- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
929-930

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kardiograf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ilomants, höra till Finlands ödsligaste
trakter. Äfven norra K. erbjuder en ödslig
anblick, hvartill de vida granmyrarna och
torfmossarna bidraga. De inre delarna af södra
K. utgöras mångenstädes af skoglösa höjder,
mellan hvilka ligga dälder, beväxta af björk-
och alskog. Längs Ladogas norra kust och vid
Vuoksen är landet rikt på natursköna trakter,
med höga berg och fruktbara dalar. Kuststräckan
utefter Finska viken består af låga berg, här
och där afbrutna af mindre slättmarker. Den
fasta berggrunden utgöres till större
delen af granitgnejs och andra gamla
gnejser, gnejsgraniter, urbergsskiffrar och
graniter. Längs Pielisjärvis västra strand och
ned mot Ladoga sträcker sig ett band af något
yngre s. k. jatuliska skiffrar och kvartsiter,
hvilka sistnämnda svårt förvittrade bergarter
vanligen bilda de högsta bergen. I sydvästra
K. och vid Ladogas nordöstra strand består
bergarten af den lätt vittrande rapakivin. På
öarna i Ladoga finnes diabas. Bergen innehålla
sjö- och myrmalm (allmänt), marmor och kalk,
förnämligast i Ruskeala (n. om Ladoga), järn,
koppar och tenn i Pitkäranta by af Impilaks
socken, koppar flerstädes äfven nordligare
och järn äfven n. om Ladoga. Det förnämsta
granitbrottet (rapakivi) är vid Pyterlaks by
i Vederlaks socken, v. om Viborg. På Karelska
näset (mellan Ladoga och Finska viken) förekomma
endast lösa kvartära bildningar.

K. tillhör 2 län, Kuopio och Viborgs,
det förra omfattande 25,800 kvkm., det senare
27,300 kvkm. Den till Kuopio län hörande delen
kallas vanligen Norra K., den till Viborgs län
hörande Södra K. Inom landskapet ligga städerna
Viborg, Keksholm, Sordavala, hvilka höra till
Viborgs län, och Joensuu, som tillhör Kuopio
län, samt en köping, Nurmes, inom Kuopio
län. Emigrationen österut är till följd af
bristande arbetsförtjänst i hembygden betydande;
en icke ringa del af den i kyrkböckerna upptagna
befolkningen vistas i Ryssland.

Den förnämsta näringsgrenen är jordbruket, som
står på en primitiv ståndpunkt till följd af
allmogens ringa håg och bristande kunskap. Det
urgamla svedjebruket håller dock på att
öfvergifvas för bättre brukningsmetoder. Äfven
klimatets stränghet och ofta inträffande
nattfroster bidraga att hindra jordbrukets
framsteg. Storskiftet har sent påbörjats i
K. I Viborgs län infördes under detta läns
förening med Ryssland donationssystemet (se
Donationsgods), hvilket bragte bönderna i ett
slags lifegenskap och beröfvade dem håg för
en förbättrad jordkultur. Jordstyckningen är
långt drifven, i synnerhet i Södra K. Jämte
öfriga sädesslag odlas bohvete. Karelerna egna
stor omsorg åt hästens vård. Slöjdkunnigheten
är ringa, så att icke ens det egna behofvet
af husgeråd och väfnader fylles. I följd af de
otaliga forsarna är fabriksindustrien (papper
m. m.) ganska utvecklad. Inom K. finnas flera
järnbruk, vid hvilka delvis bearbetas sjö-
och myrmalm, som genom håfning upphämtas ur
sjöarna och kärren. Vidare finnes ett betydligt
antal större och mindre sågverk, glasbruk,
tegelslagerier o. s. v.

K. var tidigt ett omtvistadt byte för Sverige och
Ryssland. Fristaten Novgorod räknade K. bland
sina besittningar, och det var först 1293 som
sydvästra delen af landskapet genom Tyrgils
Knutsson lades under Sverige. Genom freden i
Nöteborg 1323 afträddes åt Sveriee landet v. om
en gränslinje, dragen
från Systerbäck till Saijokis utflöde i Vuoksen
och därifrån till södra Saima. Viborg blef
hufvudstad i det svenska området. Men större
delen af landskapet förblef under ryskt välde,
och dess befolkning antog småningom allmänt den
grekisk-katolska läran. Hufvudhärdar för det
grekisk-katolska missionsarbetet blefvo klostren
Valamo, som uppgifves vara grundlagdt 992, och
Konevits, anlagdt 1393, bägge i Ladoga. Keksholm,
där redan under hednatiden befästningar torde
förefunnits, var såväl i militäriskt som i
administrativt hänseende hufvudorten. I trakten
kring Ladoga var en talrikare befolkning bofast,
medan däremot norra K. var nästan fullkomligt
öde och besöktes endast för jakt och fiske
eller tillfälligt svedjebruk. Under de följande
århundradena var K. skådeplatsen för de vilda
gränsfejderna mellan Sverige och Ryssland. Det
genom freden i Stolbova 1617 för Sverige nyvunna
området, hvarigenom hela det nuv. finska Karelen
förenades, ställdes under namn af Keksholms
län under ledning af ståthållaren i Keksholm,
sedermera under generalguvernören i Narva. Det
ansågs ännu ligga utom Finlands område, hvarför
dess invånare i allmänhet icke hade rätt till
representation vid riksdagarna. Regeringens
försök att omvända befolkningen till
lutheranismen strandade, hvarför den
s. k. "gamla" tron fortfarande var härskande,
ända tills de gamle bebyggarna i följd af Karl
X:s ryska krig, 1656–58, utvandrade och ersattes
genom lutherska nybyggare, hufvudsakligast från
Savolaks. Sedan dess finnas grekiska bekännare
endast i de östligaste socknarna. Under Kristinas
regering blef området förlänadt åt mäktiga
adelsmän, hvilkas förläningar dock genom Karl
XI:s reduktion återgingo till kronan. Genom
Stora nordiska kriget (1700–21) inträdde en ny
omkastning i landskapets förhållanden, i det
större delen af södra K. med städerna Viborg,
Keksholm och Sordavala i freden i Nystad 1721
afträddes till Ryssland, medan däremot norra
K. förblef svensk besittning. Den till Ryssland
afträdda delen, som utvidgades genom freden
i Åbo, 1743, benämndes Gamla Finland
(se d. o.). Gamla Finland återförenades efter
freden i Fredrikshamn genom manifest af 11 (23)
dec. 1811 med det öfriga Finland. Ännu i dag
märkas i K. vissa sociala, administrativa och
språkliga egendomligheter, uppkomna genom ryskt
inflytande. – Om invånarna i K. se Kareler. –
K:s vapen utgöres af två emot hvarandra huggande
armar, hållande hvar sin sabel, i rödt fält med
en hertiglig krona emellan. – 2. I vidsträckt
mening finska landskapet K. jämte ryska K.,
hvilket omfattar guv. Olonets samt västra delen
af guv. Archangelsk upp till Kolahalfön och
Hvita hafvet.                 M. G. S. J. E. R.

Kareler (fi. karjalaiset,
nom. sing. karjalainen), den med finnarna närmast
besläktade grenen af den s. k. samfinska
språkgruppen, har utbredt sig öfver ett
ganska vidsträckt, geografiskt sönderdeladt
område. Därtill höra det s. k. finska Karelen
och stora delar af de ryska guv. Archangelsk,
Olonets, S:t Petersburg, Novgorod och Tver. Med
afseende på språket kunna karelerna indelas i
tre större dialektgrupper, nämligen:

1) Karelerna inom Finland (med undantag af
den grekisk-katolska befolkningen i Salmis
och i särskilda delar af Suojärvi, Suistamo
och Impilaks). De kunna sägas vara af blandad
stam. Sedan nämligen Sverige på 1600-talet fått
sitt område

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0493.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free