Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 945-946 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Karl Knutsson, K. VIII

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig.1. Karl VIII Knutsson. Målad träskulptur (statyett) af Bernt Notke 1400-talet. (Gripsholms slott.)

konungen, nedlade K. sitt rikshöfvitsmannaskap;
men redan på hösten s. å. hyllades
han, sedan konung Erik begifvit sig till
Visby, på ett riksmöte i Stockholm som
riksföreståndare. Drotsen Krister Nilsson (Vase)
arbetade emellertid för unionens upprätthållande
och Eriks återinkallande. K. lyckades
väl, sedan missnöjet kommit till öppet utbrott,
tillfångataga och förödmjuka sin medtäflare, men
dennes åsikter hyllades fortfarande af flera i
rådet. Sedan i Danmark hertig Kristofer af Bajern
blifvit vald till konung, ansåg sig K. därför ej
längre kunna stå emot unionspartiet. Efter att
i förläning ha betingat sig hela Finland och
Öland, hvartill sedermera lades Svartsjö län,
medgaf han 1440 Kristofers utväljande till
konung. K. kom dock aldrig i full besittning af
alla dessa stora län. Krister Nilsson gjorde
svårigheter att afstå Viborg, och 1441 fråntog
konungen honom Åbo slott. Den gunst, hvari han
till en början stått hos
konungen, som utnämnt honom till sin drots,
hade nämligen upphört, och efter 1441 vistades
han under hela Kristofers regering nästan
uteslutande i Finland. Endast en gång var han
öfver till Sverige, nämligen 1446, då han deltog
i Gottlands-tåget och på Svartsjö firade sin
dotter Kristinas bröllop med Erik Eriksson
(Gyllenstierna). Så fort underrättelsen om
Kristofers död (1448) hade framkommit till
Finland, begaf sig K. öfver till Sverige och
erhöll vid det efter hans ankomst anställda
konungavalet (20 juni) de flesta rösterna. Vid
valet skola visserligen lagens föreskrifter ej
blifvit fullt iakttagna, men 28 juni hyllades han
formligen vid Mora stenar och blef sedan krönt
till konung. Hans första regeringsföretag,
ett försök att återförvärfva Gottland,
misslyckades genom Magnus Grens försumlighet och
förräderi. Samtidigt sökte han vinna Norges krona
samt blef äfven af det nationella partiet utvald
och i Trondhjem krönt till konung 20 nov. 1449,
men ett annat parti, som var förhärskande i den
södra delen af Norge, hade under tiden hyllat
danske konungen Kristian. Visserligen sökte
K. med härsmakt göra sitt välde gällande äfven
där, men redan efter några veckor afslöts ett
stillestånd, hvari bestämdes, att med tvisten
skulle anstå till kongressen i Halmstad, där
äfven frågan om Gottland och öfriga tvistepunkter
mellan Danmark och Sverige skulle
afgöras. Vid detta möte, som hölls i början
af maj 1450, förbundo sig de svenska ombuden,
tvärtemot K:s föreskrifter, att söka förmå honom
afstå från sina anspråk på Norge. Tvisten om
Gottland skulle däremot afgöras på ett följande
möte. Dessutom uppgjorde de en ny unionsakt,
som vid endera eller båda konungarnas död
skulle tillämpas. Motvilligt måste konungen
på riksmötet i Arboga s. å. foga sig däruti;
men den sammansvärjning, som några af ombuden
ingått i syfte att inskränka hans rätt att fritt
förfoga öfver länen, blef af honom upptäckt,
innan den kom till utbrott. Sammansvärjningen
var en följd af den hätskhet, som hos en del af
den högre adeln och prästerskapet härskade emot
honom. Några, särskildt drotsen Krister Nilssons
ättlingar, hyste gammalt hat till honom. Andra
hade han troligen stött genom att lämna flera län
endast ”på räkenskap”. Prästernas ovilja hade
han väckt genom att fordra deras deltagande i
krigsgärder, och allmogens tillgifvenhet började
han förlora, emedan han lämnade sina höfvitsmän
och fogdar alltför fritt spelrum. I spetsen
för hans fiender stod den unge ärkebiskopen
Jöns Bengtsson (Oxenstierna). Det därpå
följande unionsmötet vid Avaskär, nära det
nuv. Kristianopel, sommaren 1451 lämnade intet
resultat, och i sept. s. å. utbröt öppen strid
mellan K. och konung Kristian. Karls ställning
försvårades genom förrädiska stämplingar af
bl. a. ärkebiskopen, med hvilken han dock,
på flera rådsherrars bemedling, för en
tid förliktes. Under stilleståndet 1453—55
fick K. tid att mer egna sig åt landets inre
angelägenheter. Han ordnade myntväsendet och
skall ha vidtagit åtgärder för jordbrukets
främjande. I synnerhet åt lagskipningen egnade
han stor omsorg och satt själf ofta till
doms. Han lät sin hofmästare och kansler resa
kring landet och hålla räfsteting. Då vid
dem gods ej sällan fråndömdes de andlige,
föranstaltade ärkebiskopen en storartad
demonstration, till följd hvaraf efter en tid
biskopen och kapitlet tillkallades, då fråga
var om de andliges gods. När kriget 1455 åter
utbröt, kunde K. i början framgångsrikt göra
danskarna motstånd; men sedan hans marsk Tord
Bonde mördats (maj 1456), började Kristian få
öfverhanden. Samtidigt växte missnöjet inom
landet till följd af krigets tunga, och i början
af 1457 ansåg ärkebiskopen tiden vara inne för
resning. Vid underrättelsen om upproret skyndade
K. från Östergötland norrut, men blef i Strängnäs
öfverrumplad af ärkebiskopen och kunde med möda
rädda sig till Stockholm. Då han ansåg sig icke
kunna lita på denna stads borgerskap och ingen
af hans höfvitsmän och fogdar i landsorten rörde
sig till hans hjälp, afseglade han till Danzig
(febr. s. å.), där han sedan vistades till
1464. (Under denna tid försträckte han staden
15,000 preussiska mark, för hvilka han som pant
erhöll staden Putzig m. m., som likväl snart
intogs af Tyska orden. Denna summa utkräfdes
först 1704, af Karl XII.) Då vid biskop Kettils
resning till förmån för ärkebiskopen (1463),
som af konung Kristian blifvit fängslad,
allmogens rop på Karls återkallande blef allt
häftigare, måste resningens ledare tillmötesgå
dess önskan, och konung Karl återkom, hösten
1464. Endast få af den högre adeln slöto sig
till honom, och ärkebiskopen började, så snart
han blifvit frigifven, stämpla till förmån för
Kristian. Redan samma höst var upproret i full

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>