Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef snart i alla afseenden annorlunda. Till
följd af 1672 års skamliga och på De la Gardies
tillskyndan ingångna subsidiefördrag med
Frankrike rycktes Sverige med i den stora
strid, som började 1672 med Ludvig XIV:s
anfall på Holland och som fick en större vikt
därigenom, att flera af Europas stater i den
politiska jämviktens intresse skyndade till
Hollands hjälp. Ludvig XIV, alltmer ansatt
af sina fiender, påkallade Sveriges bistånd
enligt traktatens ordalydelse och bragte det
genom löften om förhöjda subsidier därhän,
att en svensk här i slutet af 1674 ryckte in på
Brandenburgs område. Den olyckliga träffningen
vid Fehrbellin (18 juni 1675) lade i dagen
det svenska militärväsendets djupa förfall
och blef för flera makter signalen till öppet
anfall. Kejsaren, Tyska riket, Holland och
slutligen Danmark blefvo Sveriges fiender. Då
uppgick för K. en olyckans och bekymrens tid. De
alltjämt växande farorna, de många motgångarna i
kriget, både till lands och sjöss, den alltmer
framträdande upplösningen inom förvaltningen,
allt var egnadt att väcka den unge konungens
tankar på vanskligheten i hans ställning och
öppna hans ögon för hans förmyndares svåra
pliktförsummelser. Från lekarna och nöjena
kastades K. med ens in i det hårdaste arbete
och danades midt under krigets skiften och
de svåraste bekymmer till en af sitt lands
samvetsgrannaste och mest dugande regenter. Det
danska kriget (1675—79) blef egentligen hans
lärotid. Med rikskanslerens makt var det för
alltid slut, sedan händelserna blottat den
egentliga halten af hans statsmannaskap. I
stället började K:s eget personliga regemente,
som var en nödvändighet och medförde landets
räddning. Men vid konungens sida stod under
några år, från 1676 till 1680, den duglige Johan
Gyllenstierna (se Gyllenstierna 9) i egenskap
af rådgifvare, lärare och vän, utöfvade ett
inflytande, som äfven efter hans död bestämde
Sveriges öde. Kriget fortgick under många skiften
och blef i själfva verket, hvad Sverige angick,
en kamp för tillvaron. Sveriges alla tyska
besittningar gingo förlorade; förnämsta orsaken
därtill var den svenska flottans upprepade
nederlag, som gjorde danskar och holländare till
herrar öfver Östersjön. Däremot lyckades Karl
XI mot danskarna försvara själfva moderlandet
och behålla Skåne. Det skedde genom hans egen
beslutsamhet och tapperhet, med hjälp af män
sådana som Helmfelt, Aschenberg och von Fersen
samt genom lysande segrar, vunna vid Halmstad
(17 aug. 1676), vid Lund (4 dec. s. å.) och vid
Landskrona (14 juli 1677). Det såg ut, som om
framgången följde de svenska vapnen endast på de
ställen, där K. själf var med. Den omständigheten
gjorde också sitt till att öka hans anseende
och stärka folkets förtroende för K.
Freden kom 1679 och ingicks på olika tider med
hvar och en särskild af Sveriges fiender. Den
slöts till följd af Frankrikes segrar och på
Ludvig XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd
förlust af svenskt område. På Sveriges alla
förhållanden utöfvade emellertid kriget ett stort
inflytande. Det fullbordade landets ekonomiska
ruin och gjorde därför en ny, utsträckt
reduktion till en oundviklig nödvändighet;
det förberedde enväldets införande, och det kom
till sist att för den närmaste framtiden gifva
den svenska politiken en afgjordt fredlig och
just därför franskfientlig riktning. Äfven för
K:s egen karaktärsutveckling var kriget af stor
betydelse. De bittra erfarenheterna därunder bestämde
för lifvet hans lynne och hans åsikter. De gjorde
honom till denne stränge och sträfve härskare,
som fordrade den yttersta flit och blind lydnad
af alla sina tjänare och som hushållade med
statens medel samt kräfde tukt och ordning
öfverallt, emedan han med egna ögon sett, att
liknöjdheten, själfsvåldet och slöseriet dragit
öfver land och folk de största olyckor. Det
gällde att söka bot för alla krigets lidanden och
finna medel att upprätta rikets djupt förfallna
verk. Det var dessa ändamål, som åsyftades på
1680 års riksdag, där partierna — enväldets
anhängare och vännerna af högadelns makt —
drabbade tillsammans på ett sätt, som i mycket
hade revolutionens tycke. Det hela var sannolikt
en på förhand aftalad sak mellan K. och hans
män. Det slut, till hvilket man kom, betecknar en
vändpunkt i Sveriges historia. Förmyndarräfsten,
reduktionen, nedbrytandet af rådets gamla
myndighet, alla dessa märkvärdiga fakta från
1680 års riksdag inneburo, att perioden för det
högaristokratiska regementet gått till ända och
att i stället det kungliga enväldets tidehvarf
begynt. De viktiga besluten vid 1682 års riksdag,
som gjorde reduktionen till konungens ensak och
ref ned alla skrankor för hans lagstiftande makt,
betydde endast fullbordandet af den hvälfning,
som blifvit inledd 1680. Från den tiden och
ända till sin död ställde K. själf om allt uti
sitt rike efter sitt eget höga behag och med
rastlös ifver. Af detta arbetes beskaffenhet
har den dom berott, som eftervärlden fällt öfver
hans regering.
Den stora reduktionen och räfsterna under
flera namn äro i mångas ögon det egentligen
utmärkande för K:s styrelse; de synas också
åt densamma gifva ett drag af frånstötande
hårdhet. De tåla dock vid att granskas mycket
mera, än man tror. Vidräkningen med förmyndarna
och kollegierna var i grundsatsen riktig och
stod i de flesta fall, ehuru den var sträng,
i ett någorlunda rättvist förhållande till de
åtalade förseelserna. Hvad den stora reduktionen
angår, var den en naturlig följd af de stora
politiska misstagen under K:s förmyndarregering
och drabbade i det hela dem mest, som minst
hade rätt till någon klagan. Denna indragning
af kronans gods var enligt tidens uppfattning
en ekonomisk och politisk nödvändighet;
den stödde sig också på lag, för så vidt den
rörde de egentliga donationerna. Emellertid
är det visst, att K. i sina räfster, och
framför allt uti den stora reduktionen, ofta
öfverskred hofsamhetens gräns och råkade
ut för ”extremiteter”, hvilka han såsom en
klok man borde ha undvikit. Detta visade sig i
många af de allmänna reduktionsbestämmelserna,
exempelvis i besluten vid 1686 års riksdag, och
ännu mer i en mängd enskilda fall, i hvilka den
kungliga mildheten och nåden alltför litet fingo
talan. Grunden till hans skoningslösa hårdhet låg
delvis i hans ensidiga uppfattning af statens
rätt, hvilken han alltför ofta gjorde gällande
på bekostnad af den enskildes och om hvilken han
ansåg, att den af ingenting, icke ens af hans
eget kungliga ord, kunde tillintetgöras. Å andra
sidan kände ingen bättre än han samhällets behof,
huru mycket, som kräfdes för återställandet af
den finansiella jämvikten, för genomförandet
af viktiga reformer och för tryggandet af
fäderneslandets yttre säkerhet. Han tvangs
att på sitt folk lägga tunga bördor; och det
var då ej så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
