Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1237-1238 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasus - Kasus 2. sprekvdsende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upprätt, dels lutar, "faller", åt olika håll. En
ständigt återkommande mening i äldre och nyare
tid var den, att nominativen egentligen icke
vore någon ptosis l. kasus. De grekiska namnen
på de olika "fallen", färdiga redan hos den
förste alexandrinske grammatikern, Dionysios
Thrax, eller t. o. m. redan hos stoikerna,
voro: onomastike, genike, dotike, aitiatike och
kletike, hvilka af Varro på latin öfversattes
med casus nominandi, c. patricus, c. dandi,
c. accusandi och c. vocandi. Till dessa lade
han en "sjätte, som är egen för latinet" och som
senare fick namnet ablativus. Hos Quintilianus
finnas de nuv. namnen fullkomligt stadgade:
nominativus, genitivus, dativus, accusativus,
vocativus och ablativus, af hvilka dock det
andra och det fjärde tillkommit genom felaktig
öfversättning (rätteligen "generalis" och
"effectivus" l. "causativus"). Hos senare
grammatiker förtjänar i synnerhet anmärkas
ett till sin yttersta gräns drifvet ofog att
förklara kasus’ användning genom antagande af
ellipser eller underförstådda ord (Sanctius,
Perizonius). G. Hermann, genom hvilken
grammatiken höjdes till en själfständig
vetenskap, fann i grekiskans fem kasus de
nödvändiga uttrycken för tänkandets kategorier,
medan i verkligheten logik och grammatik äro
alldeles skilda saker. Andra hade sökt förklara
alla kasus som ursprungliga rumsbestämningar,
och denna lokalistiska teori bearbetades
vidare af Hartung. Först Rumpel (1845) gaf
ett fruktbärande uppslag, i det han yrkade,
att 1) man borde skilja mellan logik och
grammatik, 2) ej förväxla form och innehåll i
talet, eftersom grammatiken har att göra med
relationer mellan orden, ej mellan tingen, 3)
att man ej finge bedöma ett språks företeelser
efter (öfversättningen till) ett annat,
t. ex. modersmålet, hvarigenom alla språks inre
form med orätt antoges vara densamma. Först
genom den jämförande språkvetenskapen blef
emellertid en fullt vetenskaplig kasuslära
möjlig. Sedan Bopp ur den indiska grammatiken
upptagit begreppet "stam", kunde det ej vidare
vara ovisst, huruvida nominativen är att
anse som kasus eller icke. Stammen uttrycker
nämligen föreställningen i och för sig, och
nom. är liksom öfriga kasus = stam + suffix,
genom hvilket senare ordet blir dugligt att
ingå som led i en sats. Utom genom "ändelser"
skiljas kasus äfven genom afljud och accent
(t. ex. nom. kyon, pater, vok. kyon, páter). Af
jämförelsen mellan de olika indoeuropeiska
språken synes framgå, att det språk, ur hvilket
de alla leda sitt ursprung, haft minst åtta
kasus, sannolikt hufvudsakligen med följande
ändelser (vi bortse för enkelhetens skull från
dualis och från den pronominala deklinationen):

		sing.		plur.
nominativus		–, -s; -om		-es; -a, -i, u
genitivus		-es, -os, -s; -sio, -so		-om
dativus		-ai		-bh-, -m-
accusativus		-m; -om		-ns
ablativus		-od (-ed)		-bh-, -m-
instrumentalis		-bhi, -mi, -m		-ois; -bh-, -m-
locativus (l. localis)		–, -i		-s(u)
vocativus		utan änd.		= nom.

Den ursprungliga betydelsen af dessa åtta kasus
är numera genom deras bruk i de äldre språken
i det hela ställd utom tvifvel. Däremot har
vetenskapen hittills knappast lyckats med någon större
grad af säkerhet bestämma den ursprungliga naturen
och betydelsen af de suffix eller ändelser, genom
hvilkas fogande till stammen eller grundformen de
olika kasusformerna uppstått. Öfver hufvud har
man i dessa suffix velat finna dels pronomina,
dels prepositioner. Till sin uppkomst faller
kasusbildningen måhända närmare slutet af den
förhistoriska språkbildande perioden, enär den
förutsätter redan färdiga ordstammar. Den synes
i själfva verket vara en omedelbar fortsättning
af stambildningen. Förmodligen ha både -m,
hvilket som ackusativmärke blott betecknar
förhållande i allmänhet, utan närmare bestämning,
såsom neutralmärke något dödt och passivt,
och -s som subjektmärke urspr. varit använda
att bilda stammar och först småningom blifvit
till den grad rörliga, att de kunnat fogas till
hvilka stammar som helst för att angifva deras
ställning inom satsen. I vokativen har man kanske
ett minne från den kasuslösa tiden. Bland de
historiskt gifna språkformer, som tillhöra den
indoeuropeiska stammen, har endast sanskrit ännu
åtta kasus. Fornslaviskan har sju, grekiskan
fem, latinet sex, de äldre germanska språken
mest fyra. Kasus ha nämligen gått förlorade
eller sammanfallit dels därigenom, att deras
ändelser under den afnötning, för hvilken alla
ändelser äro utsatta, sammanfallit, dels så, att
genom bruket af prepositioner till förtydligande
af kasusförhållandet uppmärksamheten dragits
från ändelserna, hvarefter dessa förlorat
sin stadga samt hemfallit åt förvirring och
glömska. Den konfusion, som redan i grek. och
lat. träffat lokalkasus (abl., instr., lok.),
förklarar de stridiga uppfattningarna af
kasus’ grundbetydelse, som från inskränkt
grekisk-latinsk synpunkt framställdes, och först
genom Delbrücks undersökningar ("Ablativus
localis instrumentalis im altindischen,
lateinischen, griechischen und deutschen",
1867) vanns i detta ämne nödig klarhet. De rent
grammatiska kasus (nom., ack., gen.) kvarstå i
allmänhet rena och oförändrade både till form
och betydelse, så länge öfver hufvud kasus ega
bestånd. Dock råder inom vår språkätt en från
äldsta historiska tider skönjbar, alltmera mäktig
sträfvan att utbyta den syntetiska byggnaden
mot en analytisk, det vill i detta fall säga:
utbyta kasus mot prepositioner. Upplösningen af
kasussystemet har för öfrigt inom ordförrådet
gått olika fort alltefter stammarnas slutljud,
så att exempelvis i vårt fornspråk genitivens
-s gått förloradt i alla n-stammar (svaga
subst.) och öfvergått till -r hos starka fem., så
att det endast hos starka mask. och neutr. finnes
oförändradt: genit. hana, tungu, handar, sals,
lands. Först genom en nyare utveckling af
psykologisk natur har svenskan nu åter fått
-s i alla substantiv. Pronomen afviker i
alla språk mer eller mindre från nomren i sin
kasusböjning och är mera regellöst; adjektivet
afviker ofta från substantivet och har i
somliga språk (t. ex. germanska och slaviska)
tvåfaldig kasusböjning, den ena vanligen
formellt anslutande sig till pronomen. Det
indoeuropeiska kasussystemets historia är i
sina allmännaste drag följande. Nominativen
är möjligen bildad med demonstrativt pron. sa
(sanskr. och isl. sa, grek. ho) och är det
verksamma, lefvande subjektets kasus. Detta
ursprungliga -s i lat. servu-s, got. dag-s
finnes under formen -r ännu i nyisl. {arm-ur,
skó-r o. s, v.), men finnes icke i något språk
vid alla stammar. Det saknas bl. a. i sing. hos
de fem. a-stammarna (lat. aqua

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>