- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
789-790

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

biskopen, men redan 1170 häfdades den i en
skrifvelse af påfven Alexander III som en den
romerska stolens företrädesrätt; detta fastslogs
definitivt af Urban VIII 1625. Den, för hvilken
kanonisation sökes, skall bevisligen ha fört
en from vandel och förrättat under. Efter
från vederbörande biskop inkommen anmälan
granskar kardinalkongregationen "dei Riti" till
saken hörande handlingar, hvarefter påfven, i
händelse granskningen utfallit till personens i
fråga fördel, högtidligt förklarar honom salig
(beatus). Efter möjligen inberättade nya under
och ytterligare pröfning följer kanonisationen,
hvarigenom den "salige" förklaras "helig"
(sanctus). Kungörandet sker under stora
högtidligheter i Peterskyrkan. Stundom stannar
det vid saligförklarandet (beatifikationen),
hvilken dock icke medför samma anseende som
fullständig kanonisation. Under det att kulten i
det förra fallet är bunden vid ett visst mindre
område och betraktas som endast tillåtlig, kan
den i det senare anses föreskrifven inom hela den
romersk-katolska kristenheten. Se vidare Helgon.
P. F.*

Kanonisera, förklara för helgon. Se Kanonisation.

Kanoniska bref. Se Epistolæ canonicæ.

Kanoniska böcker. Se Bibelkanon.

Kanoniska evangelier. Se Evangelier.

Kanoniska lagen. Se Kanonisk rätt.

Kanoniska timmar. Se Horæ canonicæ.

Kanonisk komputation. Se Förbjudna led.

Kanonisk rätt (lat. jus cano’nicum; se Kanon)
betecknar i sin mera ursprungliga bemärkelse alla
från kyrkan utgångna rättssatser, men vanligast
dock allenast inbegreppet af det antal dylika
rättssatser, som blifvit upptagna i Corpus
juris canonici
. Från kyrkorätt, hvarmed förstås
hvad från statens sida stadgats med afseende på
i staten bestående religion och kyrkosamfund,
skiljer sig således den kanoniska rätten till
såväl innehåll som ursprung. Ty vid sidan af
föreskrifter, som afse ordnandet af kyrkans
ställning i förhållande till den världsliga
makten, finnas de, som höra till helt och hållet
andra rättsområden. Och ehuru den världsliga
myndigheten i tidigare skeden af kyrkans
utveckling ofta tog initiativet i kyrkliga
frågor och förlänade sin stadfästelse åt de i dem
fattade besluten, så var det dock kyrkans egna
män, från hvilka dessa närmast utgingo. Och
under hand lösgjorde sig kyrkan här alltmera
från sitt beroende af den världsliga makten.

Den kanoniska rättens källor äro för den äldre
tiden beslut af allmänna eller partikulära
synoder, till hvilka kyrkans män sammankommo,
och, med 4:e årh., jämväl påfliga bref
(decretales). Men därtill kom ytterligare ett
element, som rättast torde betecknas med namnet
apokryfiskt eller understucket. Och om äfven
stundom allt vitsord genom särskildt beslut
frånkändes rättssatser af denna beskaffenhet,
skedde detta dock icke alltid eller förr, än de
redan utöfvat inflytande på rättens framtida
utveckling. Detta elements förekomst berodde
mycket af det sätt, hvarpå den kanoniska rätten
utbildat sig till ett särskildt lagverk. –
Visserligen upptogos i de äldre världsliga
rättsböckerna såväl af romerskt som germanskt
ursprung kyrkorättsliga bestämmelser. Men
därjämte företogo sig enskilda kyrkans män att
upprätta särskilda samlingar däraf. Märkligast
i detta hänseende äro för den äldre tiden
Collectio dionysiana, från Italien, och Collectio hispana, med
orätt äfven kallad Collectio isidoriana, från
Spanien. I dessa mer eller mindre fullständiga
rättsböcker upptogos äfven satser af föregifvet
ålderdomligt ursprung, men af tvifvelaktig
äkthet. Det verk, som i denna väg bragt det
vidast och ådragit sig största uppmärksamheten,
är den på grund af Collectio hispana i 9:e
årh. i Frankrike utarbetade samling, som
kallas den pseudo-isidoriska. Ty däri har en
mängd falska påfliga bref blifvit intagen
i uppenbar afsikt att bereda kyrkan större
välde och oberoende gentemot den världsliga
regeringen och väl närmast till förmån för den
biskopliga myndigheten. Alla dessa samlingar
blefvo undanträngda genom det i midten af
12:e årh. tillkomna Decretum Gratiani, så
kalladt efter sin upphofsman, en munk från
klostret S. Felix i Bologna. I motsats till de
förra samlingarna innehöll Decretum Gratiani
en efter innehållet ordnad uppställning af
materialet, hvarvid en fortlöpande text af
författaren ytterligare förmedlade sambandet
mellan de särskilda stadgandena. Först Decretum
Gratiani vann också ett allmänt erkännande
inom den kristna kyrkan. Det har äfven en annan
betydelse. Det utarbetades under påverkan af det
vid universitetet i Bologna återväckta studiet
af den romerska rätten och efter föredöme af
de vid samma universitet öfver den romerska
rätten gjorda glossatoriska arbetena. Och
med detsamma blef den kanoniska rätten vid
universiteten ett särskildt ämne för studier och
vetenskaplig utläggning. Då namnet för den i den
romerska rätten förfarne läraren var legista,
har målsmannen för den kanoniska rätten i motsats
därtill kallats canonista. Decretum Gratiani
omfattar tiden till 1139. Till detsamma slöto
sig af vissa påfvar till efterrättelse kungjorda
samlingar af påfliga bref: Decretales Gregorii
noni
(1234), Liber sextus af Bonifatius VIII
(l£98) och Clementinarum libri V af Klemens V
(1313). Jämte Decretum Gratiani betecknades
nämnda från påfvarna själfva utgångna
dekretalsamlingar redan vid konsilierna i
Konstanz (1414–18) och Basel (1431–43) som
Corpus juris canonici; och med dem var detta
verk egentligen äfven afslutadt. Men därjämte
ha i upplagor af "Corpus juris canonici"
upptagits dels 20 dekretal af Johannes XXII,
dels andra påfvars bref, 73 till antalet, de
s. k. Extravagantes communes. Detta har i viss
mening sanktionerats därigenom, att så äfven
skett i den på föranstaltande af Gregorius XIII
utgifna officiella upplagan. Att den kanoniska
rätten sålunda sammanförts i ett afslutadt
lagverk, betydde för öfrigt icke ett afstannande
i den kanoniska rättens utveckling. Denna
fortgick tvärtom alltjämt. Det berodde allenast
på förändrade tidsförhållanden, att området för
kyrkans verksamhet i detta afseende icke blef
så vidsträckt som förut.

Från början afsågo de från kyrkan utgående
rättssatserna närmast att ordna kyrkans inre
förvaltning. Men sedan kyrkan tillkämpat sig
erkännande och gunst af den världsliga makten,
vidgades gränserna för hennes rättsbildande
myndighet. I det stora hela är detta ytterst att
föra tillbaka till den särskilda ställning,
som kyrkan kom att intaga i processuellt
afseende. Redan de romerske kejsarna hade
gifvit kyrkans föreståndare rätt att döma i
sina underordnades civila tvister samt då frågan
rörde kyrkliga angelägenheter. Enligt ofvannämnda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free