Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 217-218 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jubelmagister ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skrifter intaga hans två tyska katekeser,
en större och en mindre, samt en latinsk för
gymnasier ett framstående rum. 1541 lyckades han
få katekisationen offentligen införd i Zürich.
J. P.

Juda ha-Levi. Se Jehuda ha-Levi.

Judaism, judendomen betraktad såsom åsikt eller lära.

Fig. 1. Fången judes ansikte. Efter en fornegyptisk relief.

Fig. 2. Judar i exilen. Efter en assyrisk lågrelief.

Judar (i äldre tider kallade israeliter
eller hebréer), ett semitiskt folk, som
enligt sina urgamla traditioner (upptecknade
i 1 Mos.) härstammar från Mesopotamien. Från
detta land ”på andra sidan (Eufrat) liggande”
(hebr. eber, hvaraf de enligt somliga fått namnet
hebréer, se d. o., ett namn, som enligt andra
dock föranledts först af deras invandring öfver
Jordan) invandrade judarna (enligt traditionen
omkr. 2,000 år f. Kr.) under patriarken Abrahams
ledning till Palestina (”Kanaans land”). Där
hade de sedermera till ledare Abrahams son
Isak och sonson Jakob, med tillnamnet Israel
(se d. o.), efter hvilken namnen Israels barn,
Israels folk l. israeliter uppgifvas ha
kommit och från hvars 12 söner upprunnit 12
(13) Israels stammar. Sedan Jakobs son Josef
skickats till Egypten och där vunnit upphöjelse,
flyttade Jakob och hans öfriga söner öfver till
Egypten (landskapet Gosen). Den nyare forskningen
betraktar dessa berättelser om stamfäderna som
förhistoriska sagor, hvilka skulle förklara de
israelitiska stammarnas uppkomst och folkets
släktskap med andra semiter (ammoniter och
moabiter som ättlingar af Abrahams brorson
Lot, edomiter som ättlingar af Isaks son Esau
och de arabiska grannfolken som afkomlingar af
Ismael och Abrahams andra söner), men de böra
tillika uppfattas som förebildliga legender,
som skulle inpränta gudsfruktan och orubblig
tillit till Gud. Israeliternas invandring till
Egypten anses ha försiggått under hyksostiden (se
Egypten, sp. 1480), och deras utvandring plägar
förläggas till slutet af 13:e årh. f. Kr. under
Farao Merenptahs regering. — Judarnas egentliga
historia börjar med Mose, som på befallning
af ”fädernas Gud”, Jahveh (l. Jehovah), blef
sitt folks befriare och ledare, i det han dels
samlade alla enskilda stammar till en enhet på
religiös och sedlig grundval (ren monoteism
utan bilddyrkan), dels förde ut israeliterna
från Egypten genom öknen s. om Palestina
(d. v. s. förbi stamfrändernas landskap) och
till sist österifrån in i Kanaans land. Under
Moses efterträdare Josua satte judarna sig fast
i detta land och utbredde sig efter hand under
hårdnackade och blodiga strider öfver stora delar
däraf. Huruvida invandringen försiggått med
ens eller småningom, stam efter stam, är ännu
en öppen fråga; men säkert är, att kananéerna
till stort antal förblefvo bosatta i landet
midt ibland eller rundt omkring invasionens
folk och höllo sig kvar där länge. Det är äfven
ovisst, om den lära och sedelag, som Mose säges
ha kungjort, och den gudsdyrkan han skall
ha påbjudit h. o. h. härleda sig från honom
eller blott äro en senare, gradvis verkställd
utformning af hans ursprungliga urkund; men visst
är, att den för folkmedvetandet kom att stå som
hans verk: Moses lag, upptecknad i den heliga
”thora”, d. v. s. pentateuken. Kananéerna öfvade
under den följande tiden stort inflytande på
israeliterna genom sin dels sinnligt retande,
dels vildt själfuppoffrande gudsdyrkan, så
att israeliterna sökte förena dyrkan
af Jahve, deras egen särskilde folkgud, med kulten
af Baal, det eröfrade landets gudom, eller ock
byggde altaren rundt om i landet, och uppställde
Jahves bild i st. f. att hålla sig till blott och bart
”förbundets ark”, symbolen af deras hängifvenhet
för Jahve. Dessutom gjorde kananéerna gång på
gång större eller mindre delar af Israels folk
beroende. Som anförare i kampen mot dessa nya
förtryckare uppträdde s. k. domare (se d. o.).
Därefter upprättades (omkr. 1000 f. Kr.)
konungadömet, hvarunder Israel hade sin storhetstid.
Om detta samt om rikets delning (omkr. 933 f. Kr.)
i Israels rike och Juda rike och om bägge
rikenas undergång (resp. 722 och 586
f. Kr.) och om judarnas bortförande till Babel
se Israel. Efter 50—60 års nödtvunget uppehåll
i Babylon, babyloniska fångenskapen (se d. o.)
l. exilen, där folket mycket starkt tillväxte,
kom befrielsen. Ty då perserkonungen Kyros 538
störtat det babyloniska riket, gaf han judarna
tillåtelse att återvända till deras land, och
stora skaror drogo först under Sesbassar och
Serubbabel samt omkr. 100 år senare under Esra
och Nehemia hem till Palestina.
Jerusalem och templet återuppfördes, Moses
lag blef åter fullt gällande, och folket erhöll
sin politiska organisation med öfversteprästen
som ledare (naturligtvis under den persiske
ståthållaren), hvarjämte det bildades en
tempelaristokrati (grundvalen för den senare
sadduceismen). Den nya staten hade ung. samma
område som det forna Juda rike och framträdde
alltså som dettas fortsättning. Alltifrån den
stunden blefvo judarna — som de sedan uteslutande
kallas — ståndaktiga i förfädernas tro, äfven
under inbördes tvister; äfven den del af judarna,
som stannade kvar i Babylon, höll fast därvid i
många hundra år. Samaritanerna upptogo likaledes
Jahves dyrkan, fastän i vanställd form, men
förskötos af judarna och byggde sig därför eget
tempel på Gerissim. 333 eröfrade Alexander den
store Palestina, men lät judarna behålla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>