Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koch, Karl Axel Lichnowsky - Koch (äfven kallad Mönter), Jörgen - Koch. 1. Charles paul de - Koch. 2. Paul Henri de - Kockelbär. Se Kockelkärnor. - Kockelkärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Lund. K. är en både mångsidig och grundlig
forskare, som särskildt i fråga om den svenska
språkhistorien inlagt storartade förtjänster. Inom detta
område falla såväl hans båda till sina resultat
viktigaste arbeten, Språkhistoriska undersökningar om
svensk akcent (I, II, 1878-85) och Studier öfver
fornsvensk ljudlära (I, II, 1882-86), som ock hans
Undersökningar i svensk språkhistoria (1887), hans
öfversiktligt sammanfattande arbete Die alt- und
neuschwedische accentuierung (1901), hans under
utgifning varande, på flera band beräknade Svensk
ljudhistoria (1906 ff.) och de flesta af hans
synnerligen många smärre uppsatser, införda i olika
nordiska och tyska tidskrifter, men företrädesvis i det
af K. som hufvudredaktör sedan 1888 redigerade
"Arkiv för nordisk filologi". Flera af dessa
tidskriftsartiklar äro äfven af stor vikt för såväl den
danska språkhistorien som den allmänt fornnordiska
grammatiken, särskildt i fråga om omljudsläran och
de af K. med särskild förkärlek behandlade
accentförhållandena. Af populär art är hans skrift Om
språkets förändring (1896; 2:a uppl. 1908). Ehuru
K:s författarskap är af vida öfvervägande lingvistisk
natur, har han dock visat sig vara äfven en
framstående filolog, särskildt genom det (tillsammans med
G. af Petersens utgifna) gedigna och omfattande
arbetet Östnordiska och latinska medeltidsordspråk
(1889-94). K. är led. af Vet. o. vitt. samh. i
Göteborg (1890) samt af Vitt. hist. o. ant. akad. (1906)
och Fys. sällsk. i Lund (s. å.).
Ad. N–n.
Kock (äfven kallad Mönter), Jörgen,
borgmästare i Malmö, var sannolikt f. i Westfalen (födelseåret
okändt), d. 1556, kom 1500 till Danmark, blef 1518
myntmästare i Malmö och samlade därigenom äfvensom
genom stor affärsverksamhet rikedom. Efter Kristian II:s
flykt ur landet 1523 blef K. borgmästare och
försvarade uthålligt staden till jan. 1524; han vann
äfven inflytande hos den nye konungen Fredrik I (han
adlades 1526) och främjade ifrigt reformationen,
så att Malmö blef danska rikets mest framstående
lutherska stad. Efter Fredrik I:s död (1533) slöt
K. förbund med Ambrosius Bogbinder i Köpenhamn och
Jörgen Wullen-wever i Lybcck dels för att trygga
reformationen, dels för att höja borgarståndet. Senare
fick han till stånd förbundet med grefve Kristofer
af Oldenburg i syfte att återuppsätta Kristian II
på tronen, intog i maj 1534 Malmöhus och var sedan
en af grefvens mest betydande rådgifvare. Han deltog
äfven i jan. 1535 i slaget vid Hälsingborg och begaf
sig efter Malmös kapitulation 1536 till Köpenhamn,
till hvars försvar han personligen bidrog, tills
också hufvud-staden måste underkasta sig. Likväl
fick han nåd hos Kristian III (han skall ha
medverkat till biskoparnas fängslande), återvände
1537 till Malmö och blef 1540 ånyo borgmästare.
E. Ebg.
Kock. 1. Charles Paul de K., fransk roman- och
vådevillförfattare, f. 1793 i Passy, d. 1871 i Paris,
utgaf sin första roman, L’enfant de ma femme (1811),
redan vid 18 års ålder. Men allmänheten uppmärksammade
den ej, hvarför K. slog sig på att skrifva gråtmilda
melodramer, men med lika liten framgång. Däremot
gjorde han lycka med vådeviller och operett-texter
(1818-25). Han återvände då till den uppsluppna romanens
område, där han snart framstod med utbildad egendomlighet
samt vann läsare öfver hela Europa. K:s romaner bära
prägeln af en jämn, godlynt glädtighet, mycken verve
och en stark, realistisk iakttagelseförmåga. De äro
fotografiskt trogna bilder af medelklassens och de
lägre folklagrens lif i Paris under förra hälften
af 1800-talet. Sannskyldiga alster af "l’esprit
gaulois", återge de detta lif med obesvärad
grofkornighet och naivt själfsvåld. Det estetiska
värdet hos dem är ganska lågt, skrifna som de
äro i en poesilös, platt ton, utan att grof-heten
förflyktigas genom någon humor. Af dem förtjäna
nämnas Georgette (1820), Gustav e ön le maitvais
sujet (1821), André le savoyard (1825), Le bar-bier
de Paris (1826), de två sistnämnda säkerligen hans
bästa berättelser, La laitiére de Montfermeil
(1827), La femme, le mari et Vamanl (1829), Le
cocu (1831), måhända den minst anstötliga, och La
pucelle de Bellemlle (1834). I sina senare arbeten
öfverdref K. effekterna på godlynthetens och den
förra naturliga tonens bekostnad, så t. ex. i Moeurs
parisiennes (1837), Moustaches (1838), L’amoureux
transi (1843), Sans cravate (1844), Le millionaire
(1857) och Les demoiselles de magasin (1863). -
Nästan alla K:s romaner ha öfversatts på tyska,
engelska och spanska, en mängd äfven på svenska och
andra språk. Af K:s omkr. 100 vådeviller äro några
("Bröstkaramellerna", 1847; "Stortvätten", 1860,
m. fl.) gifna äfven i Sverige. Dessutom utgaf han
Contes en vers (1824) samt vissamlingarna La bullv
de savon (1829; ny uppl. 1835) och F lon, flon, flon,
larira dondaine (1864). K:s samlade Oeiwres, i hvilka
dock ej hans vådeviller eller poesier finnas intagna,
ej heller hans Mémoires (1873), ha ut-gifvits 1844
(i 56 bd) och flera gånger. Se L. Lespés (Trimm),
"La vie de P. de Kock" (1873), och Gautier, "Portraits
contemporains" (1874).
2. Paul Henri de K., den föregåendes son,
fransk författare, f. 1819 i Paris, d. 1892 i
Limeil, försökte sig redan tidigt i samma genre,
som bragt hans fader så mycken berömmelse, men utan
samma framgång. Han skref också äfventyrsromaner i
Alex-andre Dumas’ stil och har likaledes signerat
åtskilliga kvasihistoriska kompilationer (Vies des
courti-sanes celebres o. s. v.) samt samarbetade med
sin fader och andra för scenen.
1. (J. M.)
2. J. M.
Kockelbär. Se Kockelkärnor.
Kockelkärnor, Kockelbär, Fructus 1. Semina cocculi
indici, farm., kallas de torkade frukterna af Anamirta
Cocculus Wight et Arn. (se Anamirta). De mogna,
färska frukterna ha vackert mörkrödt fruktkött,
som bekläder ett tunt, sprödt skal, inom hvilket
finns ett njurformigt frö, som icke utfyller
skalets hålighet. Torkade, äro kockelkärnorna mörkt
gråbruna l. svartbruna, å ytan smått skrynkliga,
rundadt njurformiga, något större än ärter, med
synnerligen bitter smak. Deras viktigaste beståndsdel
är pikrotoxin, C30 H34 O13, en kväfvefri, färglös,
kristalliserande, kemiskt indifferent, mycket giftig
kropp, som lätt sönderdelas i det likaledes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
