- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
195-196

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jostedalsbræen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jouffroy [ʃofrωa’], Théodore Simon, fransk
filosof och publicist, f. 1796 i Pontets
(dep. Doubs), d. 1842 i Paris, lärjunge af
Royer-Collard och Cousin, var 1832—37 professor
i filosofi vid Collège de France och sedan
1840 medlem af högre undervisningsrådet. 1833
blef han led. af Institutet. I kammaren, där
J. sedan 1831 var deputerad, uppträdde han bland
de doktrinäre, i hvilkas tidning ”Le Globe”
han blifvit medredaktör 1824. Inom filosofien
tillhörde J. den skola, som plägar kallas den
franska spiritualismen eller eklekticismen. Sin
egentliga betydelse har han genom sin sträfvan
att få psykologien erkänd som en själfständig
vetenskap gentemot såväl fysiologiens som
metafysikens utvidgningsanspråk. Förutom
öfv. af Dug. Stewart och Reid med själfständiga
inledningar utgaf han Cours de droit naturel
(2 dlr, 1834—35; 4:e uppl. 1866) och Mélanges
philosophiques
(1833; 4:e uppl. 1866). Efter hans
död utgaf Damiron Cours d’esthétique (1843; 3:e
uppl. 1875) och Nouveaux mélanges philosophiques
(1842; 3:e uppl. 1872).
S—e.

Jouffroy [ʃofrωa’], François, fransk
bildhuggare, f. 1806 i Dijon, d. 1882, kom
1824 till Paris, där han studerade i École des
beaux-arts och år 1832 vann Rompriset. Från
Rom hemsände han Herde på en graf (1835). Bland
hans senare arbeten må anföras Kains förbannelse
(1838), Ung flicka, som anförtror sin första
hemlighet åt Venus
(1839, i Luxembourg), ett
arbete, som hastigt vardt populärt, Vår och Höst
(1845, för Pärskammaren), Straff och Skydd (för
Palais de justice), Den lyriska poesien (Stora
operan i Paris). J. var sedan 1863 professor
vid École des beaux-arts. Bland hans lärjungar
var P. Hasselberg.
(G—g N.)

Jougdälfven. Se Fjällsjöälfven.

Jougne, Col de [kå’l də ʃo’nj], pass i Jura, vid
gränsen mellan franska dep. Doubs och schweiziska
kantonen Vaud, 1,000 m. ö. h. Genom detsamma går
sedan 1873 en järnväg Paris—Pontarlier—Lausanne.
(J. F. N.)

Joujou. [ʃoʃō], fr., leksak. — Joujou de
Normandie
[də nårmãdī], en trissa, sammansatt
af två skifvor, som sinsemellan äro förenade
medelst en liten cylinder. Genom att rycka på en
i denna cylinder fäst snodd kan man få trissan
att alltjämt löpa upp och ned för snodden. Denna
leksak, som var i bruk i början af 1790-talet,
omtalas af Kellgren i ”Dumboms lefverne”.

Joukahainen [jå’oka-]. 1. Finsk myt., vanligare
i folksångerna Joukamoinen, Väinämöinens
medtäflare i sångarstriden. Enligt sången om
sångarstriden, som är en af de äldsta bland
de finska episka folksångerna, utmanade
J. Väinämöinen (hvilken här synbarligen
uppträder i sin ursprungliga egenskap af vattnets
gud) till tvekamp i sång, men blef grundligt
slagen. Väinämöinen sänkte och kvarhöll honom
genom sin trolldoms makt i vattnet (kärret
l. d.), tills J. för sin räddning måste lofva
sin syster åt Väinämöinen. Denna sång är någon
gång redan i folksångerna liksom i Lönnrots
redaktion af Kalevala förenad med Ainorunorna
(se Aino), hvartill den ursprungligen icke
hört. — J. förekommer i den tryckta ”Kalevala”
och ibland äfven i de ursprungliga folksångerna
som den, hvilken sköt på Väinämöinen (denne
kallas vanligen laiha poika lappalainen, ”den
unge magre lappen”, och är icke identisk med J.).

2. Svenskspråkig tidskrift i Finland, med namn
från Kalevalasångerna. 1843 utkom i Helsingfors
första häftet af ”Joukahainen, läsning i vexlande
ämnen, utgifven af Österbottningar”, med bidrag
af Fr. Cygnaeus, J. L. Runeberg, F. M. Franzén,
L. Stenbäck och Z. Topelius. Innehållet var
väsentligen fosterländskt. Företaget betraktades
med skäl som ett tecken till nyvaknadt litterärt
lif i Finland och emottogs med ej ringa intresse
af allmänheten. Publikationen har fortsatts med
längre eller kortare afbrott (13:e h. utkom
1906).
1. E. N. S. 2. M. G. S.

Joukamoinen [jå’oka-]. Se Joukahainen.

Jouko [jå’okå], finsk myt., förkortn. af
Joukahainen (se d. o.), Joukamoinen. —
Joukola, Joukahainens hem.

Joule [dʃō’l], fys. o. elektrot., en särskildt
inom elektrotekniken använd energienhet = 107
erg. Denna mängd värme utvecklas per sekund i en
ledare med motståndet 1 ohm, som genomlöpes af
strömmen 1 ampere (jfr Galvanisk ström, sp. 660).
G.I.

illustration placeholder

Joule [dʃō’l], James Prescott, engelsk fysiker,
f. 1818 i Salford som son till en rik bryggare
där, d. 1889 i Sale, studerade en kort tid
kemi för John Dalton, som torde väckt hans
intresse för vetenskapen, men förvärfvade
största delen af sina kunskaper genom
själfstudium. Ehuru en af alla tiders största
fysiker, innehade han icke någon officiell
befattning som sådan, utan lefde större delen
af sitt lif som privatman i sin födelsestad,
där han efter faderns död tillsammans med
en broder öfvertog bryggeriet. Han blef 1850
medlem af Royal society och erhöll af detta
sällskap flera utmärkelser för sina arbeten
inom värmeläran. 1878 tillerkändes honom en
statspension på 200 pd st. för utomordentliga
vetenskapliga förtjänster. Hans samlade arbeten
publicerades i 2 bd 1884 och 1887 under
titeln Scientific papers of James Prescott
Joule.
— J:s namn är särskildt förknippadt med
genombrottet i början på 1840-talet af läran
om energiens oförstörbarhet, och han nämnes
vanligen tillsammans med Mayer och Helmholtz
som en af denna läras grundläggare. Af dessa
tre gjorde J. sig särskildt förtjänt genom
noggrann och mångsidig experimentell pröfning af
energiprincipen och utförde (från 1843) de första
exakta bestämningarna af det mekaniska arbete,
som svarar mot en viss värmemängd (den mekaniska
värmeekvivalenten
). Utom en lång serie
undersökningar rörande denna utförde J. många
betydelsefulla experimentalarbeten inom andra
områden af fysiken, de flesta dock på något sätt
stående i samband med värmeteorien. Särskildt
må nämnas den bestämning han 1852 tillsammans
med William Thomson (lord Kelvin) gjorde
af gasers (vanligen ringa) afkylning, då
de få utvidga sig utan förrättande af yttre
arbete. På denna afkylning grunda sig de moderna
metoderna för framställning af flytande luft.
G. I.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free