- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
955-956

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Karl X Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hemkomsten möttes han af allvarliga
svårigheter.
Motsatsen mellan Axel Oxenstierna och den
pfalz-grefliga familjen hade skärpts, och
den förbands med en begynnande söndring bland
rikets ständer.

illustration placeholder
Fig. 1. Karl X Gustaf. Gravyr af J. Falck.


Johan Kasimir hade alltid haft vänner i olika
kretsar, äfven inom rådet, och inom dessa kretsar
började en verklig opposition röra sig mot den
aristokratiska förmyndarstyrelsen. K. G. var,
såsom möjlig tronarfvinge efter den unga
drottningen, en viktig person i denna oro. Själf
önskade han inträda i rikets tjänst, men
förmyndarregeringen vägrade länge. Till sist,
sommaren 1642, fick han dock resa ut till hären i
Tyskland, och här lärde han nu under Torstensons
befäl kriget, utmärkte sig bl. a. i slagen
vid Breitenfeld (1642) och Jankow (1645) samt
deltog i tåget mot Danmark 1643–44 och undfick
då lärdomen om detta lands öfverväldigande
från söder. 1645 återvände K. G. till Sverige,
och en ny utsikt Öppnade sig: han sökte vinna
Kristinas hand. Under ett par år stod saken
och vägde, och K. G. blef mer än någonsin en
hufvudperson i de politiska striderna. Till
sist afböjde Kristina hans frieri, men hon
gaf honom ersättning. I jan. 1648 utnämndes
han till svensk generalissimus i Tyskland. Där
hann han föga uträtta, innan freden slöts
(okt. 1648), men fick i stället leda de stora
värfvade arméernas "afdankning" och likaså
de invecklade förhandlingarna om fredens
"exekution", som intill juni 1650 fördes i
Nürnberg. Dessa stora uppgifter pröfvade på
allvar hans militärisk-administrativa och
diplomatiska förmåga; de gafvo honom också
ytterst betydelsefulla intryck af de europeiska
makternas politiska syften och af Europas
allmänna läge. Under tiden hade Kristina beredt
honom en ny upphöjelse, tronföljden, i det hon
1649, mot högadelns motstånd genomdrifvit,
att K. G. hyllades som hennes efterträdare.
Hos henne själf mognade i hemlighet
beslutet att nedlägga kronan, och den inre
brytningen bland Sveriges ständer blef
allt skarpare. Vid 1650 års riksdag, just
då K. G. återkom till Sverige, genomdref
drottningen, att tronföljden tillerkändes,
efter honom, äfven hans eventuella manliga
afkomlingar, men samtidigt bröt också
ständernas strid ut i de ofrälses stora anlopp
mot adeln ("protestationen" om kronogodsens
återställande). K. G. iakttog i dessa ömtåliga
förhållanden stor försiktighet. Han drog sig
tillbaka till Öland (Borgholms slott), som
han fått i förläning, höll sig där genom en
liflig och omfattande brefväxling underrättad
om såväl ställningen inom landet och vid hofvet
som händelserna ute i Europa, men aktade sig
att på något sätt framträda. Till sist kom dock
hans tid. Kristina fullbordade sin länge närda
afsikt, och 6 juni 1654 nedlade hon i Uppsala sin
krona. S. d. hyllades och kröntes K. som konung.

Han var då en man, mognad i sitt lifs pröfvande
skola. Till det yttre var han kort och tjock,
med grofva drag, men gjorde genast sin inre
öfverlägsenhet gällande. Makten, som Kristina ej
förmått uppbära, samlade sig i hans hand. Han var
en kraftnatur, hans arbetsförmåga outtröttlig,
hans omdöme snabbt och klart, hans handlingskraft
djärf och beslutsam. Hans myndighet förstärktes
genom en markerad förbehållsamhet, tydligen
framvuxen ur hans ungdoms svårigheter, kanske
också ärfd från fadern. Ingen rådgifvare
invigdes i hans innersta planer, och hans
ogenomtränglighet blef de främmande diplomaternas
förtviflan. Han var ärligt gudfruktig efter
tidens art, men i politisk hänsynslöshet också
ett barn af sin tid och försmådde ingen af dess
raffinerade diplomatis resurser.

Med en rådmansdottcr i Stockholm, Brita Allerts,
hade K. G. före tronbestigningen en son, Gustaf
(se Carlson, Gustaf). Efter tronbestigningen
skyndade han att förmäla sig; i okt. 1654
stod hans bröllop med Hedvig Eleonora af
Holstein-Gottorp. Giftermålet hade politisk
betydelse; den holsteinske hertigen var en gifven
bundsförvant mot Danmark. I äktenskapet föddes
endast ett barn, sonen Karl (nov. 1655).

För K. G. som konung öppnade sig stora och
svåra uppgifter. Det gällde att konsolidera den
nygrundade svenska stormakten både inåt och utåt;
inåt att sammanknyta eröfringarna med hemlandet,
reorganisera förvaltning, krigsväsen och finanser
efter de nya kraf, som följt med eröfringarna,
och på samma gång lösa ståndsstriden, utåt att
befästa stormaktsställningen och grundlägga
en politik, som målmedvetet kunde befordra
dess intressen. Om K. G. klart uppfattat dessa
uppgifter, veta vi icke. Säkert är, att hans
regering kom att röra sig i andra banor. Ett år
efter tronbestigningen, sommaren 1655, förde han
Sverige in i krig mot Polen. Hans anfall är i
och för sig förklarligt. De polske Vasarna hade
aldrig upphört att hota Sverige, och Polen var en
gifven, om än hemlig, fiende. Denne fiende syntes
visserligen maktlös; sedan flera år skakades
Polen af det stora kosackupproret, kosackerna
hade hyllat ryske tsaren och denne på våren
1654 infallit i Polen. Men just Polens hotande
upplösning var också en fara för grannländerna,
främst Sverige, och Kristinas regering hade
stått beredd att gripa in. K. G. höll sig några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:11 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free