Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina, ryska kejsarinnor - Katarina 2. K. II - Katarina, astronomi - Katarinaorden - Katarina Ulfsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brefväxling, och särskildt var Grimm hennes ombud
vid den storartade litterära reklam för sin person
och de ryska intressena hon med beundransvärd
konsekvens och henne själf öfverlefvande framgång
bedref i Paris’ tongifvande kretsar och genom dem
medelbart öfver hela västra Europa. Af hennes
skrifter ha samlade upplagor utgifvits i Petersburg
1849, 1893 och 1901 (den senaste af Pypin i 4 bd);
"Ryska historiska samfundet" har utgifvit hennes
vidlyftiga korrespondens; K:s brefväxling med prins
Henrik af Preussen utgafs 1903 i Berlin af Krauel.
- K. anses de sista månaderna af sin lefnad ha
umgåtts med planer att till sonsonen Alexanders
förmån från tronföljden utesluta sin son, storfurst
Paul. Harmen öfver den unge svenske konungens
beslut att hellre bryta förlofningen med K:s
sondotter Alexandra än underskrifva den äskade
förklaringen om storfurstinnans religionsutöfning
i Sverige (se Gustaf, sp. 680-681) påverkade
menligt kejsarinnans hälsa, hvartill kom hennes ända
in i sena åldern fortsatta oregelbundna lefnadssätt.
Hon drabbades 16 nov. 1796 af ett slaganfall, som
följande dag, 17 nov., gjorde slut på hennes lif.
- K. var en af sin tids märkligaste kvinnor,
kosmopolitisk till sin läggning, religiöst indifferent,
hänsynslöst fri från moraliska betänkligheter, men
snillrik i sin uppfattning af de styrande klasserna
i Ryssland och af sättet att behandla dem samt
att stärka det ryska rikets anseende och därpå
grundade inflytande i Europa. Hvad hon konsekvent
och framgångsrikt sökte, var, säger Schiemann,
"makt, njutning och ett stort namn i historien";
stadgandet af Peter den stores verk, men också
af adelns och byråkratiens öfvervälde på
bekostnad af det rättslösa folkets flertal var
hennes förnämsta insats i Rysslands historia.
Litt.: Det förnämsta kritiska arbetet om K. och
hennes regering är V. A. Bilbasovs stort anlagda
historia, hvaraf dock till följd af censurhinder
endast delarna 1-2 och 12 fått utgifvas (tysk öfv.,
"Geschichte Katarinas II", bd 1-2, 1891-93, och "K. II
im urteile der weltliteratur", 2 bd, 1897). Bland
tidigare, af Bilbasov rätt utförligt recenserade,
arbeten märkas Herrmann, "Geschichte des russischen
staats", V-VII (1846-66), J. Caro, "K. II von
Russland" (1876), K. Hillebrand, "K. II und
Grimm" (1880), Bruckner, "K. II" (1883),
A. Sorel, "Cathérine II et la révolution
française" (s. å.), K. Waliszewski, "Le roman
d’une impératrice" (1893) och "Autour d’un
trône" (1895; båda alster af en beläst, men
alltför kritiklös och sensationslysten polsk
dilettant), samt Ch. de Larivière,
"Cathérine II et la révolution française" (1895).
Ur K:s sekreterare A. Y. Chrapovitskijs dagbok,
utg. af N. Barsukov (3:e uppl. 1874), har K.
Silfverstolpe öfversatt några utdrag om
svensk-ryska förhållanden 1787-92 (1880).
2. V. S-g.
Katarina, astron., en af småplaneterna.
Katarinaorden (S:ta Katarinas fruntimmersorden),
rysk orden. Se Ordnar.
Katarina Ulfsdotter, Vadstena klosters första
föreståndarinna, den heliga Birgittas och Ulf
Gudmarssons andra dotter, har inom kyrkans historia
förvärfvat sig ett namn bredvid sin moders. Född
1331 eller 1332, blef hon vid 12 eller 13 års ålder
gift med riddaren Egard von Kyren. Från sina
första år hade K. mottagit djupa religiösa intryck;
i sitt äktenskap hade hon och hennes make, såsom
under medeltiden ej var alldeles ovanligt, gifvit
hvarandra kyskhetslöftet, ett löfte, som trots den
mera världslige brodern Karls speglosor obrottsligen
hölls. Sedan Birgitta, sannolikt på hösten 1349,
lämnat Sverige för att i Rom verka för sina stora
idéer, framför allt för sin klosterregels stadfästande,
dröjde det ej länge, innan K. följde efter. Hon ankom
till Rom under själfva jubelåret och, trots att
hon gång på gång angreps af våldsam hemlängtan,
kvarstannade hon hos sin moder, mottog i Rom
(1351) budskapet om sin makes död och förblef
sedan sin moders förtrogna i allt, deltog i
hennes andaktsöfningar, barmhertighetsverk och
klosterdrömmar samt följde henne på hennes
vallfärder inom och utom Italien. K:s ljusa nordiska
skönhet gjorde henne eftersträfvad af Roms unge
riddare och utsatte henne stundom för verkliga
faror, ur hvilka hon enligt legendernas uppgifter
blott genom öfvernaturligt bistånd blifvit räddad.
Hennes andaktsöfningar och kärleksverk gåfvo henne
rykte för helighet, och äfven underverk knötos
till hennes namn. Under sin andra vistelse i Rom
(1375-80) berättas hon sålunda ha räddat de
förskräckte romarna undan en öfversvämning af Tiber.
Då Birgitta 23 juli 1373 afled i Rom, stod dottern
vid dödsbädden. Hon blef den själfskrifna
arftagerskan till moderns klosterförbättringsidéer.
K. ledsagade genom Österrike, Polen och Preussen sin
moders kvarlefvor hem till Sverige, där translationen
egde rum i Vadstena 4 juli 1374. Hon ingaf sig
själf i Vadstena kloster 1375 och påbörjade
organisationen af den nya klosterstiftelsen, hvars
första ledarinna hon med själfskrifvenhetens rätt
faktiskt blef. Men redan på våren 1375 återvände
emellertid K. till Rom för att bedrifva arbetet på
moderns helgonförklaring. Hon kvarstannade i Italien
till 1380 och under denna femåriga vistelse vid
kurian lyckades hon åvägabringa en mängd för
kanoniseringen erforderliga förundersökningar af
olika slag både i Sverige, Italien och annorstädes,
hvilka dock på grund af den inträdande schismen
inom kyrkan då ej ledde till något resultat. K.
lyckades ock utverka bekräftelse af klosterregeln
(sannolikt 1378) samt en mängd organisatoriska
föreskrifter och privilegier för Vadstena kloster.
På sommaren 1380 befann sig K. åter i Sverige,
och stiftsbiskopen uppdrog då formligen åt henne
styrelsen öfver den nya stiftelsen. Hon afled
emellertid redan 24 mars 1381. Klostret hade då
redan nått en ej obetydlig utveckling.
K:s eget rykte för helighet, bekräftadt genom de
underverk hon efter döden berättades utföra, samt
hennes moders stora anseende inom kyrkan göra det
naturligt, att frågan om hennes helgonförklaring
snart blef brännande. Vidlyftiga undersökningar
egde rum 1475-77; 1482 förklarade sig påfven
nödsakad att uppskjuta saken, men lät utgå en
uppmaning att ge K. samma hedersbevisningar
som dittills. 1488 gaf Innocentius VIII tillstånd
till hennes translation i afvaktan på själfva
kanonisationsprocessens slutförande. Translationen
egde rum 1 aug. 1489 i närvaro af rikets yppersta
män - en samtida skildring finnes bevarad -, men
själfva kanonisationen kom aldrig till stånd.
Ehuru ej kanoniserad, räknas dock K. bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
