Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 249-250 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klemens 17. K. XIV (1769-74) - Klemens af Alexandria. Se Clemens Alexandrinus. - Klemens af Rom. Se Klemens, påfvar 1. - Klement, "Skeppar K.", dansk fribytare. Se Clement. - Klement, biskop. Se Drumev. - Klementina - Klementinerna - Klemis - Klemm, Gustav Friedrich - Klemming. 1. Gustaf Edvard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Litt.:
Langen, "Geschichte der römischen kirche von Nikolaus I. bis Gregor VII." (1892) och
"Geschichte der römischen kirche von Gregor VII. bis Innocenz III." (1893),
Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands", III (1896),
Jordan, "Les régistres de Clément IV" (1893 ff.),
de Chambrier, "Die letzten Hohenstaufen und das papsttum" (1876),
"Regesta Clementis V" (9 bd, 1885–92),
Wenck, "Clemens V und Heinrich VII" (1882),
Lindner, "Deutsche geschichte unter den Habsburgern", I (1890),
Gregorovius, "Geschichte der stadt Rom im mittelalter", VI (4:e uppl. 1893),
Pastor, "Geschichte der päpste seit dem ausgang des mittelalters", I (4:e uppl. 1901),
IV: 2 (1–4 uppl. 1907),
Valois, "La France et le grand schisme", II (1896),
Ranke, "Die römischen päpste" (6:e uppl. 1874),
Brosch, "Geschichte des Kirchenstaats", I, II (1881, 1882),
Bildt, "Christine de Suède et le conclave de Clément X (1669–1670)" (1906),
Nielsen, "Pavedømmet i det nittende hundredaar", I (2:a uppl. 1895), och
Theiner, "Geschichte des pontifikats C:s XIV." (1853).

1. ^{Hj. H–t.} 2–17. ^{T. H–r.}

Klemens af Alexandria. Se Clemens Alexandrinus.

Klemens af Rom. Se Klemens, påfvar 1.

Klement, "Skeppar K.", dansk fribytare. Se Clement.

Klement, biskop. Se Drumev.

Klementina (fr. Clémentine), prinsessa af
Sachsen-Koburg, född prinsessa af Orléans, dotter
till konung Ludvig Filip, f. 3 juni 1817 i Paris,
d. 16 febr. 1907 i Wien, blef 1843 förmäld med prins
August af Sachsen-Koburg och hade med denne fyra barn,
af hvilka den yngste sonen, prins Ferdinand (se d. o.,
sp. 52–53), 1887 blef furste af Bulgarien. Hennes
energi och fäderneärfda klokhet jämte stora
förmögenhet gåfvo honom ett värdefullt bistånd vid
befästandet af hans osäkra ställning i Bulgarien.

^{H. B–n.}

Klementinerna (lat. Clementinæ, grek.
Ta kleme’ntia), benämning på åtskilliga
grekiska och latinska skrifter, som utgöra
katolska öfverarbetningar från 4:e årh. af
judekristet-gnostiska (elkesaitiska l. ebionitiska, se
d. o.) skrifter, sannolikt från slutet af 2:a årh. De
föregåfvos vara författade af apostlalärjungen
Clemens Romanus (se Klemens 1) och gå därför under
namnet pseudoklementinerna. De voro mycket
spridda och lästa. Tre delar föreligga: 1) Homiliæ
XX Clementis i en grekisk redaktion från 4:e årh.,
kanske det första försöket att öfverflytta den
hedniska äfventyrsromanen på kristendomens mark,
skildrar aposteln Petrus’ märkliga reseöden och
disputationer med Simon Magern, som får representera
den hatade hednakristna gnosticismen, framför allt
Marcion; händelser ur Clemens’ egen familjehistoria
äro inväfda.

2) 10 böcker Recognitiones Clementis, bevarade i en
latinsk öfv. af Rufinus, ha mera didaktiskt
innehåll, och den katolska öfverarbetningen
af de ebionitisk-gnostiska lärorna framträder
tydligare; Petrus’ öden äro äfven här centrum.
Urkällan för både homilierna och rekognitionerna
torde ha varit densamma och hetat Praxeis Petru
(Petri predikningar).

3) Epitomæ äro två värdelösa grekiska utdrag ur
homilierna. Se
Meyboom, "De Clemens Romanus", I (1902),
H. Waitz, "Die pseudoklementinen" (1904),
W. Boussets art. i "Göttingische gelehrte anzeigen" 1905 och
A. Harnack, "Lehrbuch der dogmengeschichte", I (4:e uppl. 1909–10).

^{Hj. H–t.}

Klemis (fi. Lemi), imperiellt pastorat af 2:a kl.,
Villmanstrands kontrakt, Nyslotts stift, Finland, Viborgs län,
Lappvesi härad och domsaga. Areal 208 kvkm. Befolkningen,
finsktalande, 4,824 pers. (1908).

Klemm, Gustav Friedrich, tysk
kulturhistoriker, f. 1802, d. 1867, var överbibliotekarie
i Dresden 1852–64. Hans hufvudverk är
Allgemeine culturgeschichte der menschheit (10 bd, 1843–52);
som ett slags supplement därtill kan man anse
Freundschaftliche briefe (1847; 2:a uppl. 1850).
Bland K:s öfriga arbeten må nämnas
Attila nach der geschichte, sage und legende (1827) och
Handbuch der germanischen alterthumskunde (1835).
En rikhaltig samling af etnografiska och
kulturhistoriska föremål, hvilken K. hopbragt, togs
1870 till grundstomme för Leipzigs etnografiska museum. –
K:s broder, bokförläggaren Heinrich K.,
f. 1818, d. 1886, bildade en stor samling
inkunabler, som 1885 inköptes för att blifva
grundstommen till Buchgewerbemuseum i Leipzig.


Klemming. 1. Gustaf Edvard K.,
bokkännare, urkundsutgifvare, f. 5 sept. 1823 i Stockholm,
d. 31 aug. 1893 på Kesäter i Södermanland. De i
fädernehemmet bildade bok-, mynt- och konstsamlingarna
tände hos K. en osläcklig kärlek för samlingar af
denna art. Hans ungdom förflöt under en af en senare
samlargeneration bittert saknad tid, då man ännu
med begränsade tillgångar kunde samla litterära
dyrbarheter i mängd, hvilka nu endast i sällsynta
fall erbjudas bokvännen. Därtill fordrades mindre
penningar (dem K. icke hade godt om) än en honom
alldeles egen, outtröttlig ihärdighet och förmåga
att aldrig släppa ett gynnsamt tillfälle ur
händerna. Litteraturen hopade skatter i den unge
samlarens sköte; det kom snart en tid, då han själf
skulle rikta den. Mellan de år då K. blef student
i Uppsala (1841) och då han aflade kansliexamen
(1846) arbetade han i Kungl. biblioteket och började
sin litterära verksamhet. Å det då nyligen bildade
Svenska fornskriftsällskapets vägnar utgaf han
"Flores och Blanzeflor, en kärleksdikt från medeltiden" (1844),
och han utgaf sedermera 28 band af nämnda sällskaps
skrifter, bl. a.
"Svenska medeltidens bibelarbeten" (2 bd, 1848–55),
"Skråordningar" (1856),
"H. Birgittas uppenbarelser" (5 bd, 1857–84),
"Svenska medeltidens rimkrönikor" (3 delar, 1865–68),
"Själens tröst" (1871–73),
"Klosterläsning" (1877–78),
"Svenska medeltids-postillor" (3 dlr, 1879–92),
"Svenska medeltids dikter och rim" (1881–82),
"Läke- och örteböcker från Sveriges medeltid" (1883–86),
"Prosadikter från Sveriges medeltid" (1887–89) m. fl.
Då han 1856 blef t. f. amanuens i Kungl. biblioteket
i Stockholm, skänkte han dit sina litteratursamlingar.
Sålunda tillkom bl. a. den särdeles rika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>