- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
101-102

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kinesiska språket och skriften.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det mindre talet står efter, eller multiplikation,
då det föregår det större, t. ex. ši’-sān 13, men
sān-ši’ 30. Liksom i flera andra språk förenas i
kinesiskan räkneorden vanligen med s. k. numeralord,
olika för olika slag af ting, såsom thou, "hufvud",
för alla djur, tsó, "säte", för hus, berg m. m.,
kheù, "mun", för människor, t. ex. ji’ kheù žîn,
"en människa". – De personliga pronomina bibehålla
ännu i det klassiska språket sina ursprungliga
former: ngû, jag, , du o. s. v., hvilka i det
moderna språket vanligen ersättas med konventionella
höflighetsord, såsom tsúi-žîn ("synd-människa"),
jag, pi ("dålig"), min, kaō ("hög"), din, o. d. –
Våra verbala former ha i allmänhet ingen motsvarighet
i kinesiskan, dock kunna vissa af dem uttryckas
genom hjälpord (se nedan). – Sammansättningen,
hvilken har sin hufvudsakliga betydelse som
ordbildningsmedel, är i allmänhet af följande
slag: 1) den för de enstafviga språken egendomliga
föreningen af två synonymer till uttryckande
af samma begrepp, s. k. "synonym-komposita",
t. ex. phêng-jiù, "vän-kamrat" (= vän), si̥-wâng,
"dö-bortgå" (= dö); 2) förening af två uttryck,
som stå i syntaktiskt förhållande till hvarandra,
"attributiv-komposita", t. ex. tá-fū, "stor man" (=
hög ämbetsman), tšūng-kwo’, "midt-rike" (= Kina),
mên-žîn, "dörr-människa" (= lärjunge), njên-kaō,
"år-hög" ( = ålderstigen); så äfven verbala uttryck,
t. ex. tshi’-hîng, "döda(nde)-straffa" (= afrätta);
3) "motsats-komposita", ofta motsvarande våra
abstrakta, t. ex. siaò-tá, "liten-stor" (= kvantitet),
tshŷn-wâng, "bestå-förgås" (= existens), o. s. v. –
Hjälp- eller formorden motsvara ofta och kunna anses
utgöra en början till böjnings- och afledningsändelser
i vår mening. Så t. ex. kan pronomen tšī, som
egentligen är objektform för 3:e pers. ("honom",
"henne", "det", "dem"), användas att uttrycka den
eljest blott af ställningsregler bestämda genitiven,
t. ex. thjēn-tšī šing, "himmelens natur", eller
att gifva adverb och satser adjektivisk betydelse,
t. ex. kīn, "nu", kīn-tšī, "nuvarande", haó lí,
(han) "älskar vinst", haó-lí-tšī žîn, "vinstgirig
man". Särdeles ofta användt är pronomen tšè, i
synnerhet för att göra egenskapsord till sakord,
t. ex. šén, "god", šén-tšè, "godhet", "den gode", sān,
"tre", sān-tšè, "de tre", tší, "klokhet", tší-tšè,
"den (de) kloke". Hit höra äfven flera verbala
begrepp, som kunna anses motsvara våra hjälpverb. Så
bildar tsiāng, "taga", "stå i begrepp att", futurum,
ì, "upphöra", uttrycker perfektum samt khò, "kunna",
gerundium (t. ex. khò-kjén, "synbar") och kjén,
"se", passivum, t. ex. kjén-ša’, "dödas" o. s. v.

Med hänsyn till litteraturen delar
sig kinesiska språkets historia i tre
hufvudperioder: 1. Fornspråket (šáng-kù-wên,
"hög-gammal-litteratur"), från äldsta tider till de
båda store filosoferna Lao-tses och Kong-fu-tses
uppträdande i 6:e årh. f. Kr. 2. Det klassiska
språket
(tšūng-kù-wên, "medel-gammal-litteratur"),
under den filosofiska och historiska litteraturens
blomstringsperiod till 1:a årh. f. Kr. och för alla
tider mönstergillt för den högre stilen. Härtill
ansluter sig såväl det efterklassiska språket
(hjà-kù-wên, "låg-gammal-litteratur"), hvilket
förlorar i korthet och kraft, men vinner i smidighet,
som inom den moderna litteraturen den konstlade
"essay"-stilen, wên-tšāng.
3. Umgängesspråket, hvars särskilda utvecklingsfaser
ännas mer eller mindre troget återspeglade i den sedan
Juēn- eller Mongol-dynastien (1206–1368) blomstrande
lägre skönlitteraturen (romaner, teaterpjäser
m. m.). Skillnaden mellan detta sista utvecklingsskede
och det äldre klassiska språket, som ensamt afses i
den ofvan gifna skisseringen, är hufvudsakligen af
lexikalisk och fraseologisk art. Sammansättningarna
tilltaga i antal och användning, och nya slag däraf
uppkomma; åtskilliga af de gamla hjälp- eller
formorden försvinna, men ersättas af ett större
antal nya, och i allmänhet blir uttryckssättet på en
gång omständligare och lättfattligare. Studiet af
kinesiska språket och litteraturen benämnes sinologi.

Den kinesiska skriften är en ordskrift, där urspr.
hvarje stamord har sitt särskilda tecken. Men då
af dessa sedermera en mängd varianter uppstått,
hvilka alla naturligtvis utläsas på samma sätt,
och då äfven ljudangifvande tecken uppkommit, har
skriftecknens antal blifvit mångdubbelt större än
stamordens. Homonymer (lika ljudande ord med olika
betydelse) ha i skrift olika tecken. Den kinesiska
skriften har naturligtvis undergått betydliga
förändringar från den ursprungliga bildskriften,
kù-wên ( gammal-skrift"), och den kantiga, tá-tšuén,
bägge före vår tidräkning, bredvid hvilka äfven
nyttjades den grofva kurialskriften, lí-šū, och den
otydliga snabbskriften, tshaò-šū (eg. "gräs-skrift"),
till den numera sedan 4:e årh. e. Kr. brukliga
normalskriften, khjài-šū. Skriftecknen, tsi̥, äro af
sex olika slag: 1) siáng-hîng, bilder (till antal af
omkr. 600), t. ex. ži’, "sol", förr ☉, nu
⽇; 2) tši̥-si̥, symboler (omkr. 100), t. ex. tecknet
för sol ställes öfver tecknet för horisont för
att beteckna "morgon"; 3) hoéi-í, symboliska
sammansättningar (omkr. 740), t. ex. tecknen för
kheù, "mun", och njaò, "fågel", förenas för att
uttrycka mîng, "sjunga"; 4) tswèn-tšú, omvänd
betydelse (omkr. 370), t. ex. tecknet för žîn,
"människa", omvändes till liggande ställning för
att beteckna šī, "lik"; 5) kjà-tsié, lånade, för
formorden (omkr. 600); 6) hjâi-šīng, ljudangifvande
(öfver 20,000), bestående af två delar, af hvilka
den ena betecknar begreppskategorien och den andra
antyder uttalet. Kinesiska ordböcker äro ordnade
antingen encyklopediskt efter ordens betydelse
eller fonetiskt efter stamordens slutljud eller
vanligast grafiskt efter skriftecknens form. I dessa
senare äro orden fördelade under 214 särskilda
skriftecken, s. k. nycklar, radikaler eller
rubriker (ty. klassenhäupter), hvilka ingå som en
gemensam beståndsdel i alla under dem uppförda
skriftecken. Dessa rubriker, hvilka äfven (med
undantag af omkr. 50) nyttjas som själfständiga
skriftecken med bestämd betydelse, äro själfva
ordnade efter det antal enkla streck (från 1 till
17), af hvilka de bestå (vissa bestämda former af
hakar och slängar räknas härvid som enkla streck),
och skriftecknen under hvarje rubrik följa hvarandra
efter det antal streck, hvarmed de öfverskjuta
denna. Antalet skriftecken under hvarje rubrik är
mycket växlande, exempelvis i ordboken tsi̥-wéi,
från 5 till 1,431. Kineserna skrifva med pensel
och tusch i lodräta rader, hvilka, liksom sidorna,
följa hvarandra från höger till vänster.

Kinesiska språket började tidigt grammatiskt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:07 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free