Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klingenstierna - Klingenthal - Klinger, Friedrich Maximilian von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Klingenthal-Klinger
XXI, 1760; öfv. på franska af Clairaut i "Journal
des savants", 1762) och Tentamen de definiendis et
corrigendis aberrationibus radiorum luminis (1762,
prisbelönt af Petersburgakademien), hvarvid han äfven
tog i betraktande den sfäriska aberrationen. Bland
hans öfriga arbeten inom fysiken må nämnas hans, på
egna och andras experiment stödda, undersökningar
rörande elektriciteten. - Åt mekaniken egnade
K. stor uppmärksamhet och löste flera dithörande
svårare problem. Han deltog äfven i striden rörande
förhållandet mellan lefvande och döda krafter,
hvarvid han förfäktade den till slut segrande
åsikten, att skillnaden mellan dessa båda slag af
krafter icke var reell, utan blott formell. Jämväl
som astronomisk författare uppträdde K. med några
afhandlingar, bland dem Methodus nova ecclipses
solares computandi ("Acta Societatis Upsaliensis",
1742), genom hvilken han ville underlätta de numeriska
kalkylerna vid solförmörkelsers bestämmande. - Inom
den rena matematiken var K. den förste svensk, som
deltog i behandlingen af de på dagordningen stående
frågorna, hvilkas lösning för vetenskapens vidare
utveckling var af vikt, och han kan på grund däraf
med skäl kallas Sveriges förste matematiker. Så
finner man bland hans handskrifter uppsatser
rörande rekurrenta serier, seriesummeringar,
integralformler, differentialekvationers integration,
ortogonaltrajektorier och sannolikhetskalkyl,
alltsammans frågor, som under förra hälften af
1700-talet togo matematikernas särskilda uppmärksamhet
i anspråk. Att han dock inom matematikens historia
intager en ganska undanskymd plats beror dels därpå,
att flertalet af hans afhandlingar förblifvit
otryckt, dels därpå, att han behandlade ungefär
samma frågor som Euler och därför i alla viktigare
saker blef förekommen af denne. Dock torde K:s metod
för integration af lineära differentialekvationer
med konstanta koefficienter (Vet. akad:s handl.,
XVI, 1755) i elegans och enkelhet väl kunna mäta
sig med Eulers och cTAlemberts några få år förut
upptäckta. Vid sina undersökningar begagnade K., då
tillfälle erbjöd sig, med förkärlek den geometriska
metoden, hvilken han ansåg ega den fördelen, att
man vid hvarje steg visste, hvar man befann sig
och huru långt man hade kommit. - K. hade grundligt
studerat äfven den äldre matematiska litteraturen. Så
t. ex. finnes bland hans handskrifter ett försök till
restitution af Euklides5 "Porismata", ett företag,
som först i våra dagar blifvit med framgång fullföljdt
(af Chasles, 1860).
Under vistelsen i Marburg studerade K. äfven filosofi
under Wolfs ledning och uppträdde under sin första
professorstid i Uppsala som ifrig anhängare af
dennes filosofiska system samt presiderade för
flera filosofiska afhandlingar. Dessa utmärka sig
visserligen genom klarhet och reda, men innehålla
ingenting originellt, och i alla händelser torde
det numera vara omöjligt att afgöra, hvilka bland
dem äro författade af K. själf. Emellertid öfvergaf
K. själf snart nog h. o. h. filosofien, dels därför
att han fruktade blifva beskylld för irrlärighet,
dels emedan han kom att tvifla på systemet och tyckte,
att man lika gärna kunde behålla de gamla gissningarna
som antaga nya.
Som universitetslärare åtnjöt K. mycket stort
anseende. Han var den förste, som i Uppsala föreläste
experimentalfysik med anställande af fysika-
liska experiment och lockade därigenom många att
egna sig åt de matematiska vetenskaperna, så att det
under hans tid nästan var en modesak att studera
matematik. Vid studiet af den rena matematiken
införde han till allmänt bruk Euklides’ elementa,
hvilket arbete förut användts endast för dem, som
ämnade förvärfva grundligare insikter i vetenskapen;
genom honom blef också studiet af differential-och
integralräkningen infördt vid universitetet. K. var
den förste svenske matematiker, som bildat en egentlig
skola; bland hans lärjungar må nämnas El-vius, Mallet,
Melanderhielm och Strömer.
Utom ett tjugutal afhandlingar, de flesta införda
i Vet. akad:s och Vet. soc:s handlingar, utgaf
K. Euclidis elementorum libri sex priores una cum
unde-cimo et duodecimo (1741), Åminnelsetal öfver
Chr. Polhem (1753) och Några anmärkningar till herr
Musschenbroeks Physica, införda i dennes "Inledning
till naturkunnigheten" (1747). K. presiderade äfven
för 71 akademiska disputationer, de allra flesta utan
tvifvel författade af respondenterna. I handskrift
efterlämnade han mer än 200 afhandlingar och uppsatser
i de matematiska vetenskapsgrenarna, hvilka 1764-66
ordnades af Mallet för att omedelbart tryckas och
utgifvas. Då emellertid det härför erforderliga och
1767 begärda statsanslaget på grund af penningbrist
icke kunde erhållas, blef hela saken om intet, och
handskrifterna kvarstannade i förvar inom släkten,
till dess de, efter att förgäfves ha blifvit hembjudna
åt Kungl. biblioteket i Stockholm, 1816 öfverlätos
till Vet. soc. i Uppsala, i hvars ego de ännu
finnas. Endast några anmärkningar rörande teorien
för teleskop äro utgifna, under titel Selecta ex
manuscriptis posthumis (i "Acta Soc. Ups.", VIII,
1821).
Klingenthal, köping i konungariket Sachsen,
kretsen Zwickau, vid bömiska gränsen. 6,001
inv.’ (1905). Musikskola, handelsskola, yrkesmuseum,
tillverkning af musikinstrument och strängar.
Klinger, Friedrich Maximilian von,
tysk romanförfattare och dramatiker, f.
17 febr. 1752 i Frankfurt am Main, d. 9 mars
1831 i Dorpat. fick 1772 tillträde till den
unge Goethes "kraftgenialiska" krets, studerade
1774-76 juridik vid universitetet i Giessen,
vistades s. å. någon tid i Weimar och fick kort
därefter anställning som teaterförfattare vid A.
Seylcrs trupp, som han 1778 lämnade för att
som löjtnant vid en österrikisk frikår deltaga
i bajerska arfföljdskriget. Han trädde 1780 i rysk
tjänst, först som ordon-nansofficer och föreläsare hos
storfurst Paul. I Ryssland följde befordringar
och utmärkelser snabbt på hvarandra. Han blef 1801
chef för adliga kadettkåren, 1802 chef för page-kåren,
1803 kurator för Dorpats universitet, adlades 1806
och utnämndes 1811 till generallöjtnant. 1817-20
nedlade han sina ämbeten. Med Goethe
F, M. v. Klinger. Teckning af Goethe, 1775.
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
