- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare /
987-988

(1910) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Karl XIII - 8. Karl XIV Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

oförändrad. Annat blef förhållandet omedelbart
efter Reuterholms hemkomst (3 juli 1792), ty
därefter var K. i själfva verket föga annat
än ett lydigt verktyg i dennes händer. De
gamle "gustavianerna" aflägsnades i massa,
och deras platser intogos af Reuterholms
anhängare. Under Gustaf III:s regering
hade Reuterholm varit ganska avancerad
frihetsman, och förmyndarstyrelsen erhöll
nu också närmast karaktären af en reaktion
mot Gustaf III:s despotiska styrelse. En ny
liberal tryckfrihetsförordning och den milda
behandlingen af konungamördarna tedde sig
som bevis härpå. Men det dröjde ej länge,
förrän hertig K. och hans gunstling, skrämda
af några obetydliga folkupplopp, återgingo
till den föregående tidens frihetsfientliga
regeringssätt. Äfven i den yttre politiken
utmärkte sig förmyndarregeringen för godtyckliga
och plötsliga omkastningar, i det den trädde i
förbindelse än med det republikanska Frankrike,
än med Ryssland. 1795 afslöt hertig Karl en
subsidietraktat med franska republiken och lät,
trots föregående giftermålsunderhandlingar med
Ryssland, den unge konungen ingå förlofning
med en mecklenburgsk prinsessa. Då förbundet
med Frankrike inom kort visade sig icke medföra
beräknade förmåner och Ryssland antog en hotande
hållning, slog hertigen om redan följande år, den
mecklenburgska förlofningen bröts, och förmyndare
och myndling begåfvo sig, åtföljda af Reuterholm
(aug. 1796), till Petersburg för att återknyta
den förra giftermålsunderhandlingen, hvilken i
sista stunden strandade mot den unge konungens
betänkligheter; endast Katarina II:s plötsligt
följande dödsfall och förmyndarregeringens
upphörande hindrade en ny och svårare
brytning med Ryssland. Förmyndarstyrelsen
lyckades sålunda, trots sin farliga vacklan,
bevara landets fred ostörd. Med Danmark
hade den redan 1793 afslutit ett fördrag om
väpnad skandinavisk neutralitet, som verkade
välgörande på sjöfart och handel. I den inre
styrelsen hade förmyndarregeringen flera
förtjänster. Den införde större ordning och
sparsamhet än förut i förvaltningen, utfärdade
flera viktiga förordningar och understödde
jordbruket, kanalarbetena och arméns begynnande
reorganisation. En följd af goda år lättade i
dessa fall regeringens sträfvanden. Trots sina
förtjänster förvärfvade förmyndarstyrelsen icke
någon popularitet. Dess växande skuggrädsla
och despotism och framför allt den hätska
förföljelsen af de fallne gustavianerna
(särskildt den Armfeltska högmålsprocessen
1794) undergräfde dess anseende och gaf den
den förhatliga karaktären af en utpräglad
partistyrelse.

Då Gustaf IV Adolf 1 nov. 1796 själf öfvertog
regeringen, återgick hertigen till privatlifvet
och lämnade det icke, förrän han af männen
af 13 mars 1809, som störtade Gustaf IV
Adolf, åter kallades att träda i spetsen för
styrelsen. Själf stod han alldeles främmande för
1809 års revolutionsplaner, ehuru han icke kunnat
undgå att få någon kännedom om desamma. För
Sveriges lugn var det onekligen en stor förmån,
att man i detta brytningsskede egde tillgång
till hans person. Han egde dock numera föga mer
att erbjuda än sitt namn. Vid fyllda 60 år var
han kroppsligen lika svag, som han, fortfarande,
var lätt ledd af hvarje starkare ande; och om
de följande åren af hans regering framstå i en
renare dager än förmyndarperioden,
är detta otvivelaktigt i främsta rummet
att tillskrifva den omständigheten, att de
personer, som nu öfvertogo ledningen, stodo
öfver Reuterholm å karaktärens och begåfningens
vägnar. Ett försök af denne sistnämnde att åter
innästla sig i hertigens förtroende afböjdes
lyckligt af de nye rådgifvarna. G. Adlersparres
plan, att hertigen skulle på grund af arfsrätt
fordra kronan och att man först därefter skulle
taga i öfvervägande frågan om ny regeringsform,
mötte så starka betänkligheter, att hertigen,
fastän ogärna, måste afstå från tanken på
dess genomdrifvande samt åtnöja sig med att,
efter den nya författningens antagande, ur
ständernas hand (6 juni 1809) mottaga den
honom erbjudna kronan. Den nya regeringen
öfvertog ledningen af Sveriges öden under
ytterst brydsamma omständigheter. Efter
ett fåfängt försök att fördrifva ryssarna
ur Västerbotten nödgades den underteckna
den hårda freden med Ryssland i Fredrikshamn
(sept. 1809). Med Danmark och Frankrike afslötos
frederna i Jönköping (dec. 1809) och i Paris
(jan. 1810). Jämte fredssluten framträdde frågan
om tronföljden som den mest brännande på grund
af den gamle konungens sjuklighet. K:s egna
sympatier voro väl snarast för den fördrifne
konungens son, prinsen af Vasa, men han hade
ingen kraft att göra gällande en personlig
vilja, och redan i aug. 1809 valdes prins
Kristian August af Augustenborg till svensk
tronföljare. Efter dennes plötsliga död
valde ständerna 1810 prinsen af Pontecorvo
(sedermera Karl XIV Johan). Den nye kronprinsen
lyckades fullständigt vinna sin adoptivfaders
förtroende. Näst kronprinsen hade kanske utrikes
statsministern Lars v. Engeström den gamle
konungens öra under hans sista lefnadsår. Genom
Karl Johans kraftfulla politik vederfors
honom den äran att nå ett mål, som flera
af Sveriges kraftfullaste regenter förgäfves
eftersträfvat, nämligen Norges skilsmässa från
Danmark och förening med Sverige. 4 nov. 1814
valdes K. XIII till Norges konung. K. ligger
begrafven i Riddarholmskyrkan. Hans staty
(bekostad af hans adoptivson, Karl XIV Johan,
och modellerad af E. G. Göthe) aftäcktes 5
nov. 1821 i Kungsträdgården i Stockholm. (De
fyra lejonen kring stöden äro modellerade af
Fogelberg.) En af Byström mod. staty af K., som
1866 af änkedrottning Josefina öfverlämnades
som gåfva åt k. flottan, fick 23 maj 1902 sin
plats i Hoglands park i Karlskrona. – 7 juli 1774
ingick K. äktenskap med sin kusin Hedvig Elisabet
Charlotta af Oldenburg-Delmenhorst (se Charlotta,
H. E.
). Deras enda barn, Karl Adolf, hertig af
Värmland, f. 3 juli 1798, afled redan d. 10 i
s. m.
        J.H. L.S.

8. K. XIV Johan, f. 26 jan. 1763 i Pau i
landskapet Béarn i södra Frankrike, den
yngste af fem syskon, hette urspr. Jean
Bernadotte
, äfven kallad Jean Baptiste
såsom uppkallad efter Johannes döparen till
skillnad från en äldre broder, som ock hette
Jean (Évangeliste). Fadern var advokaten Henri
Bernadotte, modern hette Jeanne S:t Jean (se om
dem och släkten art. Bernadotte). Sonen, hvars
bokliga uppfostran synes ha skett i hemmet,
bestämdes för faderns yrke, men visade ingen
håg därför, utan tog efter faderns död, då han
måste med allvar tänka på sin framtid, ledd
af en brinnande håg för soldatlifvet, 3 sept.
1780 värfniäg vid regementet Royal-la-Marine,
då förlagdt på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:59 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbm/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free