- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
57-58

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utvidgade riket mot s. i det närmaste till dess
nuv. gränser. Men han blef mycket impopulär bland de
högre klasserna, emedan han lät förstöra de gamla
klassiska skrifterna, hvaribland "Schu-king", som
det uppgifves, för att icke de gamle kejsarnas ära
skulle förringa hans egen, men troligare för att göra
slut på den kritik af hans åtgärder, som stöddes på
citat ur dessa skrifter. Redan kejsarens förfäder,
som varit feodalfurstar i norra K., hade börjat
genom murar befästa vissa delar af norra gränsen;
Schi-huang-ti förenade dessa murar och förstärkte dem
samt kan sålunda anses som skapare af kinesiska muren,
som länge var ett värn mot öknens stammar. Han var
den förste, som bar titeln Huang-ti ("högste herre")
i st. f. vang ("konung"), som hans företrädare
kallat sig. Efter hans död reste sig de underkufvade
länsfurstarna, hans son mördades, dennes brorson
afsade sig regeringen, och makten togs af dynastien
Han (206 f. Kr.–221 e. Kr.), hvars grundläggare,
Liu-pang, en bondson, som svingat sig upp till ledare
för en upprorsskara, måste bekämpa 36 medtäflare,
innan han 202 blef ensam herre. Som kejsare antog han
namnet Kao-tsu. Den glans, som under Han-dynastien
hvilade öfver K., berodde säkerligen i hufvudsak
på den andliga uppryckning, som Tschin-dynastiens
store grundläggare framkallat, men som först nu bar
frukt. De inre striderna voro slut, en kraftig och
enhetlig ledning höll furstendömena tillsammans. Nya
områden lades till riket, genomforskades och
organiserades, den kinesiska kulturen trängde till
grannländerna, i första rummet Korea (se bd XII,
sp. 1445–46). Förbudet mot de klassiska skrifterna
upphäfdes, och med ifver letade man tillsammans,
hvad som ännu kunde finnas kvar af "Schu-king"
(dock lyckades man ej återfinna mer än 58 böcker af
de 100, som verket från början omfattat). Den mest
betydande regenten var Vu-ti (140–87 f. Kr.), som
bl. a. införde den ännu bibehållna seden att med en
devis (nien-hao) beteckna en längre eller kortare
rad af år. Från Ming-dynastien har det varit sed,
att kejsaren gifvit sin regeringstid endast en sådan
devis, medan de förut växlade oftare. Äfven den
ännu vanliga tidräkningen enligt cykler på 60 år,
om ock för andra ändamål vanlig långt förut, började
nu läggas till grund för tidräkningen. Vu-ti gaf
riket en ny indelning i 13 provinser. En usurpator
Vang-mang (9–24 e. Kr.) trängde för en tid undan
Han-dynastien, men riket återvanns snart af en
yngre gren af densamma. Det var under denna tid,
som buddismen vann insteg i K. (under kejsar
Ming-ti, 58–75 e. Kr.); Kong-fu-tses läror, som
efter hans död mest fallit i glömska, blefvo genom
Han-dynastiens furstar åter framdragna. En kinesisk
general Tschang-kien trängde 139 f. Kr. ända till
Oxus; han öppnade en fredlig handelsförbindelse med
Tarimbäckenet och öfver Pamir med Persien. Äfven med
Indien knötos handelsförbindelser. Kinas störste
fältherre, Pan-tschau, eröfrade 70–76 e. Kr. hela
Tarimbäckenet och framträngde på sin ålderdom
(94 e. Kr.) ända till Kaspiska hafvet. Enligt
de kinesiska annalerna skall han ha eröfrat 50
riken. Sålunda utbredde sig det kinesiska väldet
längst mot v., samtidigt med att romarriket nådde
sin östligaste utsträckning. Pan-tschau afsände en af
sina underbefälhafvare till Rom, men denne förmåddes
af parterna att vända om, och sålunda
kommo icke de båda stora folken vid detta tillfälle i
direkt förbindelse med hvarandra. Däremot omtala de
kinesiska annalerna, att en romersk beskickning år
166 sjövägen ankommit till K:s dåv. hufvudstad Lo-jang
(Ho-nan-fu). Äfven två senare sändebud från Rom (det
sista 284) omnämnas i samma källor. – Snart förlorade
kineserna sina besittningar i västra Asien (omkr. år
120), men de bibehöllo från denna tid en noggrannare
kunskap om Västerlandet, än detta egde om K. –
Redan århundraden tidigare hade K:s märkvärdigaste
produkt, sidenet, trängt fram till Medelhafsländerna;
det omtalas af bl. a. profeterna Esaias och Ezekiel;
senare kallades det af grekerna seriskt tyg, och
det okända folk, som tillverkade det, kallades
serer, deras land Sera, Serica (af ett kinesiskt
ord ser, siden). Genom Pan-tschaus fälttåg blef
kännedomen om K. fylligare i Västerlandet. Särskildt
framträdde detta hos geografen Marinos från Tyros,
ur hvars skrift Ptolemaios gjort ett utdrag. Han
har kännedom om landet Sina vid Asiens östra kust,
men anser det vara ett annat land än Serica, hvilket
han förlägger n. om Sina. Han uppräknar äfven flera
berg, floder och städer i Serica. Sina kunskaper
ha Marinos och Ptolemaios med all säkerhet fått
från handelsresande, som besökt K., hvilket vid
denna tid stod öppet för utländska resande. Under
denna tid uppstod äfven liflig sjöfart mellan K. och
södra Asien. – Han-dynastien utslocknade 221. Redan
tio år förut hade K. efter ett längre inbördes
krig sönderfallit i tre riken, Schu (västra K.), Vu
(östra K.) och Vei (Ve, norra K.). Deras tid är fylld
af inre strider, hvilka skildras i en berömd roman
"San-kua-chi" och därför blifvit allmänt kända bland
kineserna. Den starkaste af dessa stater var Vei,
som kufvade de båda andra. Från Vei utgick dynastien
Tsin (265–420), hvars äldre gren (de västra Tsin)
residerade i Lo-jang, medan den yngre (de östra
Tsin, efter 317) bodde i Nanking. Tsin-kejsarna
lyckades icke hålla staten tillhopa, utan småriken,
delvis under tatariska härskare, uppstodo i olika
delar, hvarför perioden kallas "de 16 staternas
tid". Efter Tsin-familjens utslocknande sönderföll
K. i en sydlig stat under Sung-dynastien (420–589)
och en nordlig under Pei-Vei-dynastien, af tatariskt
ursprung (386–589). Därefter enade Sui-dynastien
(589–617) för en tid åter riket, ehuru nya småstater
snart uppstodo. Sedan ättens siste regent mördats,
till-vallade sig en ny dynasti, Tang (618–907),
makten. Den förste Tang-kejsaren, Kao-Tsu
(618–626), lyckades göra slut på alla småstaterna,
så att han kunde lämna ett enadt rike åt sin son
Tai-tsung (626–649), K:s störste kejsare. Under
honom härskade lugn i det inre. De dittills fria
stammarna vid södra kusten kufvades; i Central-Asien
underkufvades åter hela Tarimbäckenet och uppdelades i
fyra provinser, men äfven i Turan och i Iran erkände
många stammar Tai-tsungs öfverhöghet. Slutligen
funnos utom Central-Asiens gränser 16 underlydande
konungariken och 72 furstendömen. Med Korea förde
Tai-tsung ett långvarigt krig, som en tid efter
hans död slutade med detta lands kufvande. (Om K:s
betydelse för Japan se bd XII, sp. 1449, 1451.) Enligt
kinesiska berättelser sträckte sig nu det kinesiska
riket till Kaspiska hafvet i v., till Altai i n.,
till Hindukusch och Tibet i s.; sändebud kommo till
Tai-tsung icke blott från de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:09 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free