Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 901-902 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karamzin ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

makt som turkisk vasallkonung i Ungern, med en
här af omkr. 160,000 man mot Wien. Från juli till
sept. s. å, belägrade han Österrikes hufvudstad,
men nödgades upphäfva belägringen, sedan han 12
sept. vid Kahlenberg blifvit i grund slagen af en
polsk-tysk här under Johan Sobieski och Karl af
Lothringen. Efter ett nytt nederlag vid Parkany
9 okt. under återtåget afrättades han i Belgrad
på sultanens befallning 25 dec. s. å.


Karamzin. 1. Nikolaj Michajlovitj K.,
rysk författare, f. 1766 i guv. Simbirsk,
af tatariskt ursprung, d. 22 maj 1826,
inträdde i krigstjänst 1783, men lämnade den
redan 1784 för att odeladt egna sig åt litterära
studier. 1789 företog han en resa genom Tyskland,
Schweiz, Frankrike och England, skildrad i hans
epokgörande Bref af en rysk resenär, som han
publicerade (1791—92) i den af honom uppsatta
”Moskovskij Journal”. Han utgaf sedan den vittra
kalendern ”Aglaja” (1793, 1794), redigerade
de poetiska antologierna ”Aonidy” (1796, 1797)
och begynte 1802 tidskriften ”Vjestnik Evropy”
(Europas budbärare, ej att förväxla med den
ännu existerande, af Stasiulevitj 1866 uppsatta
tidskriften af samma namn). Redan 1787 öfversatte
han Shaksperes ”Julius Caesar” och Lessings
”Emilia Galotti” och gaf ett modernt uppslag
till den ryska vitterheten på prosa genom
filantropiskt sentimentala bynoveller, ”Den
stackars Lisa” och ”Frol Silin” (öfv. på svenska
1806) samt de starkt idealiserade historiska
berättelserna Borgmästarinnan Marfa, Natalia
bojardottern m. fl. Han öfvergick till historiska
studier och blef 1803 rikshistoriograf. Vid
den stora eldsvådan i Moskva 1812 förstördes
hela hans bibliotek; men lyckligtvis räddades
manuskriptet till hans monumentala lifsverk,
Istorija Gosudarstva Rossijskago (Det ryska
rikets historia; 11 bd, 1816—24, det 12:e efter
hans död 1829; många uppl.), som egentligen
bort heta De ryske tsarernas historia till
1611. En varm vän af autokratien, prisade
K. det ryska själfhärskardömet i konservativ
anda. Frånsedt de värdefulla noterna, saknar
K:s historia vetenskaplig karaktär, men i
stilistiskt afseende är den ett mästerverk för
sin tid. Samma konservativa tendens genomgår hans
filosofiska och politiska småskrifter, däribland
hans märkliga memorial Om det gamla och det nya
Ryssland (skrifvet 1811, tr. i Berlin 1861 och
i Petersburg 1870), hvari han skarpt uppträdde
mot Speranskijs ”liberala nyhetsmakeri” och mot
alla eftergifter i den polska frågan. Genom sin
ortodox-religiösa och nationellt konservativa
åskådning i förening med sin ädla personlighet
och stilistiska konst fick K. stort inflytande
på den kulturella utvecklingen i Ryssland som
grundläggare af den riktning, som fått namnet
”officiell narodnost”, tsarisk nationalism på
ortodox, folklig grund (se härom kap. ”Det nya
århundradet” i A. Jensens ”Rysk kulturhistoria”,
III). K:s samlade småskrifter utkommo 1835, 1842,
1862. Ryska arbeten om K. af
Pogodin (1866), Grot (1867) och Pypin (”Den
sociala rörelsen under Alexander I”, 1885)
samt en fullständig bibliografi af Ponomarev
vid 100-års jubileet af K:s litterära verksamhet 1883.

2. Eva Charlotta Aurora K., den föregåendes
sonhustru, finsk filantrop, född Stjernvall,
f. 1808 i Björneborg, d. 1902 i
Helsingfors. Känd för sin skönhet och utmärkt på
karaktärens vägnar, intog hon vid ryska hofvet en
bemärkt plats och stod äfven senare i personlig
förbindelse med monarkerna och andra medlemmar
af kejserliga huset. Hon blef gift 1836 med den
omätligt rike hofjägmästaren Pavel Demidov
(se d. o. 6), d. 1841, och 1846 med öfversten
Andrej Karamzin, som stupade 1854. Hon lefde
därefter å sin villa Hagasund invid Helsingfors,
sysselsatt med en vidsträckt välgörenhet. De
förnämsta stiftelser, som hon grundlagt, äro
diakonissanstalten i Helsingfors, en hemgiftsfond
för unga flickor samt ett hem för orkeslösa
fattiga i Esbo nära Helsingfors. Aurora K. var en
af Finlands populäraste och högst aktade kvinnor.
1. A—d J. 2. T. C.

Karannaharts, farm. Se Protium.

Karánsebes [ka’rānʃäbäʃ], stad i
ungerska komitatet Krassó-Szörény, vid
Temes. 6,116 rumänska, tyska och ungerska
inv. (1900). Liflig handel. Grekisk-orientaliskt
biskopssäte med prästseminarium.
K. B. W.

Karantän (fr. quarantaine, af quarante, fyrtio)
kallas ett lands eller en orts skyddande mot
smittsamma sjukdomars införande med människor
eller djur genom dessas kvarhållande vid
gränsen i särskilda s. k. karantänsanstalter
samt genom desinfektion af alla smittförande
ämnen. Beteckningen anses härleda sig däraf,
att under medeltiden hvarje fartyg, som
kom till Venezia från pestsmittadt land,
under 40 dagar efter ankomsten icke egde
fri samfärdsel med land. Nutidens fordran på
fria kommunikationer och handelsförbindelser
mellan särskilda länder och orter har gjort
karantänerna alltmer förhatliga och tvungit
lagstiftningen att inskränka dem till de
mest smittsamma sjukdomar, såsom pest och
kolera. England upphäfde karantän redan 1720. Se
vidare Internationella hälsovårdskonferenser
och Internationella karantänskommissioner. Den
första karantänsförordningen för Sverige är af
7 nov. 1806. Den första karantänsanstalten
inrättades 1807 å Känsö i Göteborgs
skärgård, hvilken anstalt 29 sept. 1899
erhöll sitt nu gällande förnyade reglemente
(med ändringar 16 juni 1905, 12 okt. 1906
och 13 dec. 1907). Den ställdes först under
inseende af en särskild karantänskommission
i Göteborg, hvilken upphäfdes 1869, hvarefter
den öfvervakas af K. M:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län. Dylika i Stockholm
och Malmö inrättade karantänskommissioner
upphäfdes redan 1857. Förut stundom inrättade
karantäner inom riket upphäfdes alldeles genom
hälsovårdsstadgan 1857, som föreskref fri och
obehindrad rörelse på allmän lands- och farväg
samt förbjöd ”alla spärrningar och karantäner
i det inre af riket”. Karantänsinrättningen
på Känsö har numera till hufvudsakligt ändamål
att där låta till Sverige destinerade såväl
svenska som utländska fartyg före anlöpande af
destinationsorten undergå den undersökning och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>