Print (PDF) - On this page / på denna sida - Jugorskij sjar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jul-Juliana Maria
det frampå 1700-talet spred sig öfver
Tyskland. Bruket att utomhus uppsätta granträd
eller stänger med granruskor, julruskor (fig. 7;
ett motstycke till midsommarens "majstänger")
är däremot mycket gammalt i Norden och utgör
tvifvelsutan en lämning af den trädkult, som de
hedniske germanerna idkade. - Kyrkan sökte med
framgång bekämpa de gamla hedniska ceremonierna
och offerbruken dels därigenom, att hon helgade
många af dessa som goda kristna , plägseder (så
t. ex. fick julhalmen en alldeles ny betydelse,
såsom en påminnelse om Frälsarens vagga,
krubban), dels därigenom, att hon till sin egen
kult lade en yttre prakt, som särskildt vid julen
tog form i bl. a. dramatiska framställningar af
Jesu födelse (krubban med barnet, herdarna, de
vise männen o. s. v.) samt första barndom. Dessa
upptåg blefvo uppslaget till de julsånger och
j u 1-dramer (se C h r i s t-mas pantomimes
och Mysterier), som ännu mångenstädes äro
oskiljaktiga från julen. För att inskränka de
bullersamma juluppträden,, som förr ofta egde
rum på allmänna platser, utfärdades vid flera
tillfällen påbud. Så t. ex. utgaf s 24 dec. 1649
ett patent "om julfreden" och 16 dec. 1721
en förordning med förbud att "löpa omkring
gator och gränder med den s. k. juhl-bocken,
stiernan och andra fåfängeligheter". - Se
H. F. Feilbergs uttömmande undersökningar "Jul"
(2 bd, Köpenhamn 1904), där förf. ansluter
sig till en åsikt, som omfattas af nyare
religionsforskare, nämligen att julen urspr,
var en dödsfest och att kulten därvid åtminstone
från början varit en kult af de aflidnes andar.
U. G.
Jul, en af Konstnärsklubben (se d. o.) i
Stockholm utgifven publikation, har
sedan 1888 utkommit årligen med text- och
illustrationsbidrag af svenska författare
och konstnärer. Behållningen tillfaller dels
den s. å. grundade Svenska konstnärernas
understöds- och sjukhjälpsförening, dels
Konstnärs-klubbens kassa. Hufvudredaktör
har varit E. Haglund t. o. m. 1907, därefter
0. Hjortzberg. Upplagan var första året 12,000
och har sedan uppgått till högst 14,000 exemplar.
G-g N.
Julaftonen. Se Jul. Julaltare, kam. Se M
a t s k o 11. Julblot. Se Blöt. Juldagen.
Se Jul. Juldramer. Se Mysterier. Julep
(lat. juläpium, af arab. julap, söt saft), med.
jarm.y urspr. en lugnande eller rogifvande
dryck, som var,beredd endast af destilleradt
vatten och syruper, hvilka gåfvo en behaglig
smak och
Fig.. 7. Julruska.
bland hvilka i regel ingick opiumsyrup
(Syrupns thebaicus 1. opiatus). Benämningen
julapium är numera i allmänhet öfvergifven;
stundom har den blifvit utbytt mot beteckningen
emulsio. O. T. S.*
Juleroser, en sedan 1881 utkommande, af
E. Bojesen i Köpenhamn utgifven jultidning,
utmärkt genom storartad utstyrsel och litterärt
värdefull text. Bidrag ha lämnats från såväl
svenskar och norrmän som danskar; alltsedan 1885
har en till svenska öfversatt upplaga utgifvits
och sedan 1884 en särskild upplaga för barn,
Börnenes juleroser, som också ges ut i sv. öfv.
Jules [jyl], fransk namnform för Julius.
Jules Robert [jyl råbär], pseudonym för C h a
1-lamel, J. B. M. A. (se d. o.).
Julfrid. Se Andfrid och Frid.
Julgran, en i synnerhet i norra Europa för
julhögtiden kännetecknande prydnad. Den
utgöres af en frisk gran, smyckad med ljus,
frukter, konfekt, leksaker och grannlåter. På
julaftonen, sedan de bland grenarna fästa ljusen
blifvit tända, samlas unga och gamla till en
glad dans omkring densamma. Se vidare Jul.
(R. G.)
Julhös, en på många ställen i Sverige bruklig
julanrättning. Den består af ett svinhufvud,
som under hela julen förblir framsatt som
skåderätt och efter julens slut fortares. Äfven
i England är detta bruk allmänt, och "the
boar’s head" utgör där den förnämsta julrätten.
R. &
Juli (lat. Julius)j årets sjunde månad. Hos
romarna, som länge började sitt år med mars,
var juli då den femte och kallades därför
Quintilis (af lat quintus, den femte), tills den
45 f. Kr. erhöll sitt nuv. namn, till ära för
Julius Caesar, som var född i denna månad. Juli
är i Sverige vanligen årets hetaste månad, med
alltjämt tilltagande värme. Dagarnas antal är
31. Den kallas i svenska almanackan h ö in å n a
d; danska namnet är ormemaaned. Medeltemperaturen
för månaden växlar i Sverige mellan + 12°
C. (Karesuando) och 17° (Strömstad, Linköping),
medelnederbörden mellan 43 mm. (Haparanda)
och 92 mm. (Borås).
Julia, astron., en af småplaneterna.
Julia. 1. Romersk koloni. Se Gös a. - 2. ö i
Medelhrafvet. Se Ferdinandea. - 3. Ordet ingår i
åtskilliga romerska namn på städer och kolonier,
såsom J. Joza 1. J. Traducta (Tarifa), J. Pietas
(Pola), J. Romula (Sevilla). Se vidare Co-lon
i a.
Julia. 1. Dotter af Julius Caesar, blef år
59 f. Kr. gifven till äkta åt Pompejus,
hvarigenom förbundet emellan denne och
Caesar vann i styrka. Hon afled dock redan
år 54, och hennes död bidrog i sin mån att
påskynda den hotande söndringen emellan de
båda mäktige triumvirerna. - 2. Dotter af
Octavianus Caesar (Augustus) och Scribonia,
var först förmäld med Octavianus’ systerson
Marcellus, sedan med Agrippa och tredje
gången, 11 f. Kr., med Tiberius. Hon hade
redan tidigt gjort sig känd för utsväfvande
vandel, och slutligen blef hon till följd däraf
(2 e. Kr.) förvisad till ön Panda-taria samt
därefter till Rhegion, där hon dog (14 e. Kr.).
R. Tdh.
Juli^acum, romerskt namn på staden Jiilich.
Juliana .Maria, dansk drottning, f. 4 sept. 1729,
d, 10 okti ,1796, dotter ^f hertig Ferdinand
Albert af Braunschweig-Woifenbuttel och
Antoinetta Amri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
