Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarer - Katarina - Katarina 1. Fvrsamling i Stockholms stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motsatt tro, ehuru den i Västerlandet gjorde anspråk
på att vara den sanna kristendomen. Dess framträdande
i västern torde historiskt sammanhänga dels med
kvarlefvande rester från gamla kyrkans manikeism,
särskildt i Spanien och Södra Frankrike, dels och främst
med inflytande från Balkanhalföns paulicianer och
bogomiler (se dessa ord), hvilkas läror
importerades genom köpmän och studerande och senare
genom korstågen. Katarerna stå sålunda äfven historiskt
i direkt förbindelse med gamla tidens orientaliska
religionsbildningar. – Deras hastiga segertåg genom
Europa berodde på, att katolska kyrkan under sin kamp
för världslig makt allt mera förlorade möjligheten
att tillfredsställa folkets religiösa behof,
under det att dessa genom korstågens inflytande
stegrades och renades; den världsförsakelse, som
katarerna visade, öfverträffade ock i allvar vida
det sedeslösa katolska prästerskapets och de vanligen
rika klostrens. Tillströmningen till den dualistisk-asketiska
åskådningen blef störst mot slutet af 1100-talet;
i Italien behärskade katarerna äfven städerna,
bestämde öfver tillsättningen af ämbetsmän, afskaffade
i Rom den kristna tidräkningen etc.; i södra
Frankrike voro de förhärskande och synas där ha
bildat en fast organiserad kyrka med invigda biskopar,
ja t. o. m. en "påfve"; rörelsen bredde ut sig öfver
Spanien, Tyskland, uppefter Rhen till Nederländerna,
in i England o. s. v. De nyaste forskarna (t. ex.
Guiraud) ha beräknat, att omkr. 1200 mer än 2/3 af
Europas befolkning öppet eller hemligt slutit sig
till rörelsen; det kan dock ifrågasättas, om här ej
en öfverdrift föreligger likaväl som i betonandet af
rörelsens rent antikristna och kulturfientliga art
(Luchaire och nästan alla), beroende därpå, att så godt
som inga katariska källor bevarats åt oss (af
katariska skrifter blott en bibelöversättning och
ett ritual); vår kunskap är uteslutande beroende af
de katolske motståndarnas, främst inkvisitorernas,
skildringar, i hvilka f. ö. oftast katarerna
sammanblandas med de från dem grundskilde och lika
många valdenserna (inkvisitionens försvarare äro
särskildt ifriga att uppvisa katarernas utbredning
och farlighet för både kyrka och stat).
Då oppositionen mot kyrkan och anslutningen till
de katariska idéerna ofta hade framträdt utan
direkt historiskt samband på olika platser, fick
rörelsen formen af ett flertal sekter med olika namn
och i det yttre stundom rätt afvikande utseende.
I Italien kallades katarerna patarener (väl
efter stadsdelen Pataria i Milano), i Nederländerna
piphler (väl förvanskning af paulicianer), i en del
af Frankrike tisserands ("väfvare", emedan i
synnerhet väfvarnas klass befordrade den nya rörelsen);
i södra Frankrike voro de kända under namnet
albigenser (se d. o.). Mycket utbredd var ock
beteckningen bulgari, en antydan om rörelsens
historiska utgångspunkt. Ofta låg den dualistiska
grundåskådningen undanskymd, men öfverallt kännetecknades
rörelsen af stark fiendskap mot den katolska klerus
och hierarkien och mot kyrkans helgon-, relik- och
sakramentväsen; den gaf härutinnan slagorden för all
kommande opposition. Likaså gjorde den ett försök att
gentemot katolicismen häfda tankens frihet. En allvarlig
sedlig kraft utmärkte ock katarerna. Med heroiskt
öfvertygelsemod gingo de martyrdöden till mötes. I sin
gudstjänst lade de hufvudvikten på predikan och bön;
äfven fastor värderades högt. Den fullkomliga försakelsen
af all jordisk egendom, äktenskap och köttätande ålåg
ej hela församlingen, utan endast några få, de
fullkomlige (perfecti); bland perfecti upptogs man
genom det för katarerna mest egendomliga bruket
deras enda sakrament, consolamentum, andedopet
(genom handpåläggning af de närvarande perfecti,
till meddelande af den Helige ande). Många
togo detta dop på dödsbädden, andra försatte sig
efter dess undfående i endura, d. v. s. de svälte
sig till döds (en af katolikernas hufvudanklagelser
mot katarerna). Bland perfecti voro katarernas
kringvandrande apostlar, bärarna af hela rörelsen.
Den stora massan, de troende (credentes), kunde i
det yttre förblifva i sina yrken och i katolska
kyrkan, blott de sökte sin andliga vård hos sina
apostlar. Troheten mot apostlarna var under
förföljelsetiderna förundransvärd och dessas makt öfver
sina anhängare nästan hypnotisk.
Mot slutet af 1100-talet var katarernas utbredning
så stor och den europeiska kulturen så hotad (jfr dock
ofvan), att kampen mot dem under flera årtionden blef
katolska kyrkans viktigaste fråga. I denna kamp
föddes inkvisitionen, och den kulminerade i
albigenskorstågen (se Albigenser), då katarernas
makt dränktes i blod under grymheter, som söka
sin like i historien. Möjligheten till katarernas
öfvervinnande låg dock ej enbart i våldet, utan kanske
främst i den helige Frans’ och hans lärjungars
verksamhet, genom hvilken folkmassorna, åtminstone
delvis, åter fingo det religiösa behof fylldt, hvilket
förut drifvit dem in i sekterna. Genom hela 1200-talet
höllo sig dock katarapostlar i verksamhet, trots
alla hetsjakter; först efter en 120-årig kamp lyckades
kyrkan i början af 1300-talet kväfva all aktiv
katarisk verksamhet i Västerlandet. Den siste store
aposteln var Peter Autier, en mycket betydande
man, hvilken efter 13 års kringvandrande 1311
föll i inkvisitionens händer. I de greko-slaviska
länderna bortom Adriatiska hafvet bibehöll nymanikeismen
trots flera korståg delvis herraväldet fram till
den turkiska eröfringens tid; spår af densamma
påträffas ännu i våra dagar på Balkanhalfön och
i Mindre Asien. – Uttrycket katarer nyttjades
tidigt om affällingar i allmänhet från katolicismen.
I tyskan kom ordet att beteckna affällingar från
hvarje ortodox kyrka, och från platt-tyskans ketter
(högtyskans ketzer) härleder sig det svenska
kättare.
Litt.: F. Tocco, "L’eresia nel medio evo" (1884),
I. von Döllinger, "Beiträge zur sektengeschichte"
I (1890), P. Alphandéry, "Les idées morales chez
les hétérodoxes latins du XIII:e siècle" (1903;
utmärkt), A. Luchaire, "Innocent III, les croisades
des Albigeois" (2:a uppl. 1907), J. Guiraud,
"Questions d’histoire chrétienne" (1906; starkt
katolsk) och "Cartulaire de Prouille", I (1907),
Ch. Molinier, "L’église et la société des cathares"
(i "Revue historique", 1907 ff., den bästa
framställningen). Jfr litteraturen till art. Inkvisition.
Hj. H-t.
Katarina. 1. Församling i Stockholms stad,
omfattar som territoriell församling östra delen af
Södermalm. Vid 1909 års slut utgjorde folkmängden
53,698 pers. K. är ett regalt pastorat. Inom dess
område ligga Sofiakyrkan och Diakonissanstaltens
kyrka, Danviks hospital
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
