- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
227-228

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verkliga anstiftare blefvo aldrig framdragna,
lika litet som vid de nya förföljelserna
1903–06, och kejsar Nikolaus II benådade i
regel de enstaka missdådare, som ändtligen
blifvit dömda och som hörde till de "sant ryske
männen". Förföljelserna gåfvo impulsen till en
stark utvandring af judar, mest till England
och Nord-Amerika, minst 1,25 mill. sedan 1882,
men den judiska rasens fruktsamhet har mer än
utfyllt luckorna. Under sista tiden ha judarna
fått något större tillträde till universiteten
och högre skolor, och de judar, som förut blifvit
lockade eller med hot förmådda att låta döpa sig,
ha tillåtits återgå till sin gamla tro. – Till
Rumänien invandrade i nyare tid en mängd judar
norrifrån. Myndigheterna och folket enas i att
undertrycka dem. Värn- och skatteplikt ha de måst
fullgöra lika väl som landets öfriga inbyggare,
men alla medborgerliga rättigheter undanhållas
dem, och med mycken fyndighet och hårdhet har
man förstått verkställa inskränkningar i fråga
om deras tillträde med hänsyn både till förvärf
och upplysning för att hålla dem nere samt –
i strid med stormakternas enda villkor 1878 för
godkännande af Rumäniens suveränitet – förvägrat
dem borgerlig jämlikhet, under förevändning,
att de vore utlänningar, oaktadt den ursprungliga
judiska befolkningen bott i landet flera hundra
år. Också har en betydlig emigration egt rum
från Rumänien. – I Serbien och Bulgarien har man
ärligt hållit löftet från 1878 utan att märka
minsta olägenhet däraf. – I Turkiet såväl som
i andra muhammedanska länder, i Nord-Afrika och
Mindre Asien, ha judarna visserligen ringaktats
som en underordnad ras och oupphörligt nödgats
lida godtycklighet och hån från folkmassans sida,
men de ha aldrig underkastats ständig förföljelse
eller inskränkning i näringslifvet som i de
kristna länderna. I Turkiet har deras ställning
i nyare tid t. o. m. väsentligen förbättrats,
och ej få judar ha erhållit ämbeten; rikets nya
grundlag har tillerkänt dem full medborgerlig
likställighet. För att höja judarnas sociala och
kulturella ställning i dessa länder ha gjorts
stora offer af den på fransk-judiskt initiativ
stiftade och ledda Alliance israélite universelle
(se d. o.).

Till Danmark fingo portugisiska judar
1657 tillstånd att komma för att drifva handel,
och några år senare utsträcktes tillåtelsen till
tyska judar. 1766 funnos likväl ännu icke flera
än 130 judiska familjer i Köpenhamn, och i öfriga
städer voro de endast några få. 1788 började
regeringen egna uppmärksamhet åt förbättrandet
af judarnas ställning: de fingo tillträde till
skråna och till universiteten samt rätt att
köpa fast egendom, hvarjämte en förordning af
1814 gaf dem medborgarrätt och bestämde deras
rättsliga ställning för öfrigt. Fördomarna mot
judarna gåfvo sig 1813 luft i ett pennkrig och
1819 i "judefejden", en svag efterbildning
af pöbelupproren i Tyskland, men dogo snart
bort. Från 1825 valdes flera judar till "byraad"
(stadsfullmäktige); några af dem erhöllo ämbeten,
och 1834 fingo de rösträtt, men icke valbarhet,
till ständerförsamlingarna. 1849 gaf grundlagen
dem fullständiga politiska rättigheter i
konungariket, men i Slesvig behöllos, genom
en förordning af 1854, flera af de gamla
inskränkningarna ända till 1864. De fleste
judar lefva numera i välstånd och intaga en
aktad ställning i samhället; största delen
bor i Köpenhamn med omnejd. På
Färöarna och Island finnas inga judar. – Från
Norge voro judarna, till följd af grundlagens
bud, utestängda 1814–51 (ehuru på 1700-talet
några sådana voro bosatta där). Mot detta
stadgande uppträdde främst H. Wergeland. Hittills
ha ej många begagnat det öppnade tillträdet
(1900 funnos i Norge blott 642 judar).
E. Ebg.

I Finland ega de i Sverige före 1809 gällande
förordningarna rörande judars bosättning och
rättigheter fortfarande laga kraft, hvarför
judar icke kunna åtnjuta medborgarrätt, ej
heller i allmänhet slå sig ned i landet. Dock
har undantag gjorts till förmån för judar,
tillhörande den i Finland stationerade ryska
militären, på grund af en förordning af 29 mars
1858. Med stöd häraf ha judar till ej ringa
antal bosatt sig i Finland (Helsingfors, Åbo,
Viborg och Tammerfors). Sammanräknadt torde
judarnas antal i Finland uppgå till 800–900
personer. Deras sociala ställning är sorglig; de
lifnära sig i allmänhet af mångleri med begagnade
kläder o. d. samt handel med hvarjehanda
kramvaror. En af regeringen 1881 tillsatt
kommitté har utarbetat förslag till revision af
stadgandena rörande judars bosättning i Finland,
men hittills har det ej burit någon frukt.
M. G S.*

Om judarna i Sverige förekomma från äldre tider
endast sparsamma underrättelser. Under Gustaf II
Adolfs regering fördes i Linköping en process mot
tre s. k. judaister (kristna, som visade böjelse
för den judiska läran), hvilka 4 febr. 1619
dömdes till döden. Drottning Kristina delade
ej den föregående tidens ovilja mot judarna,
ty hon stod i liflig brefväxling med den lärde
rabbinen Manasse ben Israel i Amsterdam och hade
till "kungl. resident" i Hamburg en annan jude,
Don Manuel Teixeira (den egentlige grundläggaren
af K. bibliotekets i Stockholm afdelning för
hebreisk litteratur). 29 sept. 1681 döptes i
Stockholm, i hela det kungliga hofvets närvaro,
två judar jämte hustrur och barn. (Som en motsats
härtill kan anföras, att 1749 en luthersk familj
Granbom, 11 personer, utvandrade från Linköping
till Holland och där antog judiska läran.) Icke
långt därefter, till följd af k. br. 3 och 29
dec. 1685, förvisades alla judar ur riket, och
enligt k. resol. af 22 okt. 1723 och 1 aug. 1727
(den förra framkallad på prästernas begäran,
den senare på allmogens) skulle alla "judar,
som fara omkring landet", häktas och dömas till
kronoarbete. Först under Gustaf III:s regering
gjorde sig en större tolerans gällande. Redan
under sin vistelse i Paris 1771, där judefrågan
då behandlades, förklarade han sig i bref till
sin moder inse nyttan för riket af att "så
flitigt folk som judarna kunde slå sig ned där",
och han gaf 1779 gärna sin sanktion åt riksdagens
förslag till "allmän religionsfrihet". I
reskriptet af 24 jan. 1781 upphäfdes åtskilliga
i ofvannämnda riksdagsbeslut gjorda bestämmelser
ang. judarna, och i det af Kommerskollegium
27 maj 1782 utfärdade "judereglementet",
hvilket i hufvudsak blef gällande till
1838, medgafs judarna rätt att bosätta sig i
Stockholm, Göteborg och Norrköping, att där
uppföra synagogor och att sysselsätta sig med
vissa särskildt uppräknade borgerliga yrken. Men
de förbjödos deltaga i riksdagsmannaval samt ingå
äktenskap med andra än sina trosförvanter. I
Kommerskollegii kung. 19 dec.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free