Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kina, urgammal kulturstat i östra Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåra anfall vid nedre Jang-tse-kiang och
i Fu-kien. Viktigare var dock ankomsten af
européer. 1515 hade portugisen Perestrello sjövägen
nått fram till Kina; 1517 kastade hans landsman
Fernãdo d’Andrade ankar utanför Si-kiangs utlopp,
hvarifrån han besökte Kanton. I följd af sitt
oförsynta uppträdande blefvo dock portugiserna
1518 förbjudna att landa i K., och då en portugisisk
ambassadör 1523 landsteg, blef han afrättad. Några år
senare erhöllo de dock rätt att få grunda en koloni
i Ning-po i Tsche-kiang, men sedan de åter börjat
begå öfvergrepp mot kineserna, förstördes nybygget
(1542 l. 1545), hvarvid 12,000 kristna, däribland
800 portugiser, skola ha dödats. Lika illa slutade
en bosättning, som de fått göra i Tsüan-tschóu
vid Fu-kien-sundet; där dödades 500 portugiser
(1549). Bättre framgång hade de i försöken att knyta
nya förbindelser med Kanton, hvars invånare hade
fördel af denna handel. Vid Si-kiangs mynning uppstod
på 1530-talet ett faktori i Macao, och än i dag är
denna ort en portugisisk besittning. Med européerna
kom äfven kristen missionsverksamhet åter till K. Af
stor framtida betydelse var ankomsten af jesuiten
Miguel Ruggiero till Kanton (1580), där han uppsöktes
af sin ordensbroder Matteo Ricci, en af de förnämsta
personligheterna i Österns missionshistoria. Han
vistades först mest i Nanking, men vågade sig 1601
till Peking, där hans fina väsen och stora lärdom
förvärfvade honom en mängd förnäma gynnare. Härigenom
vann kristendomen sådana framsteg, att det väckte
de konservative kinesernas bekymmer. Trots några
försök att uttränga jesuiterna bibehöllo dessa
sig, och de vunno under den följande dynastien än
större betydelse. Med slutet af 1500-talet började
svårigheter hopa sig för Ming-regenterna. Japanernas
ansträngningar att eröfra Korea (1592–98) misslyckades
delvis genom K:s inskridande, och K:s kejsare tog sig
för att behandla Japans härskare som en lydfurste
(se bd XII, sp. 1470–74, 1476). Svårare voro de
ständiga anfallen från n. icke blott af mongoler,
utan äfven af mandschuer. De senare hade redan 1616
gjort ett segerrikt infall i K., 1620 hade deras
konung Ti-ning förklarat sig oberoende och 1633 satt
sig i besittning af hela Liau-tung, 1629 kommo deras
ströfkårer ända fram till Peking. I flera provinser
framkallade hungersnöden uppror. En fribytarhöfding
Li-tse-cheng intog 1644 Peking, sedan den siste
Ming-kejsaren Hvai-tsung dödat först sina gemåler
och döttrar, därpå sig själf. Li-tse-cheng lät utropa
sig till kejsare, men tvangs snart af de anryckande
mandschuerna att fly.
Mandschuväldet (dynastien Ta-tsing
1644–nuv. tid). Mandschuernas konung Fu-lin antog som
kejsare namnet Schi-tsu (och devisen
Schun-tschi; se sp. 57; deviserna sättas hädanefter inom
parentes efter kejsarnamnet) och regerade till 1661.
Både mandschuiska och kinesiska generaler besegrade
under de närmaste åren Ming-dynastiens anhängare
och andra pretendenter. Många kineser flydde till ön
Formosa, som 1625–62 tillhört holländarna, men där
en sydkinesisk friskarechef Kvo-sching (bättre känd
under det portugisiska namnet Koxinga) nu bildade
ett eget rike (se Formosa). Ön återvanns dock
1683 och införlifvades i Fu-kien. Under de förste
mandschukejsarna vunno jesuiterna sitt största
inflytande i K. Schun-tschi lämnade den tyske
jesuiten Ad. J. Schall i uppdrag att ombilda den kinesiska
kalendern och gjorde honom till president för det
astronomiska kollegiet. Schun-tschis son
Sching-tsu (Kang-hsi, 1662–1722), "hvilken intager en
plats bland de störste furstar, som suttit på tronen"
(Richthofen), gaf belgaren Verbiest samma ämbete
och blef så tjusad af de öfverlägsne jesuiterna,
att han hade en af dem, fransmannen Gerbillon,
till sin intime vän och oskiljaktige följeslagare
och medgaf 1692, att katolska religionen finge
fritt utöfvas i K. Jesuiterna ha inlagt de största
förtjänster om K:s geografiska genomforskande. 1655
utgaf M. Martini sin "Novus atlas sinensis", stödd på
kinesiska arbeten, och äfven det näst följande stora
arbetet om K., af fransmannen Du Halde (1735), hvilade
på jesuiternas forskningar. Det viktigaste af deras
verk är dock den stora kinesiska kartan. Kang-hsi
hade 1708 lämnat dem i uppdrag att utföra en sådan,
och redan 1718 var den färdig. Den omfattar utom
K. äfven Mongoliet, Mandschuriet och Tibet. Den är
väsentligen stödd på äldre kinesiska kartarbeten,
som jesuiterna genom astronomiska ortbestämningar
och mätningar sammanknutit och, där så varit möjligt,
rättat. På denna karta hvilar än i dag hvarje karta
öfver K. Huruledes striderna mellan jesuiterna
å ena sidan samt franciskaner och dominikaner å
den andra slutligen bröto de förres inflytande och
gjorde ett slut på den kristna missionsverksamheten,
är förr omtaladt (se sp. 48). Fullständigt förbjöds
kristendomen 1723; dock tillätos äfven sedermera några
jesuiter att stanna kvar i landet, där de användes
i flerahanda uppdrag. Under Kang-hsi hade K. sitt
första krig med Ryssland; det slutade genom freden i
Nertjinsk (1689). Ryssland fick tillåtelse att årligen
sända en karavan till Peking dels för handelsändamål,
dels för att öfverbringa den tribut i skänker, som
det åtagit sig att erlägga. 1660 fingo fransmännen
och 1670 engelsmännen rätt att handla på K.; de
senares handel inskränktes 1693 till Kanton. Kang-hsi
sammanhöll med kraft sitt rike; genom en väl ordnad
kurirpost möjliggjordes en stark centralisering af
förvaltningen. Han var äfven stor gynnare af kinesiska
litteraturen, förberedde den stora encyklopedien
"Chinting tuschu chi-tsching" i 5,020 bd (utkom 1725),
och han utgaf det heliga ediktet, innehållande etiska
och politiska regler. Under hans son
Schi-tsung (Yung-tsching; 1723–35) började svåra
förföljelser mot de kristne, hvilkas antal utanför
Peking och Kanton skall ha uppgått till 300,000. Nya
gränskrig med mongolerna slutade 1734 med Turkestans
eröfring. 1727 fingo ryssarna rätt att hålla en
"andlig mission" på 10 ledamöter i Peking, genom
hvilken Ryssland kunde få noggranna underrättelser
därifrån. Han efterträddes af sin store son Kao-tsung
(Chien- l. Kien-lung, 1722–95), under
hvars regering riket och dynastien nådde sin högsta
blomstring. Uppror i olika provinser nedslogos;
med mongolerna fördes ett lyckligt krig, hvilket
medförde stadga åt kinesernas välde i Tarimbäckenet,
där furstarna i Chotan, Jarkand och Kaschgar tagit
parti för mongolerna. 1769 besegrades Burma efter ett
mångårigt krig och blef tributpliktigt, 1787–89 gick
det på samma sätt för Annam. 1787–92 fördes ett krig
med Nepal med samma resultat. Rikets gamla indelning
i 13 prov. ändrades till den ännu bestående i 18
provinser. Genom en beskickning under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
