- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
63-64

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lord Macartney sökte engelsmännen fåfängt att
få sina handelsförbindelser med K. utvidgade
(1793). Det svenska ostindiska kompaniet, som 1732
öppnat direkt förbindelse med K., utvecklade en
liflig och vinstgifvande verksamhet; många spår ha
i den svenska litteraturen från denna tid lämnats af
denna förbindelse genom resebeskrifningar (af Osbeck,
Ekeberg, Wallenberg, Torén) och genom i arkiv bevarade
anteckningar (särskildt af Braad). I slutet af
1700-talet torde den svenska exporten från K. ha varit
en af de mest betydande. Kien-lung (d. 1799) afsade
sig regeringen 1795 för att icke regera längre än
farfadern. De många krigen hade bragt rikets finanser
i oordning och gjort nya skatter nödvändiga. Oviljan
häröfver bidrog till de uppror, som inföllo
under den följande kejsaren, Yen-tsung (Kia-king,
1795–1820). Det farligaste af dessa framkallades
af ett hemligt sällskap, Pe-lian-kiao ("den hvita
vattenliljan"), hvars mål var att fördrifva den
mandschuiska dynastien och hvars medlemmar två
gånger gjorde attentat mot kejsarens lif. Därjämte
ledo rikets kustprovinser och skeppsfarten genom
plundringar af kinesiska sjöröfvare, som voro väl
organiserade och slutligen stego till ett antal
af 70,000 man. Mot utlandet visade sig regeringen
öfvermodig; en rysk ambassadör afvisades 1806 vid
gränsen, enär han ej ville knäfalla inför ett med
guldtyg belagdt bord, och engelske ambassadören
lord Amherst fick ej tillträde till Peking
(1816), därför att han vägrade att underkasta
sig en förödmjukande hyllningsceremoni inför
kejsaren. 1815 förjagades alla katoliker. Kejsarens
grymhet i förening med de svåra landsplågor (missväxt,
öfversvämningar o. s. v.), som inträffade under hans
regering, gjorde honom hatad, och han skall ej ha
dött en naturlig död. Hans son och efterträdare,
Hsuan-tsung (Tao-kuang; 1820–50), var en välvillig,
rättvis och kunskapsrik man, men icke vuxen de svåra
förhållanden, under hvilka han hade att verka. Den
viktigaste tilldragelsen under hans regering var det
s. k. opiumkriget mot engelsmännen 1840–42. Dessa
hade sedan 1670 stått i förbindelse med K. genom
ostindiska kompaniet, till hvars monopol handeln med
K. hörde. Sedan 1693 var hufvudsätet för engelsmännens
handel Kanton, där äfven andra främmande nationer
(fransmän, österrikare, holländare, danskar och
svenskar) hade handelsfaktorier. Européernas ställning
i K. var denna tid i många afseenden obehaglig,
och endast utsikten till vinst kunde locka dem till
landet. Hvarken den ofvannämnda ambassaden under lord
Macartney eller den under lord Amherst lyckades åt
engelsmännen utverka större frihet i K. eller utvidgad
handelsrätt. 1834 utgick ostindiska kompaniets monopol
på den kinesiska handeln; denna blef fri, och lord
Napier sändes till K. för att ha öfverinseende öfver
den engelsk-kinesiska handeln och utöfva jurisdiktion
öfver de i K. bosatte engelsmännen. Kineserna
voro emellertid missnöjda öfver, att en utländsk
ämbetsman med så vidsträckt myndighet anställdes
inom deras land, och Napier samt hans efterträdares
okloka uppträdande bidrog att förvärra saken,
tills kineserna afbröto all handelsförbindelse
med England. Den viktigaste importartikeln till
K., på hvilken engelsmännen förtjänade ofantligt,
var opium, en af Brittiska Indiens hufvudprodukter,
hvars förbrukning grep alltmer kring sig, i synnerhet
i K:s kustprovinser. Så
infördes 1827–28 9,535, men 1835–36 26,818 kistor
opium. Kinesiska regeringen hade redan på 1700-talet
vidtagit åtgärder för att bekämpa denna för
befolkningen i alla afseenden skadliga konsumtion,
men detta ledde endast till en vidsträckt, af England
understödd smyghandel. Kejsar Tao-kuang beslöt att
med ens göra slut på all opiuminförsel och sände till
Kanton guvernören Sin, som i mars 1839 fordrade,
att allt opium i de engelska magasinen och på de
engelska skeppen i hamnen skulle utlämnas. Den
dåvarande engelske residenten därstädes, Elliot,
uppmanade de engelske köpmännen att efterkomma denna
begäran samt lofvade dem ersättning af engelska
regeringen. Öfver 20,000 kistor opium till ett
värde af 75 mill. kr. utlämnades och uppbrändes. Då
samtidigt engelsmännen vägrade utlämna en landsman,
som i ett slagsmål dödat en kines, utfärdade
kinesiska regeringen förbud att sälja lifsmedel till
engelsmännen såväl i Macao som i Kanton. Engelsmännen
måste lämna Macao och begifva sig till Hong-kong,
där kineserna gjorde ett angrepp på den engelska
flottan och försökte förstöra den. Då förklarade
engelsmännen (1840) krig; deras flotta blockerade
Bocca Tigris (Kantonflodens mynning), förstörde Amoy
och seglade till Pei-ho-flodens mynning för att lämna
kejsaren i Peking den engelska regeringens depescher,
hvilka guvernören i Kanton vägrat emottaga. Kejsaren
lofvade sända en kommissarie till Kanton för att
underhandla om fred, om den engelska flottan droge
sig tillbaka dit. Amiral Elliot gick in därpå, och
underhandlingarna började i slutet af nov., men
drogos ut på längden af kineserna. Sedan Elliots
efterträdare, commodore Bremer, i jan. 1841
intagit forten vid Bocca Tigris och i öfrigt
tillfogat kineserna stor skada, slöts 20 jan. ett
preliminärfördrag, enligt hvilket Kantons hamn åter
öppnades samt engelsmännen fingo Hong-kong och 6
mill. doll. i skadeersättning. Tillika skulle en
reglering af bägge makternas förhållanden till
hvarandra ega rum. Men då detta fördrag ännu 24
febr. icke blifvit antaget af kinesiska regeringen,
började fientligheterna ånyo. Ännu en gång ingicks
vapenhvila; men då kineserna ej gjorde allvar med
fredsunderhandlingarna, utan sammandrogo en här,
ryckte öfverbefälhafvaren öfver den engelska
landhären i K., sir Hugh Gough, mot Kanton och
slog 25 mars en öfver 50,000 man stark kinesisk
här. Han stod i begrepp att storma staden, medan
engelska flottan eröfrade forten och uppbrände de
kinesiska fartygen, då K. åter gjorde fredsanbud
och 27 maj antog de förra fredsvillkoren med några
modifikationer. Då engelsmännen 5 juni hade mottagit
nästan hela skadeersättningen, drogo de sig tillbaka
till Hong-kong; men det visade sig, att K. ej heller
denna gång hade allvar med fredsförslagen, och
engelsmännen sågo sig tvungna att gå mera kraftigt
till väga. Engelska flottan lämnade 21 aug. 1841
Hong-kong, eröfrade Amoy, besatte den midt emot denna
stad liggande lilla ön Kulang-su, intog under loppet
af hösten, vintern och våren flera orter samt 19
juni 1842 Schang-hai. Då den slutligen i aug. hotade
Nanking, såg K. sig tvunget att ingå fred. Denna slöts
29 aug. i Nanking på de villkor, att hamnarna Kanton,
Amoy, Fu-tschóu, Ning-po och Schang-hai skulle vara
öppna för alla nationer och att främmande konsuler
skulle få bosätta sig där. Engelsmännen skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:51:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbn/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free