Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kabla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
infödingarna högt värderas och användes till
små afgudabilder, smycken, piphufvud o. d. Det
träffas i lösa block vid stränderna af floden
Cach i Hög-Asien (däraf namnet). Länge ansågo
mineralogerna kacholong vara en kiselart, ända
tills undersökningen af en på Riksmuseet
i Stockholm förvarad, af Renat hemsänd
originalstuff visade, att mineralet utgör
endast en ljusfärgad varietet af det hårdaste
och ädlaste af de mineral, som i Kina nyttjas
till stensniderier och som vanligen benämnas
nefrit. Det mineral från Island och Färöarna,
som med orätt benämnts kacholong, utgör
endast en hvit, halfgenomskinlig opalart.
A. E. N.*
Kachou [kaʃō]. Se Kateku.
Kačić-Miošić [katjitj-miåʃitj], Andrija,
serbisk-kroatisk skald, f. (sannolikt)
1696, d. 1760, tillhörde en gammal dalmatisk
furstesläkt, ingick tidigt i franciskanorden,
studerade i Pest och tjänstgjorde 1730—48 som
lärare i filosofi och teologi. I sin ordens
ärenden och som påflig legat gjorde K. talrika
resor i Dalmatien, Bosnien och Hercegovina,
egnade sig åt studiet af sitt folks historia
och folkminnen och samlade under sina resor
historiska urkunder, visor, sagor o. d. I sin
diktsamling Razgovor ugodni naroda slovinskoga
(Det slaviska folkets tröst, 1756) har han i
folkvisans form bearbetat den serbiska historien
från uräldsta intill nyare tider. Den nationellt
folkliga stilen har jämte innehållet gjort dessa
dikter, ”visboken”, kända och i hög grad omtyckta
af folket, och samlingen har utgått i mer än
20 uppl. K. tillhör den dalmatisk-ragusinska
gruppen inom den serbisk-kroatiska litteraturen,
men bildar öfvergången från denna till den
nyare, national-serbiska litteraturen. Frukter
af K:s tidigare studier äro hans Elementeta
peripatetica juxta mentem subtilissimi doctoris
Joannis Duns Scoti (1752) samt Korablitsa, en
kombinerad biblisk historia och kyrkohistoria
till folkets upplysning. En staty öfver K. restes
i Agram 1891.
Lll.
Kackalorum, växelform (af kackla) till
kolorum.
Kackerlackor (af holl. kakkerlak) l. Bobbor,
zool., ett gemensamt namn för en familj,
Blattidæ, af de egentliga rätvingarna
(Orthoptera) bland insekterna. Kackerlackorna
ha platt, aflångt oval, brunaktig kropp,
med långa, mångledade antenner, taggbesatta
skenben och starka springfötter med femledade
tarser. Hufvudet är betäckt af den stora
främre sköldlika delen af mellankroppen
(prothorax). Framvingarna äro stora
läderartade täckvingar, hvilkas kanter ligga
den ena öfver den andra (se fig., a). Hos
honorna (af en del arter hos båda könen)
kunna dock såväl dessa täckvingar som äfven
de hinnaktiga bakvingarna alldeles saknas
(se fig., b). Bakkroppen är försedd med två,
sällan fyra, ledade analbihang. Kackerlackorna
äro nattliga djur, hvilka under dagen dölja
sig i springor och mörka vrår. De lefva af
såväl vegetabiliska som djuriska ämnen, helst
fasta sådana. Många arter ha med handelsvaror
införts från sina ursprungliga hemland till
alla länder på jorden och uppträda i massor i
magasin, bagerier, kök och boningsrum samt
förorsaka skada och obehag. De trifvas och förökas
bäst i varmare lokaler, där riklig tillgång
på föda och fuktighet finnes. De till tropiska
länder hörande arterna kunna vara synnerligen
stora. Honorna bära sina ägg, tills ungarna äro
nästan färdiga att kläckas, då äggen läggas omslutna af en
kapsel. Stundom lämna ungarna äggkapseln inuti
moderns kropp och kunna därför på sätt och vis
sägas vara födda lefvande. Så är förhållandet
hos den västindiska Panchlora viridis och hos
den sydamerikanska Blabera gigantea. Hos den vanliga
kackerlackan, Periplaneta (Stylopyga) orientalis
L., skola utvecklingens metamorfoser erfordra
en tid af fyra år. Däraf följer svårigheten
att utrota dessa obehagliga inhysingar, hvilka
i synnerhet i Europas sjöstäder äro ytterst
allmänna i de flesta hus. Särskildt torde man ega
rätt att misstro de personer, hvilka utgifva sig
kunna fördrifva kackerlackor. Ett kraftigt gift
för kackerlackor är borax, som pulveriserad strös
i en sammanhängande rad å golfvet utmed väggarna
i det rum, där kackerlackor finnas. Genom borax,
längre tid använd, kan dessa djurs antal med
säkerhet högst betydligt förminskas, om också
fullständig utrotning torde vara omöjlig. —
Under slutet af 1870-talet blef pulvret af
P. orientalis L. med mycket lofordande användt
såsom ett starkt urindrifvande medel, hvilket
uppgafs ha gynnsam verkan i flera former af
”vattsot”, mot utgjutningar i lungsäckarna,
hjärtsäcken och bukhålan samt mot brightska
njursjukdomen. Detta pulver är ett folkmedel
i Ryssland mot vattsot, och dess latinska
drognamn, Pulvis Taracanæ, torde vara gjordt
af denna kackerlackas ursprungliga namn:
Torraka. Detta vidriga medel kom dock snart
ur bruk bland läkare. — Hos P. orientalis äro
honans vingar förkrympta, och hannens nå ej
bakkroppens spets. Denna art uppnår en längd af
19—23 mm. Störst af de i vårt land förekommande
arterna är Periplaneta americana, som blir
28—32 mm. lång och hos hvilken vingarna hos
båda könen nå utanför bakkroppens spets. En
mindre art, Blatta (Phyllodromia) germanica
Fabr., som invandrat till Europa från Kina
(eller möjligen Amerika), är äfven en besvärlig
snyltgäst i bagerier. Den är lika glupsk som
den stora kackerlackan, och då dess fullständiga
utveckling kräfver endast 4 1/2 månad samt hvarje
hona lägger många ägg, så ökas densamma hastigt
och kan åstadkomma stor förödelse på födoämnen
o. d. — I Sveriges skogsmarker förekommer en
liten kackerlacka, Blatta (Ectobia) lapponica
L., hvilken icke uppträder som skadedjur.
O. T. S.*
 |
| Vanliga kackerlackan (Periplaneta orientalis), a hanne, b hona, c larv. (Nat. storl.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
