Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket under västgoterna i Spanien, där konung
Sisebuth (611–619) tvang 100,000 judar att låta
döpa sig; de hälsade därför araberna som befriare
och understödde dem vid deras eröfring af landet,
liksom de flera gånger hjälpt perserna mot de
bysantinske kejsarna att lösrycka Palestina
och senare (640) araberna att störta persiska
riket. Äfven de merovingiske konungarna i
Frankrike (486–752) sökte tvinga dem till
dopet. Under karolingerna (752–987) njöto de
däremot en viss frihet. Så var förhållandet äfven
uti Italien, men i det grekiska kejsardömet
blefvo de ofta hårdt förföljda. I Asien
behandlades judarna vida mildare af de folkslag,
som efter hvarandra hade herraväldet. Både
under de persiske konungarna och under de
arabiske kaliferna hade judarna i Babylon egna
"landsflyktens" furstar af Davids ätt ända till
1037, och flera judar voro läkare, astrologer och
finansämbetsmän hos kaliferna. Bland kazarerna,
ett tatariskt folk i södra delen af Europeiska
Ryssland, bestod 750–1000 ett judiskt rike,
i det furstarna och stormännen gingo öfver
till judendomen. Likaledes fanns ett judiskt
rike i Jemen, i södra Arabien, från 200-talet
till 525. De många judarna i Arabien utöfvade
stort inflytande på Muhammeds lära, men smälte
småningom tillsammans med araberna. Äfven i
Abessinien fanns ett mycket stort antal judar,
och de många judiska bruken i den abessinska
kyrkan vittna ännu därom. Ett eget judiskt rike
hade där bestånd ända till 1608, och ännu bo där
till judendomen omvända infödingar (200,000),
det s. k. Falascha-folket.
Ingenstädes nådde dock judarna en så hög grad
af materiellt välstånd eller andlig utveckling
som i Spanien under morerna (efter 711). Många
judar flyttade från Babylon till Spanien på
700- samt därefter på 1000-talet, och de
åtnjöto där stora friheter, innehade höga
ämbeten, deltogo i alla industriella arbeten
och egnade sig med ifver åt vetenskapliga
sysselsättningar. Det var judar, som öfversatte
de arabiska tolkningarna af hebreiska och senare
till latin grekiska skrifter, och i läkekonsten
blefvo de hela Europas läromästare. Högskolorna
i Montpellier och Salenio upprättades af judar;
flera kristna konungar, ja t. o. m. påfvar,
hade judiska läkare. Därjämte utmärkte de
sig som astronomer, och de berömda taflor,
som Alfons X lät utarbeta, hade man judar att
tacka för. Den mildhet, som muhammedanerna
visade mot judarna, iakttogs sedermera äfven
af de kristne konungarna i Spanien (flera
af dem hade judar till finansministrar), och
därför blef detta land den ena medelpunkten
för judarna (sefardim l. spansktalande judar),
medan Polen, dit de begåfvo sig i mängd från
Tyskland, i synnerhet sedan 1100-talet, och där
de länge lefde i välmåga, blef deras andra hem
(aschkenasim, de tysktalande polske och tyske
judarna). I de stora spanska städerna funnos
blomstrande församlingar delvis i särskilda
kvarter (juderia). Från början af 1400-talet,
då morernas makt var bruten, gaf den religiösa
fanatismen sig luft i blodiga förföljelser,
och 1391 tvungos omkr. 100,000 judar att låta
döpa sig; men af dessa afföllo många snart ånyo,
och då vände sig oviljan mot dessa nykristna
(marannos), hvilkas rättrogenhet gjordes
misstänkt. Våldsamheter mot judarna begingos äfven i
Frankrike, England och Tyskland; stora förföljelser
utbröto, i synnerhet då korstågen började
(1096). I Frankrike blefvo omkr. 100,000
mördade, och många läto af fruktan döpa
sig. 1100–1300-talen voro en verklig lidandets
period för de franske judarna: de förjagades
tre gånger ur landet (1182–98, 1306–15 och
1394) och utplundrades på samma gång, såvida
de icke förstodo att genom växelbref rädda
sin förmögenhet. De löften om beskydd, som
judarna för stora summor tillhandlade sig, bröto
konungarna utan undseende, hvarjämte de upphäfde
alla skuldförbindelser till judar. I England,
dit judarna kommit på 600- och 700-talen,
ledo de hård medfart af de normandiske
konungarna: så tvang Vilhelm den röde (1087–
1100) t. o. m. döpta judar att återvända till
judendomen, för att icke hans inkomster skulle
minskas genom deras öfvergång till den kristna
kyrkan. Där framkom också första gången 1144
beskyllningen mot judarna för ritualmord. 1290
utjagades judarna ur England; men där såväl som
i Frankrike berodde förföljelserna uteslutande
på konungarnas och stormännens vinningslystnad,
utan att religiös fanatism kan anföras som
ursäkt. I Tyskland hade förföljelserna mot
judarna en råare prägel; ständiga öfverfall och
nedsablingar förekommo där, dels sträckande
sig öfver hela landsdelar, såsom under
korstågen eller under stora nationella olyckor
(mongolernas infall 1240, digerdöden 1348), för
hvilka man gaf judarna skulden, dels inskränkta
till enstaka städer, när rykten spredos, att
judarna hånat hostian eller stulit och offrat
kristna barn. Dessa blodbad egde rum i synnerhet
i västra Tyskland, Rhentrakterna och Bajern, och
ofta omkommo på en gång tusenden. Äfven gjordes
upprepade försök att tvinga dem att öfvergå
till kristendomen, och ända in på 1600-talet
har man exempel på, att judar utvisades
från vissa trakter eller städer (1670 från
Wien). Under det att folken sålunda ständigt
gåfvo sitt hat luft i mord och plundring,
bedrefvo furstarna skamliga utpressningar
genom att till judarna sälja vissa privilegier
(i synnerhet rättigheten att drifva ocker) och
därefter pålägga dem stora afgifter. I Tyskland
voro judarna kejsarens egendom (kammerknechte)
och såldes eller bortgåfvos till furstar eller
riksstäder som ett inbringande privilegium. En
vida bättre ställning hade judarna uti
Italien och i Avignon under påfvarna, men
äfven där fingo de underkasta sig (så äfven i
Frankrike och Tyskland) många inskränkningar och
förödmjukelser, måste bära särskilda kännetecken
(se Judehatt och Judemärket) och bo i särskilda
kvarter (kallade i italienska och österländska
städer Ghetto, i tyska och bömiska Judengasse;
se fig. 3). Det hårdaste ödet drabbade judarna i
Spanien, där de förut haft det bäst. Då Ferdinand
den katolske (1492) hade intagit Granada och
därmed tillintetgjort morernas makt, firade
han nämligen, på kardinal Jimenez’ inrådan,
segern genom att rensa landet från "den judiska
smutsen", i det han påbjöd, att judarna skulle
inom viss kort tid lämna landet, om de icke ville
låta döpa sig. Många läto döpa sig för att rädda
hem och härd, men 200–300-tusen (förr uppgafs
ett långt större antal) drogo bort, de fleste
till norra Afrika och Turkiet, många äfven till
Italien och södra Frankrike, ty förvisningen var
också väsentligen en utplundring. Den egentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
