Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 985-986 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII - 7. Karl XIII

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”C. den tolfte”. Af prosaepik kunna nämnas
Topelius’ ”Fältskärns berättelser” och
Heidenstams ”Karolinerna”, bland dramer de af
A. F. Skjöldebrand (1829), Börjesson (1858),
J. T. Hagberg (1864) och Strindberg (1901). I
polska litteraturen är K. ofta behandlad, se
A. Jensen, ”Svenska bilder i polska vitterheten”
(1904). Af tyska verk kunna nämnas dikter af
Leibniz och Herder, dramer af Vulpius (1797),
Bacher (1850), Starck (1859), R. Gottschall
(1866), Kratter (”Der friede am Pruth”,
1799), friherre O. von Wechmar (”K:s tod”,
1835), P. P. Chrusen (1904) och J. Röwen
(”Karl XII. jugendliebe”, 1897), romaner af
Van der Velde, R. Walthers (”Das schwedische
hauptquartier in Altranstädt”, 1830) och Damitz
(”Die katarakten des Göthaflusses”, 1840). Af
franska Karl-XII:s-böcker märkas Du Petit Mères
och Boiries ”La bataille de Pultawa” (1808),
Lamberts ”Une heure de Charles XII” (1837) och
Demolières ”La jeunesse de Charles XII” (1843),
alla dramatiska, se vidare G. Castrén, ”Norden
i den franska litteraturen” (1910). Af engelska
arbeten må nämnas Planché, ”Charles the XII”
(1828, öfv. och bearb. på flera språk), W. Bayle
Bernard, ”The conquering game” (1832), Ch. Dance,
”The victor vanquished” (1854), W. Carey,
”Monsieur Martin” (1902) och G. A. Henty, ”A
jacobite exil” (1893), af holländska, W. J. Ten
Hoet, ”Karel XII”, af spanska ett drama af Zavala
y Zamora (1787). Härtill kommer naturligtvis
en mängd arbeten med motiv från K:s tidehvarf.
R—n B.

Karl XIII (i amiralsuniform). Efter målning af K. F. v. Breda. (Gripsholms slott.)

7. K. XIII, konung Adolf Fredriks och
Lovisa Ulrikas af Preussen andre son, f. 7
okt. (n. st.) 1748 i Stockholm, d. där 5
febr. 1818, blef på sin döpelsedag af ständerna
förklarad för Sveriges storamiral.
Hans uppfostran leddes till 1766 närmast af
riksrådet K. Fr. Törnflycht som guvernör och
afslöts (1771) med en utländsk resa. I 1772
års revolutionsplaner
invigdes han, sedan J. M. Sprengtportens
ursprungliga förslag blifvit af J. Kr. Toll
förbättradt. Hans roll därvid var att, under
förevändning af att kufva den i Kristianstad
utbrutna militärrevolten, hopsamla alla i Skåne
tillgängliga trupper och därefter förena sig
med de upproriske. Efter det nya statsskickets
genomförande utnämndes han, 11 sept. 1772,
till titulär hertig af Södermanland. Under de
närmast följande åren af hans broder Gustaf III:s
regering spelade hertig K. ingen egentlig roll;
han lefde mest för sina nöjen, för ordensväsendet
och de mystiska arbeten, som i denna tid egde
en oemotståndlig dragningskraft på vissa
sinnen. Särskildt frimureriet intresserade
hertigen mycket, och detta hans intresse
fick senare ett beståndande minne genom
inrättandet af Karl den XIII:s orden. Hertigens
sysselsättning med mystiken blef betydelsefull
egentligen därigenom, att den grundlade hans
vänskapsförbindelse med G. A. Reuterholm,
en förbindelse, som sedermera under några
års tid blef af bestämmande vikt för Sveriges
öden. I regel stod hertig K. på god fot med
sin äldre broder; äfven under den olyckliga
konflikten mellan konung Gustaf och modern
höll hertigen i motsats till de yngre syskonen
med konungen. Men på 1780-talet, särskildt
efter Gustaf III:s långvariga utrikes resa,
då hertigen ansåg sig tillbakasatt, inträdde
ett mera spändt förhållande mellan bröderna,
utan att dock leda till brytning. Hertig
Karl saknade hvarken omdöme eller insikter,
men han var bekväm och njutningslysten och
råkade lätt i beroende af starkare andar, som
lyckats vinna hans förtroende. Under ryska
kriget (1788—90) förde han högsta befälet
öfver örlogsflottan och ådagalade personligt
mod i slaget vid Hogland 1788, vid Öland
1789 och utanför Reval samt i Viborgska viken
1790. Under hösten 1788 öfvertog han därjämte
efter konungens hemresa från Finland högsta
befälet öfver armén därstädes. Han påverkades
härunder starkt af de upproriske Anjalamännen
och var icke främmande för deras planer att
öfverföra hären på flottan till Sverige för att
framtvinga riksdag och författningsändring. Han
lät utan nödtvång utrymma Högfors och inlät
sig mot order i underhandling om stillestånd
med ryssarna; men inom kort öppnades hans ögon
för de farliga ränker, som åsyftade Finlands
skiljande från Sverige, och folkmeningens
partitagande för konungen hemma i Sverige
gjorde för öfrigt snart hela officersmyteriet
utsiktslöst. Hertigen bröt med upprorsmännen, lät
armén skingras i vinterkvarter och arresterade
myteriets ledare. Han hade därmed tagit parti
för konungen, och trots sina gunstlingars och
sin gemåls förbindelser med adelsoppositionen
bistod han konungen äfven vid genomförandet af
statskuppen 1789. Sin mest betydande politiska
roll kom hertigen att spela först efter Gustaf
III:s död (mars 1792), då han, i kraft af
Gustafs testamente af 1780 med dess kodicill
af 1789, intog platsen som riksföreståndare
under Gustaf IV Adolfs minderårighet. Det vid
Gustaf III:s dödsbädd uppsatta tillägg till
testamentet, hvilket i väsentlig mån inskränkte
hans makt som förmyndare, blef af formella skäl
underkändt. Under de månader, som förflöto,
tills den hemkallade vännen Reuterholm (denne
mottog i Rom underrättelsen om Gustafs mord)
anlände, bibehöll hertigen den gamla styrelsens
personal i det närmaste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>