Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jukuleggen. Se Fillefjeld. - Jul, högtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jukuleggen. Se Fillefjeld.
Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne
af Jesu födelse. Ordet jul (isl. jól) är af omtvistadt
ursprung. Enligt O. Rudbeck skulle ordet vara en
biform till sv. hjul (hjulet var vintersolståndets
symbol). Ihre framkastar emellertid den förmodan,
att det möjligen härstammar från angls. géol, som
stundom betecknar månaden december. Denna åsikt
delas af senare tiders forskare. Grundbetydelsen af
det angls. geohol, géol är ”glädje”, ”skämt”,
”upptåg”, och ordet är besläktadt med lat. jocus,
skämt, hvadan jul alltså skulle beteckna festen som
ett slags saturnalier (se nedan). Den svenska
julhögtiden ingår 24 dec. (julaftonen) och
afslutas 6 jan. (trettondedagen). Förr varade julen
t. o. m. 13 jan. (tjugondedagen, Knuts dag; däraf
det gamla uttrycket ”Tjugondag-Knut kör julen ut”) och räknade då flera helgdagar än nu
(helgdagarna 3:e-dag och 4:e-dag-jul m. fl. afskaffades
genom k. förordn. 4 nov. 1772). — Den verkliga
tidpunkten för Jesu föedelse ha hvarken de heliga
skrifterna eller traditionen bevarat, och den var
länge föremål för lärda meningsutbyten mellan de
heliga fäderna. Det var emellertid inom
västerländska kyrkan, som man först (omkr. midten af
4:e årh.) började fira 25 dec. (juldagen) som
dagen för Jesu ankomst till jorden, och i slutet af
4:e årh. upptogs detta bruk äfven af österländska
kyrkan. Inom denna hade man förut (alltifrån 3:e
årh.) firat 5 jan. (Epiphania) som Jesu födelsedag.
Det var en särskild och djup tanke, som låg till
grund för valet av 25 dec.: i det jordiska ljusets
återvändande såg man nämligen en symbol af det
för världen uppgångna andliga ljsuet. Äfven ur
en annan synpunkt var denna tid egnad att
företrädesvis göras till en kristen hufvudfest. Af ålder
firade nämlingen de flesta gamla folk just vid denna
tidpunkt naturens återuppvaknande med offerfester,
helgade åt den eller de gudar, som representerade
dessa nyvaknande krafter. Sådana fester voro
judarnas ”tempelinvigningsfest”, grekernas ”chronia”,
romarnas ”saturnalia” och nordbornas
”midvintersblot” (jólablót). Våra hedniska förfäders jublot var
en solfest, som firades vid ”höknatten” (omkr.
tjugondagen; se bl. a. O. Montelius, ”Midvinterns
solfest”, i ”Sv. fornminnesfören:s tidskrift”, bd. 9,
1894). Äfven af kelterna betraktades nämnda tid
som helig. En del af de plägseder, som voro
förbundna med dessa urgamla fester, gick upp i den
kristna högtiden, som däraf erhöll en egendomlig
prägel. Många af dessa ursprungligen hedniska
bruk kunna ännu återföras till sin gamla källa.
Sålunda äro t. ex. det i norden gängse bruket att
på julaftonen ”doppa” (se Doppardagen) i
de sjudande kött- och fläskgrytorna, seden att om
julnatten hvila på halm (bruklig redan vid de gamla
offergästabuden, julljusen, julskinkan (som
leder sina anor från den åt guden Frej helgade
julgalten), kappåkningen från den tidiga
morgongudstjänsten på juldagen, julottan (annandagens
”Staffansskede” i Hälsingland) äfvensom en mängd
julskrock och jullekar, julbocken (fig.
1) och andra karnevalsupptåg, olika slags julbröd
(se fig. 2–6) i form af djurskepnader,
människogestalter (”Nisse och Nasse”) eller julkusar m. m.
rena lämningar af nämnda förgångna kulturstadium.
 |
| Fig. 1. Julbock (Uppland). |
|
| Gamla svenska julbröd: fig 2 ringkors, fig. 3 likarmadt kors (bägge sinnebilder af solen), fig. 4 »gullvagn» (hvars grundform är hakkorset, se d. o.), fig. 5 julgrisbröd. (2, 3 o. 5 efter O. Rudbecks “Atland», 4 i Nordiska museet.) |
|
| Fig. 6. Julkuse (Uppland). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
