- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
525-526

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolera, ett namn som ofattar flera olika sjukdomar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

525

Kolera

526

Sverige kom den till synes, ehuru mycket lindrigt,
nämligen i Gäfle 1872 samt i Höganäs, Hälsingborg och
några andra orter i Skåne 1873. Koleran syntes nu en
tid tillbakaträngd till sitt hemland, då i början af
1880-talet Europa åter hotades genom epidemier bland
pilgrimerna i Mekka och Médina samt genom sjukdomens
uppträdande i nedre Egypten sommaren 1883. Den kom
dock ej längre detta år trots den lifliga trafiken
genom den 1869 öppnade Sueskanalen. Men redan i
juni månad 1884 visade det sig, att koleran lyckats
framtränga till Europa. Denna epidemi antages ha
blifvit öf-verförd till Toulon genom ett franskt
krigsfartyg. Den uppnådde på några veckor sitt maximum
i nyssnämnda stad, men spred sig småningom därifrån
till Marseille och ett par närliggande städer samt
längre fram på året till Paris och en del orter i
Bretagne. Från Frankrike kom sjukdomen till Italien,
där Genua, Venezia, Neapel och Sicilien angrepos
sommaren 1884, samt vidare till Spanien, där epidemien
härjade ganska svårt i slutet af 1884 och större
delen af 1885. Efter flera års uppehåll kom koleran
utan känd orsak åter till Spanien 1890. Sedermera har
sjukdomen två gånger, ehuru med allt mindre utbredning
hvarje gång, ånyo hemsökt Europa, nämligen under
större delen af 1890-talet, hvarvid bland annat en
våldsam epidemi äfven utbröt i Hamburg 1892, sannolikt
ditförd från Ryssland, samt senast 1908-10. Bägge
dessa gånger har koleran vandrat den gamla vägen från
Indien öfver Afganistan och Persien till Kaspiska
hafvet och därifrån vidare till Ryssland, inom hvars
område den sedan hufvudsakligen hållit sig. - Den
epidemiska koleran är en infektionssjukdom, beroende
på ett speciellt smittämne, som från sina hemorter
i Ostindien kan kringföras till andra platser,
men hittills icke uppstått själfständigt på någon
annan punkt än i den ursprungliga härden. Smittämnet
utgöres med all sannolikhet af en kommaliknande,
böjd staf, Spirillum cholerce asiaticce, som först
med säkerhet påvisats af tysken R. Koch (se B a k
t e r i o-logi, sp. 728). Denna s. k. kommabacill
påträffas regelbundet i kolerasjukas tarminnchåll och
tarmkörtlar, däremot aldrig i blodet eller i de organ,
som vid andra infektionssjukdomar bruka vara säte
för mikroorganismer, nämligen i lungorna, mjälten,
lefvern och njurarna. Häraf drager man den slutsatsen,
att kolerasjukdomen i hufvudsak är en tarm-infektion,
hvilket också bekräftas däraf, att kolera-smittan,
enligt vunnen erfarenhet, vanligen sprides med
tarmuttömningarna från de kolerasjuke, vare sig genom
direkt förorening, eller sedan de smittoförande
exkrementerna blandats med dricksvatten eller
fastnat på kläder eller andra föremål och därifrån
öfverförts på friska, men för smittämnet mottagliga
individer. Kolerans sätt att smitta förklarar också
sjukdomens egenskap att hufvudsakligen spridas med
samfärdseln. Sjuka resande eller t. o. m. friska,
som i sina tarmar hysa kolerabaciller eller som
fått några effekter nedsölade af kolerauttömningar,
kunna nämligen lätt föra smittan vidare från plats
till plats och därigenom bilda nya smitthärdar. Vill
man hindra spridningen af asiatiska koleran, måste
man följaktligen noga öfvervaka den personliga
samfärdseln. Detta sker i våra dagar på ett mycket
hänsynsfullare sätt, än förhållandet var förr, då
stränga karantänsåtgärder vidtogos mot alla resande,

som kunde misstänkas ha besökt en kolerasmittad
ort. Karantänen (se d. o.) är nu utbytt mot en
enkel undersökning å ankomstorten af de resandes
hälsotillstånd, efterföljd af en under vissa dagar
fortsatt observation eller s. k. efterbesiktning,
hvarunder den resande obehindradt idkar samkväm
med landets invånare. Endast sådana kläder eller
reseffokter, som misstänkas vara nedsmutsade af
tarmuttömningar, blifva kvarhållna för att rengöras
eller dcsinfekteras, innan de utlämnas till fritt
begagnande. De sjuke eller misstänkt smittade isoleras
under viss tid på särskilda platser inom landet
och erhålla där den vård och behandling, som deras
tillstånd kräfver. - Har en koleracpidemi utbrutit
på en ort, beror dess varaktighet på många olika,
hufvudsakligen lokala förhållanden. Ofta föregås
epidemien af talrikt uppträdande diarréfall, därefter
kunna några enstaka fall af utpräglad kolera visa sig,
och så efter en eller annan vecka utbryter epidemien
med större eller mindre våldsamhet. Vanligen äro
sjukdomsfallen mera svårartade i början af epidemien
än längre fram. Följer man kolerans lokala utbredning
särskildt inom ett större stadssamhälle, så finner
man, att sjukdomen i regel börjar med husepidemier och
sedan fortsätter som gatuepidemier samt att den ofta
nog håller sig blott till vissa stadsdelar. Kolerans
inkubationsstadium, d. v. s. den tid, som förflyter
från det ögonblick, då man ådragit sig smittan, till
dess de första sjukdomssymtomen uppträda, växlar
mellan några timmar och högst fem dagar. Vanligast
räcker dock inkubationstiden l-3 dagar. I den
lindrigaste formen ger sig sjukdomen till känna endast
genom diarré, koleradiarré, utmärkande sig genom
sin envishet och genom uttömningarnas mängd; snart
inträda dock i följd häraf stor mattighet, stark törst
och fullständig brist på aptit. I något svårare form
kallas sjukdomen k o l e r i n, som utom af nyssnämnda
symtom karakteriseras af kräkningar, uttömningarnas
tunna, ofta risvattenlika beskaffenhet samt kramp
i vaderna. Går icke detta stadium snart tillbaka,
inträder vanligen den svåraste formen af kolera,
den asfykliska, som utmärkes genom ytterlig kramp i
musklerna, cyanotisk, blåröd hudfärg, kall hud med
klibbig svett, ännu häftigare kräkningar och diarré än
förut, kväljande törst, minskad urinafsöndring, liten
puls, hög feber, trög, rosslande andhämtning samt
höggradig oro. Sällan lyckas det i detta stadium att
genom någon behandling hindra döden. Stundom kommer
sig dock patienten efter ett sådant koleraanfall,
men återhämtar icke krafter på mycket länge, utan
faller i ett svaghetstillstånd, som liknar ncrvfeber
och därför kallas koleratyfoid. Behandlingen vid
kolera bör framför allt gå ut på att i tid gripa in
med föreskrifter om sängvärme, sträng diet, intagande
af organiska syror, af hvilka kolerabacillerna lätt
dödas, samt af kalomel, hvaremot opium, som förr
mycket brukades i kolera, numera så godt som allmänt
öfvergifvits. Vid fullt utbildadt koleraanfall
komma till allt detta äfven stimulerande medel,
såsom konjak, ischampagne samt subkutana infusioner
med fysiologisk koksaltlösning, tarminfusioner med
garf-syrclösning o. s. v. På senare tid har man äfven,
ehuru med tvifvelaktigt resultat, försökt att använda
serum behandling mot kolera. I följd af den ringa
framgång all behandling af de svåra koleraformerna
visat sig medföra ligger hufvud vikten alltjämt på

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:00:15 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free