- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
79-80

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinasyra - Kinaträd, bot. Se Cinchona och Kinabark. - Kinavin - "Kina-äpplet", bot. Se Asien, sp. 171; jfr Apelsin. - Kinberg, Johan Gustaf Hjalmar - Kinberg, August Vilhelm - Kinburn - Kinkardne - Kinch. 1. Jakob Fredrik - Kinch. 2. Karl Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Liebig angaf vara C7 H12 O6 och som nu skrifves C6
H7 (OH)4 CO OH, kristalliserar i långa prismor,
lösliga i 2 delar vatten med stark, rent sur
smak. Dess smältpunkt är 162° C. Denna syra är
funnen i alla äkta kinabarkar, i förening med
alkaloiderna, samt dessutom i mångfaldiga andra
växter, som höra till nat. familjerna Rubiacecæ,
Ericineæ, Oleineæ, Ilicineæ, Hederaceæ,
Cupuliferæ, Ulmaceæ och Papilionaceæ. Kinasyran
hör således till de inom växtvärlden mera utbredda
ämnena. Kinasyran bortgår med urinen omsatt
till hippursyra. Enligt nyare undersökningar
skall kinasyra hämma bildningen af urinsyra i
kroppen, hvarför den i åtskilliga sammansättningar
försökts som medel mot gikt, så t. ex. urosln
(kinasyra med citronsyradt litium), urol (kinasyradt
urinämne), sidonal (kinasyr. piperazin), ny-sidonal
(kinasyreanhydrid), kinotropin (kinasyr. urotropin) o. s. v.

O. T. S.
(C. G. S.)

Kinaträd, bot. Se Cinchona och Kina-bark.

Kinavin, farm. med., har funnits af olika slag, så
t. ex. beskt kinavin, Vinum cinchonæ amarum,
som var upptaget i Ed. VI af Pharm. suecica och
förr mycket begagnades som ett "för magen stärkande
medel". Vid dess beredning ingingo baggsöta,
det gula af pomeransskal, kinabark (kungskina),
malagavin och konjak. I nuvarande Sv. farmakopén
ingår däremot Vinum chince ferratum, kinavin med
järn, som framställes därigenom, att man löser
kinin-ferri-citrat (1 d.) och socker (25 dlr)
uti marsalavin (74 dlr).

(C. G. S.)

"Kina-äpplet", bot. Se Asien, sp. 171; jfr Apelsin.

Kinberg, Johan Gustaf Hjalmar, zoolog, läkare,
veterinär, f. 13 maj 1820 i Grönby prästgård, Malmöhus
län, d. 29 aug. 1908 i Stockholm, blef 1838 student i
Lund, där han promoverades 1844 till filos. och 1850
till med. doktor. Han hade sedermera förordnanden
som läkare, bl. a. som underläkare vid danska armén
i Slesvig 1850 och som uppbördsläkare (och zoolog)
på fregatten "Eugenie" under dess världsomsegling
(1851 -53; i berättelsen om expeditionen utarbetade
han afd. zoologi, Annulata, 2 hftn, 1857 -58),
var 1853-56 prosektor och anatomie adjunkt vid
Karolinska institutet och tjänstgjorde från 1854
tillfälligt, men sedan 1856 som tillf, och 1859-88
som ord. professor vid Veterinärinrättningen
(sedan 1867 Veterinärinstitutet), där han jämväl
var föreståndare 1856–62 och 1872–86. Han var en af
Svenska veterinärläkarföreningens stiftare (1860) och
dess förste ordf. Utom en mängd veterinärmedicinska
af handlingar m.- m. i "öfversigt af Vet. akad:s
handl." (bl. a. 1855-56, 1864-67) lämnade K. många
bidrag till kännedomen af annulaterna (ringmaskarna)
och skref den prisbelönta afh. Synopsis suturarum et
epiphysium (1869);. han bearbetade 2:a sv. uppl.
af Milne-Edwards "Lärobok i zoologi" (1860),
skref Sur les animaux domestiques pendant les temps
préhistoriques
(i berättelsen om Arkeologiska kongressens
session i Stockholm 1874), Eddas naturhistoria (1880) m. m.,
fortsatte Sundevalls Svenska foglarne (bd 2-4; 1883–86)
samt utgaf "Tidskr. f. veterinärer, hästvänner och
landt-hushållare" (i förening med F. Lundberg, 1861–63)
och "Tidskr. f. veterinärer och landthushållare"
(1875–82), i hvilka han författade en mängd
uppsatser. Vitt. hist. o. ant. akad. tilldelade
honom 1871 sin stora guldmedalj för
Arkäologisk zoologi (delvis tryckt i
"Tidskr. f. vet. o. landthush.", 1876). K. blef
1894 filos. jubeldoktor och 1900 med. jubeldoktor.

(E. T. N.)

Kinberg, August Vilhelm, kameralist, genealog, f. 12
maj 1844 i Visby, student i Uppsala 1863 och sedan
1879 revisor i Kammarrätten, har utgifvit Slägten
Laurin
(1886), Gotländska slägter (2 bd, 1889-97)
och Par Bricole från dess uppkomst intill slutet af
år 1808 (1903). I Nordisk familjebok har han skrifvit
största delen af artiklarna af kameralt innehåll.

Kinburn [ki’n-], en liten, 1860 slopad fästning i
ryska guv. Taurien, på en landtunga vid Dnjeprs
mynning, midt emot staden Otjakov. Förstörd af
ryssarna 1736, uppbyggdes den åter af turkarna och af
träddes till Ryssland i freden i Kutschuk-Kainardji
1774. Den belägrades 1789 förgäfves af turkarna,
och 17 okt. 1855 bombarderades den af de allierade
västmakterna, hvarefter den 1,500 man starka
besättningen kapitulerade och öfverlämnade åt
fienden sina stora förråd. Nu är K. en obetydlig
ort, bebodd af några fiskare och tulltjänsteman.

(J. F. N.)

Kincardine [kinkädin] 1. The Mearns [skotskt
utt. mäerns, eng. utt. mäöns], grefskap i nordöstra
Skottland, omgifvet af Nordsjön samt grefsk. Aberdeen
och Forfar. 992 kvkm. 40,923 inv. (1901). Större
delen af K. är uppfylld af Grampian-bergen, och
endast en större slätt finnes, den fruktbara H o w
of Mearns, en fortsättning af Strathmore-slätten i
Forfar. Största floden är Dee, som bildar en del af
nordvästra gränsen. Hufvudnäringar äro jordbruk,
med hafre och korn som förnämsta produkter, samt
fiske. Hufvudstad är Stonehaven.

(J. F. N.)

Kinch [ki-], 1. Jakob Frederik K., dansk historiker,
f. 23 maj 1817, d. 16 sept. 1888, blef 1844
filol. kandidat och 1847 adjunkt (1858 öfverlärare)
i Kibe, där han stannade till sin död. K:s hufvudverk
är Ribe bys historie og topografi (till 1660; 2 bd,
1869–84), ett värdefullt och innehållsrikt arbete,
byggdt på grundliga studier i stadsarkivet. Förutom
en rad historisk-topografiska tidskriftsuppsatser
lämnade han IJidrag til en textkritik af Saxos 7
sidste böger (1874) och skref Om den danske adels
udspring fra Thinglid
(1875).

2. Karl Frederik K., den föregåendes son, f. 15 mars
1853, blef 1878 filol. kandidat och 1883 filos. doktor
på en textkritisk afh. om Curtius (Quæstiones
Curtianæ). Han var 1895–98 skolföreståndare i
Köpenhamn, men har eljest egnat sig åt arkeologiska
studier. 1883–87 företog K. en utländsk resa,
särskildt till Grekland och Macedonien, hvarefter han
skref L’arc de triomphe de Saloniki (1890). Sedan 1902
har han ledt Carlsbergfondens utgräfningar på Rhodos.

1 o. 2. E. Ebg.

Kinchenjunga [ki-], Se Kanchanjanga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free