- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
943-944

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kariska hafvet ... - Karkena, ögrupp. Se Kerkena - Karki, befäst stad i Buchara - Karkinitviken l. Döda hafvet - Karkku, socken af Tyrvis härad och domsaga - Karkus, slott i Livland - Karl, helgon. Se Borromeo och Karl, romerska kejsare 1 - Karl, svenska och svensk-norska konungar - 1. Karl Sverkersson, K. VII - 2. Karl Knutsson, K. VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

l. 605 f. Kr.), som därigenom tvangs att
utrymma Syrien.
(J. F. N.)

Karkena, ögrupp. Se Kerkena.

Karki, befäst stad i Buchara, i landets
sydvästra del, på vänstra stranden af
Amu-darja. Omkr. 20,000 inv. Ångbåtsstation
vid floden och karavanstation. I K. ligger en
rysk garnison.
J. F. N.

Karkinitviken l. Döda hafvet, en vik af Svarta
hafvet, hvilken intränger v. om halfön Krim och
skiljer denna från fastlandet. Dess innersta
mycket grunda del heter Perekopviken.
J. F. N.

Karkku, socken af Tyrvis härad och domsaga,
Åbo och Björneborgs län, Finland. Landareal
178 kvkm. Befolkningen, finsk, 3,747
pers. (1908). Jämte Suoniemi kapell bildar
K. ett konsistoriellt pastorat af 3:e kl., Åbo
ärkestift, Tyrvis prosteri. Areal 268 kvkm. 5,858
inv. (1908).
O. I. (A. G. F.)

Karkus, slott i Livland, Pernauska kretsen,
intogs af hertig Karl hösten 1600, men förlorades
snart och återtogs af svenskarna först hösten
1621. K. hade starka murar och torn samt djupa
grafvar, men 1634 ansågs det dock mindre viktigt;
dess nedrifvande anbefalldes dock först 1682.
L. W:son M.

Karl, helgon. Se Borromeo och Karl, romerska
kejsare 1.

Karl, svenska och svensk-norska konungar. —
Medeltidens prosaiska krönika och rimkrönikorna,
Ericus Olai samt Olaus och Laurentius
Petri omnämna icke någon svensk konung
med namnet Karl före Karl Sverkersson, som
lefde på 1100-talet. Men den i sitt nit för
fäderneslandets storhet och ära missledde
Johannes Magnus (se denne) tvekade icke
att i sin ”Historia de omnibus gothorum
sueonumque regibus” (utg. 1554) upptaga 6
konungar med namnet Karl som regerande i
Sverige före Karl Sverkersson, hvarför denne
fick heta Karl den sjunde och Karl Knutsson
Karl den åttonde. Johannes Magnus’ uppgift
lades sedermera till grund för beräkningen af
Karlarnas ordningsnummer liksom för Erikarnas,
och Gustaf Vasas son Karl lät följaktligen som
konung kalla sig K. den nionde. Om Karlarnas
ordningsnummer fastställes på historisk
grund, blir K. Sverkersson Karl den förste,
K. Knutsson Karl den andre, K. IX Karl den
tredje o. s. v. samt K. XV Karl den nionde. Ett
ytterligare bevis, utom de ofvan nämnda, för
att medeltidens svenskar icke kände mer än en
konung Karl före Karl Knutsson ligger däruti, att
sistnämnde konung på sin andra gemåls grafsten
i Vadstena kloster benämnes Karl den andre.
– I Norge hade, före Karl XIII:s uppstigande på
norska tronen, endast en konung burit namnet
Karl, nämligen svensk-norske unionskonungen Karl
Knutsson, och i Norges konungalängd borde Karl
XIII således vara K. den andre, K. XIV Johan Karl
den tredje o. s. v. 1836 väckte också en norsk
stortingskommitté förslag om särskild namnsiffra
för konungen som Norges konung, men stortinget
fäste vid förslaget intet afseende. Genom
kungörelse af 8 juli 1859 förklarade norska
regeringen, att vid alla sådana tillfällen som
ordningstalen blifvit fogade till konungens
företrädares Karl XIII:s och Karl XIV:s namn
skulle i likhet därmed ordningstalet XV:e fogas
till den nämnda datum på tronen uppstigande
konungens (Karl XV:s) namn.
J. Th. W.

1. K. Sverkersson, K. VII, svensk konung, var son
till den 1155 (l. 1156) mördade konung Sverker,
hvilken han troligen omedelbart efterträdde
som konung i Götaland. Sedan han besegrat
och dödat troninkräktaren i Svealand, den
danske prinsen Magnus Henriksson (1161), fick
han väldet äfven öfver denna del af riket
och kallade sig sedan svearnas och götarnas
konung. Under hans regering fick Sverige sin
förste ärkebiskop, 1164. S. å. skola svenskarna,
enligt ryska krönikor, företagit ett härnadståg
till Ryssland, men möjligt är, att detta utgått
från Finland. 1167 öfverfölls och dödades K. på
Visingsö af Knut Eriksson. Han begrofs i
Alvastra kloster. Hans sigill (se fig.), visande
konungen sittande på sin tron, är det äldsta
svenska konungasigill, som finnes i behåll. Han
äktade 1163 Kristina, en dotter till skånske
stormannen Stig Hvide och Valdemar I:s syster
Margareta, samt hade med henne sonen Sverker.
K. H. K.*
illustration placeholder
Karl Sverkerssons sigill.


2. K. Knutsson, K. VIII, svensk-norsk
konung, af släkten Bonde (se Bonde, sp. 1094),
son till riddaren Knut Bonde (Tordsson) och
Margareta Karlsdotter (Sparre), föddes 1409
och uppfostrades efter sin faders död hos sin
styffader Sten Turesson (Bielke). Vid arfskiftet
efter modern, 1429, emottog han gården Fågelvik
i Småland, som var hans egentliga bostad, innan
han tog mera framstående del i det allmänna. I
yngre år gjorde K. vidsträckta utrikes resor
samt lärde sig därunder krigskonsten och
främmande språk. Efter den af Engelbrekt ledda
folkrörelsens utbrott (1434) tog han oafbrutet
del i det politiska lifvet. Han slöt sig till
Engelbrekt, då denne 1434 belägrade Stäkeborg,
och omnämnes s. å. som medlem af rådet. Under de
därefter följande striderna och underhandlingarna
tillvann han sig sådant anseende, att rådet 1435
vid förlikningen med konung Erik af Pommern satte
honom främst på förslaget till drots. Konungen
ogillade väl detta, men utnämnde honom i stället
till marsk. Då resningen till följd af konung
Eriks löftesbrott återigen utbröt, valdes K., med
förbigående af Engelbrekt, till rikshöfvitsman
(1436). Visserligen måste han till en början,
då allmogen tydligt visade sitt missnöje öfver
valet, dela sin makt med Engelbrekt, men efter
mordet på denne (27 apr. s. å.) blef han ensam
härskare. Då den tappre, men häftige Erik Puke
sökte draga till sig Engelbrekts anhängare och
göra K. makten stridig, blef han gripen (osäkert
är, om det skedde på förrädiskt vis) och af
K. sänd till Stockholm, där drotsen lät aflifva
honom. I mars 1438, då rådet ansåg sig ha kommit
till ”en vänlig förening och dagtingan” med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free