins August. Modersglädjen manade furstinnan
att söka mildra det elände, uti hvilket så
många barn födas och uppväxa. I detta syfte
stiftade hon (1827) Sällskapet till uppmuntran
af öm och sedlig modersvård. Därjämte
öfvertog hon (1829), vid prinsessan Sofia
Albertinas frånfälle, ledningen af Välgörande
fruntimmerssällskapet. Denna verksamhet i de
olyckliges tjänst utvidgade hon ytterligare,
då hon 1830 blef beskyddarinna af Sällskapet
för inhemsk silkesodling och 1833 af Sällskapet
till arbetsamhetens uppmuntran. Hennes barns
bokliga undervisning anförtroddes åt upplysta
män, men hon behöll för sig själf uppgiften
att gifva åt deras unga hjärtan den prägel
af dygd och fromhet, som utmärkte hennes egen
ädla personlighet. 8 mars 1844 uppsteg Oskar
I på Sveriges och Norges troner. Konungen
och drottningen kröntes i Stockholm 28
sept. s. å. Någon kröning i Norge egde däremot
icke rum, emedan biskopen i Trondhjem, där
kröningen skulle ske, hade gifvit tillkänna
sin obenägenhet att kröna en drottning,
som icke tillhörde den evangelisk-lutherska
läran. Drottningen var nämligen född och
uppfostrad i romersk-katolska trosbekännelsen
och hade vid sin förmälning formligen erhållit
rätt till fri utöfning af sin tro, hvilken
hon förblef orubbligt hängifven intill sin
död. Konungen uppsköt kröningen, som sedermera
af andra skäl icke kom att försiggå. Liksom
tillförene sökte drottningen sin lycka i att
hängifva sig åt make och barn. Det vore att
förneka hennes utmärkta begåfning, hennes
upphöjda tänkesätt och framför allt hennes
kärlek till fosterlandet, om man antoge, att hon
icke med lifligt intresse följde afgörandet af
de många stora frågor, som behandlades under
hennes gemåls regeringstid. Bättre än någon
insåg hon, att det ej tillkom henne att söka
inverka på regeringsärendena. Så uppfattades
äfven hennes handlingssätt inom landet, hvarför
hon också under de många resor, som hon med
konungen företog inom de båda rikena, emottog
ovedersägliga bevis på folkets tillgifvenhet,
Med sina barn besökte hon allestädes sjukhus
och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>