- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
229-230

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1806 och k. kung. 31 aug. 1815 stadgades förbud
för judar att inkomma i riket utan K. M:ts
särskilda tillstånd. Men genom k. förordn. 30
juni 1838 och i Kommerskollegii cirkulär 13
aug. s. å. fingo judarna l., såsom de från denna
tid i Sverige officiellt kallats, mosaiska
trosbekännarna
betydligt ökade friheter, i
hvilka några inskränkningar dock till följd
af den upphetsning hos folket (i synnerhet i
hufvudstaden), som förordningarna framkallat,
gjordes genom k. kung. 21 sept. s. å., hvari
bl. a. stadgades, att jude endast med särskildt
kungligt tillstånd fick bosätta sig på annan ort
inom riket än i Stockholm, Göteborg, Norrköping
eller Karlskrona. Denna inskränkning upphäfdes
genom k. kung. 9 nov. 1854, som lämnade de i
Sverige födde judarna rätt att "bosätta sig
i hvilken stad inom riket som helst". 1860
fingo de judar, som äro svenska medborgare,
rätt att bosätta sig öfverallt inom riket,
såväl på landet som i städerna, och att
besitta fast egendom, 1863 rätt att anställas
i vissa grenar af statstjänsten och 1865 rätt
att deltaga i val af riksdagsman. Frågan om
judarnas fullständiga emancipation diskuterades
emellertid lifligt såväl inom riksdagen som
i pressen och genomdrefs inom riksdagen 16
febr. 1870 med väldig röstöfvervikt. Då erhöllo
nämligen mosaiska trosbekännare tillträde till
alla statens icke-ecklesiastika ämbeten, utom
statsrådsämbeten, och förklarades valbara till
riksdagsmän. Se vidare Främmande trosbekännare,
sp. 43. – Judarnas antal i hela riket uppgick
vid 1900 års slut till 3,912. Antalet i
Stockholm kyrkskrifna var 80 (i hela riket
150) år 1787, 430 år 1828, 560 år 1848,
631 år 1864, 1,111 år 1881 (med inräkning
af de icke kyrkskrifna uppgick antalet till
1,259) och 1,630 år 1900. De svenske judarna
uppgå alldeles i det svenska folket. I alla
deras församlingar predikas, undervisas,
förrättas gudstjänst samt föras kyrkböcker och
protokoll på svenska språket. I Sverige liksom
i Danmark förekomma ofta blandade äktenskap.
L. L.*

Bland judarna har i ett visst samband
med emancipationen uppkommit en riktning
(s. k. reformjudar), som gjort sig gällande
i synnerhet i Tyskland och under den nyaste
tiden i Nord-Amerika och som sträfvar att mer
eller mindre lägga bort det säregna judiska
väsendet, upphöra med många gamla plägseder och
omforma gudstjänsten efter kristen förebild
(predikan, orgelspel o. d.); i enlighet med
denna rörelse förlora judarnas gamla spisförbud
och ceremoniallagar sin absoluta giltighet
på grund af nutida ändrade förhållanden,
ja, ett ytterlighetsparti vill t. o. m. afskaffa
sabbaten och taga söndagen till
helgdag. Anhängarna af denna nyare riktning
häfda också den mening, som fått skickliga
förespråkare, nämligen att judendomen, frigjord
från den historiska traditionen, särskildt från
föreställningen om judarna som Guds utvalda folk,
och sålunda utvecklad till ren monoteism, skall
bli framtidens världsreligion och undantränga
eller rättare sagdt i sig upptaga kristendomen
såväl som öfriga religioner. I motsats härtill
ratar sekten chasidim (se Chasidæer)
all nyare upplysning såväl som talmud, under det
den föredrager den mystiska kabbala. Slutligen
har den antisemitiska rörelsen (se Antisemitism)
under den nyaste tiden gifvit anledning till
sionismen (se d. o.), som just framhåller
judarna som nation – i st. f. som trossamfund –
och därför vill återuppväcka bruket
af hebreiska som gemensamt språk samt arbeta för
en återflyttning till Palestina såsom varande
judarnas rätta fädernesland, alltså motsätter
sig hela den utveckling, som karakteriserat dem
på 1800-talet.

Under det judarna i Väst- och Mellan-Europa
före emancipationen voro ett besvärligt, ja,
i flera hänseenden t. o. m. skadligt element och
ännu delvis äro det i länder, där frigörelsen ej
har trängt fullständigt igenom, såsom i Galizien
och Ungern, ha de i vår tid tillfört folken nya
krafter, dels genom flit och driftighet i alla
affärsförhållanden, dels genom andlig lifaktighet
och skarp kritisk begåfning. De ha öfverallt
slutit sig till de folk, bland hvilka de lefva,
antagit deras språk som modersmål och ådagalagt
lifligt deltagande för de länder, som blifvit
deras nya fädernesland. Ej få judar deltogo i
tyska frihetskriget 1813–14, i Garibaldis fälttåg
1860 och i nordamerikanska inbördeskriget 1861–65.
I fredstid ha de frikostigt understödt
allmännyttiga sträfvanden. De ha äfven
lämnat ett mycket betydande tillskott till
de europeiska folkens kulturlif. Hvarje land
räknar bland sina framstående män flera judar
eller judeättlingar, dels inom vetenskapen (i
synnerhet läkarkonsten och naturforskningen,
men äfven rätts- och språkvetenskapen), dels
inom litteraturen och konsten (i synnerhet
musiken, både som kompositörer och virtuoser, och
äfven skådespelarkonsten), vidare som statsmän
(England, Frankrike, Holland och Italien ha
haft judar till ministrar) och politiker, ja
t. o. m. som högre militärer (Frankrike har
haft jämförelsevis många judiska officerare). I
journalistiken ha judarna spelat en framstående
roll, särskildt i Tyskland och Österrike;
ännu mera är detta fallet i affärsvärlden, i
det penningmarknaden i största delen af Europa
behärskas af dem. Anmärkningsvärdt är, att
judarna i många länder förstått arbeta sig upp
från fattig allmoge till burgen medelklass eller
t. o. m. penningmagnater. Hvilka stora motsatser,
som existera bland judarna, inses däraf, att
å ena sidan flera af socialismens grundläggare
(Lassalle och K. Marx) och å den andra både det
preussiska junkerpartiets stiftare (F. J. Stahl)
och den engelska konservatismens ombildare
(Beaconsfield) ha judisk härstamning liksom
flera af det tyska nationalliberala partiets
duktigaste män (E. Lasker och Simson). Den nära
anslutningen till grannfolken har gifvetvis
medfört, att många tusen judar (100–200 tusen)
på 1800-talet antagit kristendomen, visserligen
till stor del af religiös likgiltighet eller
för att vinna världslig framgång, och att det
ständigt ingås blandade äktenskap, hvarvid
barnen i öfvervägande grad gå förlorade för
judendomen. I de länder, där judarnas ställning
är friast, har antalet de sista mansåldrarna
varit nästan stillastående, ja, t. o. m. gått
tillbaka, såvida det ej kommit förstärkning genom
invandring utifrån. Det tycks således, som om
judarna haft svårare att rätt bära de nuvarande
goda dagarna än forna tiders förtryck. Man hyser
i allmänhet den föreställningen, att judarna
äro uteslutande ett handelsfolk, men särskildt i
Polen, Ryssland och på Balkanhalfön finnas många
judiska handtverkare, och i hela Mellan-Europa
kan man lägga märke till den ifver, hvarmed
judarna söka gifva barnen den bästa möjliga
undervisning för att därigenom underlätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:11:17 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free