Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Undervisningsväsen. Den lägre undervisningen är
i K. de enskildes sak. Vanligen förena sig flera
familjer om att anskaffa en lärare för sina barn,
hvilken undervisar i läsning, skrifning och andra
ämnen, bland hvilka dock ej ingår matematik eller
naturkunnighet. Dock kunna blott 37 proc. af männen
och 2 proc. af kvinnorna läsa. Förr grep regeringen in
först vid examinas afläggande. Det gafs tre grader:
hsiu-tsai (kandidat), tschü-yen [utt. djii-renn;
doktor] och tschin-schik [utt. djin-schik;
professor]. Den, som aflagt dessa tre examina,
i hvilka hufvudämnet var K:s klassiska litteratur,
erhöll viss rang och tillträde till statens högre
ämbeten. De båda sista examina aflades endast i
Peking och hvart tredje år, hvarvid examinanderna voro
inspärrade under flera dagar och nätter i tusentals
små hyddor. En ännu högre examen aflades i kejserliga
palatset i Peking; den, som bestod i densamma, fick
inträde i kejserliga vetenskapsakademien (han-lin-yan)
eller användes i de högsta ämbeten. – Sedan flera
moderna skolor inrättats, där europeiska lärare
undervisade i både exakta vetenskaper, historia,
geografi och främmande språk, bortsopade ett
kejserligt edikt af 3 sept. 1905 det gamla historiska
examensväsendet. Numera finnes i Peking ett kejserligt
universitet (fig. 16), som är statsinstitution,
vid hvilket undervisas i engelska, tyska, franska,
ryska och japanska språken, i juridik, matematik,
kemi och andra naturvetenskaper, af europeiska
och japanska professorer, medan undervisningen i
kinesiska ämnen handhas af kineser. 1906 inrättades i
Peking en medicinsk skola för utbildande af infödda
läkare. Äfven i Tien-tsin finnas ett kinesiskt
universitet, med 5 utländska och 7 kinesiska lärare,
dessutom ett anglokinesiskt college, en industriskola
under japansk tillsyn, medicinska skolor och
missionsskolor. I 15 provinshufvudstäder ha colleges
inrättats, medan folkskolor och allmänna läroverk,
landtbruks-, tekniska, polis- och krigsskolor växa upp
öfver allt i K. I Schang-hai och öfriga hamnar finnas
många missions- och andra skolor. Plan föreligger
(1910) till upprättande af ett internationellt
kristligt universitet i Hankou, Hanjang eller
Wu-tschang. Omkr. 16,000 kineser studera utomlands
(däraf 10,000 i Japan 1905). Högre krigsskolor ha
under de senaste åren inrättats vid de militära
etablissemangen i Tien-tsin, Pao-ting-fu, Nanking,
Schang-hai, Kanton och Fu-tschóu.
För tidräkningen begagnar man sig af en 60-årig
cykel; dygnet, från midnatt till midnatt, delas i
12 timmar. Indelning i veckor finnes icke, alltså
förekommer icke heller någon hvilodag i veckan. Året
delas i 12 månader, om 29 eller 30 dagar, hvilka ej
sammanfalla med Västerlandets.
Kinesernas kultur är ett fenomen utan motstycke. Den
är icke allenast så urgammal, att den i ålder
knappt står efter den fornegyptiska, utan tillika så
egenartad och sluten inom sig, att den icke synes
ha sammanhang med någon annan. Enligt kinesernas
traditioner skola skriftecknen ha uppfunnits hos
dem redan 3,500 år f. Kr. Omkr. 800 år senare skola
kineserna ha upptäckt magnetnålens egenskap att peka
mot n. (kineserna anse, att den visar mot s.), men
icke tillgodogjort sig denna egenskap för konstruktion
af kompasser förrän omkr. 1100 f. Kr. I slutet af
6:e årh. e. Kr. uppfunno de
träsnittstrycket och omkr. 1050 konsten att trycka
med rörliga typer. Krutet kände de redan 400 år
före vår tidräkning, papperet i 1:a årh. e. Kr., och
porslinet uppfunno de sannolikt i början af 800-talet;
pappersmynt använde de redan i 2:a årh. e. Kr.,
decimalsystemet i allt slags mått är hos dem
urgammalt, glasögon kände de långt före européerna,
och slutligen är siden en kinesisk uppfinning. I många
grenar af konstindustrien stå kineserna utomordentligt
högt (se ofvan, sp. 39).
Deras bildande konst är ett troget uttryck af det
kinesiska skaplynnet; de äro framstående i att
nyktert återgifva det hvardagliga, och en motvikt
därtill bildar deras böjelse för det groteska. Om
den kinesiska målarkonsten har man i Europa först
under de senaste årtiondena börjat taga närmare
kännedom. Att kineserna varit direkta lärmästare
för japanernas mycket beundrade måleri, har länge
nog varit kändt; men man har nu äfven funnit,
att flera bland de äldre kinesiska målningarna
kunna i konstnärlig förtjänst fullt täfla med
de bästa af japanernas yngre (jfr vidstående
pl. VI med pl. I–II till art. Japansk konst). I
K. fanns porträttmåleri redan i 2:a årh. f. Kr.,
och papperets uppfinnande (1:a årh. e. Kr.) gaf
fart åt det alltsedan härskande måleriet med
vattenfärger. Efter buddismens införande fingo de
religiösa ämnena en framträdande plats vid sidan af
de världsliga. Klostren blefvo konstens hemvist. Sin
blomstring upplefde den under Sung-dynastien
(960–1295), då i synnerhet landskapsmålningen
omhuldades. Under Ming-dynastien (1368–1644) visar sig
början till en urartning, som sedermera betecknats af
konventionell och fantasilös skolmässighet. Kinesernas
målarkonst utmärkes för kalligrafiskt fin
detaljframställning och ofta kraftiga färgharmonier,
men den skiljer ej på hufvudsak och bisak samt
har ringa begrepp om perspektivet; aflägsnare
föremål göras visserligen smärre, men ställas
ofvanför de närmare. – Bildhuggarkonsten alster
inskränka sig mestadels till kolossalbilder af
Buddha (jfr Buddismen, fig. 2) och krigsgudar med
bistert grimaserande ansikten. Större förtjänst
ega kolossalskepnaderna af djur och män framför
Ming-dynastiens grafvar n. om Peking (fig. 18) och
vid Nanking. Mera utvecklad och storartad visar sig
stundom arkitekturen, särskildt i flera allmännyttiga
arbeten, såsom broar (fig. 17), hamndammar och den
stora muren. Sällsamma förefalla templen (fig. 13
o. 14), palatsen samt andra större offentliga och
enskilda byggnader med sina egendomligt svängda tak,
hvilka vid husets hörn äro långt framskjutande och
icke sällan prydda med fantastiska, rikt förgyllda
eller lackerade bildhuggerier. Mest i ögonen fallande
visa sig dessa på de månghörniga, af fem, sju, nio,
t. o. m. flera våningar bestående tornen, hvilkas
mönster jämte åtskilligt annat i arkitekturen kommit
med buddismen från Indien. Hvarje våning är nämligen
skild från den närmast öfre genom ett tak, från hvars
gafvelspetsar klockor ofta nedhänga (se vidare
Byggnadskonsten, sp. 711–712 och pl. III). – Verkliga
mästare äro de i konsten att anlägga trädgårdar
(fig. 19) på ett behagligt och verkningsfullt sätt;
liksom japanerna, som fått sin äldre kultur från K.,
hysa de förkärlek för träd i dvärgform. – För musiken
ega de många instrument, lutor, gitarrer, flöjter
o. a. blåsinstrument, en dragharmonika, klockor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
