Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolding, dansk stad - Kolding, Poul Jensen - Koldinghus. Se Kolding - Koldioxid, kem. Se Kolsyra. - Koldisulfid. Se Kolsvafla. - Kolditz - Koléah - Kolecystektasi - Kolecystitis, kir. Se Cholecystitis - Kolecystomi, kir. Se Cholecystomi - Kolelithiasis l. Cholelithiasis, med., gallstenssjukdom. Se Gallsten. - Kolemi - Kolendros - Kolera, ett namn som ofattar flera olika sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utrymma den och draga norr ut. På en höjd n. om staden
uppförde hertig Abel 1248 borgen Koldinghus
som värn för Slesvig mot angrepp norrifrån; men 1268
ombyggdes och förstärktes den af Erik Klipping som
gränsvärn för angrepp söderifrån. Senare renoverades
den af Kristofer III och Kristian III, och 1598
tillbyggde Kristian IV ett 43 m. högt fyrkantigt torn
("kæmpetaarnet") med fyra väldiga sandstensatlanter
upptill, en i hvart hörn, föreställande Herakles,
Hektor, Hannibal och Scipio; sedan 1854 återstår blott
den första. Konungafamiljens medlemmar uppehöllo sig
ofta på Koldinghus, i synnerhet Kristian III (d. där
1 jan. 1559). Julmorgonen 1658, då de svenska
trupperna voro förlagda i K., stormades borgen
af polackerna under Czarniecki, och 30 mars 1808,
då marskalk Bernadotte (sedermera Karl XIV Johan)
hade sitt högkvarter på Koldinghus, uppkom vådeld,
troligen genom någon oförsiktighet af de spanske
soldaterna, hvarvid själfva slottet förstördes och
halfva tornet störtade ned. Sedan 1867 äro ruinerna
fridlysta, och 1892 inrättades i nedersta våningen
ett historiskt museum, numera betydligt utvidgadt. Se
P. Eliassen, "Kolding fra middelalder til nutid"
(1910).
E. Ebg.
Kolding (G o l d i n g), Poul J en se n, dansk
skolman, präst, f. 1581 i Kolding, d. 1640, blef
student 1601 och reste 1601-04 utomlands (han var
1601 i Prag hos Tyko Brahe i dennes dödsstund),
blef efter hemkomsten magister och 1605 kyrkoherde,
1608-21 i Vindinge nära Naestved och därefter på
Herlufsholm, 1615 tillika prost. Dessutom var han
1622-31 föreståndare för Her-lufsholms skola och gods
samt bidrog till bägges förkofran. K. författade både
en latinsk-dansk ordbok (1622) och en dansk-latinsk
(1626); han hyste varm känsla för modersmålet. Hans
söner kallade sig Vinding (se V i n d i n g, R.).
E. Ebg.
Koldinghus. Se Kolding.
Koldioxid, kem. Se Kolsyra.
Koldisulfid. Se Kolsvafla.
Ko’lditz (C o l d i t z), stad i Sachsen,
distriktet Leipzig, vid Zwickauer Mulde. 5,154
inv. (1905). Ett gammalt slott är nu
vårdanstalt för manliga dårar. I trakten
brunkol, som framkallat en liflig industri i K.
J. F. N.
Koléah, stad i franska dep. Alger, Afrika, på en
fruktbar slätt v. om floden Mazafran, 2 km. från
Mcdelhafvet och 17 km. s. v. om Alger. 5,996
inv. (1901). Garnison och militärhospital, tukthus,
vackra trädgårdar, vinberg och stenbrott. K. anlades
1550 af morer från Spanien och förstördes 1825 genom
en jordbäfning. J. F. N.
Kolecystektasl (af grek. cholé, galla, ky’ste, blåsa,
och e’ktasiSj utvidgning), med., gallblåsutvidg-ning.
Kolecystitis, Hr. Se Cholecystitis.
Kolecystomi, Hr. Se Cholecystomi.
Kolelithi’asis 1. C h o l e l i t h i a s i s
(af grek. cholé, galla, och lifthos, sten), med.,
gallstenssjukdom. Se G alls t en.
Kolem! 1. C h o l e m i (af grek. cholé, galla, och
hal’ma, blod), med., närvaro af gallbeståndsdelar i
blodet. Jfr Gulsot.
Kolendros, stad i turkiska vilajetet
Saloniki, n. om Olympos, säte för grekiske
biskopen af Kitros. 3,00_0 inv. (greker).
J. F. N.
Kolera (lat. cholzra, af grek. cholefra, sjukdom,
som visar sig i häftig kräkning och diarré),
ett namn, som omfattar flera olika sjukdomar med
kräkningar, diarré och hastig kraftnedsättning som
hufvudsym-tom. Man skiljer mellan den epidemiska
(asiatiska 1. indiska) kuleran, den inhemska
(sporadiska) koleran och barn koleran.
Den epidemiska koleran (Cholera epide-mica,
Ch. asialica, Ch. indica, Ch. orienlalis 1. endast
Ch. morbus), ehuru först i början af 1800-talet
införd till Europa, är sedan urminnes tider känd i
Indien, där den har sin stamort kring mynningarna
’ af floderna Ganges och Brahmaputra. Ehuru redan i
midten af 1700-talet stora koleraepidemier före-kommo
i Indien, såsom i Pondichéri 1768, erhöll koleran
en världshistorisk betydelse först med år 1817
och do därpå följande åren, då den efter att ha
utbredt sig öfver hela Indien och Kina småningom
vände sig äfven mot v. och framträngde till Europas
gränser. Längre än till Astrahan, där sjukdomsfall
uppträdde i sept. 1823, kom emellertid koleran
icke för den gången. Men tre år senare utbröt en
ny epidemi i Bengalen, hvilken trängde icke blott
längre in i Ryssland (1830), utan ända in i hjärtat af
Europa öfver Polen (1831) till Tyskland, Ungern och
Österrike. Med fartyg från Hamburg fördes farsoten
redan i slutet af 1831 öfver till England, och kort
därefter utbredde den sig öfver Frankrike, Belgien
och Holland. Samtidigt vandrade den öfver Persien och
Arabien till Egypten, hvarifrån den äfven på denna
väg snart framträngde öfver Turkiet till Europa. I
Skandinavien hemsöktes först Norge (hamnstäderna
Drammen, Möss och Kristiania höstarna 1832 och 1833),
och sommaren 1834 nådde sjukdomen Sverige, hvaremot
Danmark h. o. h. undgick denna epidemi. Från England
öfvcrfördcs sjukdomen icke blott till Portugal och
Spanien, utan äfven till Amerika. Sedermera spred
den sig 1835 -37 från Spanien öfver södra Frankrike
till Italien och Schweiz, öfver Egypten drog den sig
utefter Afrikas hela norra kust, och först med hösten
1837 kan denna vidtutbredda koleraepidemi anses ha
upphört. Det dröjde dock icke länge, förrän Europa
hemsöktes af en ny epidemi, som, utgången 1844 från
Indien, utbredde sig 1847 och 1848 öfver Ryssland
och större delen af Europas kontinent samt nådde
Finland 1849 och Sverige 1850. Under nästan hela
1850-talet höll den sig kvar på vissa punkter i
Europa, angrep sålunda 1854 sydvästra Tyskland och
det dittills jämförelsevis skonade Schweiz samt
gjorde äfven en påhälsning vid Afrikas västkust
och i Syd-Amerika. Danmark och Skandinaviska halfön
voro svårast hemsökta under 1853, men Sverige blef
icke fullt fritt från denna epidemi förrän 1859,
i det att sjukdomen under de mellanliggande åren
blossade upp hvarje sommar. 1863 började koleran åter
en vandring från sitt hemland till Europa, men nu
på en alldeles ny väg. Den öfverfördes nämligen med
pilgrimer från Bombay till Jemen och öfriga delar af
Arabien samt härjade med förfärlig våldsamhet 1865
bland pilgrimsskarorna i Mekka, hvilka i vild flykt
släpade den med sig till Egypten, Kon-stantinopel,
Malta, Italien och södra Frankrike. Från dessa trakter
öfversvämmade koleran snart hela Europa. I Sverige
fick farsoten en rätt vidsträckt utbredning och gick
då ända upp till Haparanda. Efter några års hvila
väcktes sedan koleran 1871 åter till lif i en del
europeiska stater. Äfven i
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
