- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman /
771-772

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkordia - Konkordieboken - Konkordieformeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

771

Konkordieboken-Könkordieformeln

772

Karlson, B. Fernquist m. fl. stiftadt och
sedermera efter mönstret af 4dun (se d. o.) i
Stockholm ordnadt sällskap för bildande
samkväm. Medlemsantalet utgör omkr. 125.
H. J-dt.

Konko’rdieboken (lat. Concofrdia pia, "den fromma
endräkten"), samlingen af den lutherska kyrkans
bekännelseskrifter, nämligen dels de för alla kristna
kyrkor gemensamma s. k. ekumeniska symbola, dels
följande fem för lutherska kyrkan särskildt gällande:
den oförändrade augsburgiska bekännelsen, dess
försvar (apologi), schmalkaldiska artiklarna, Luthers
katekeser och konkordieformeln. Konkordieboken utkom
först på tyska i Dresden 25 juni 1580 med anledning af
50-årsdagcn af augsburgiska bekännelsens framlämnande
på riksdagen i Augsburg; på latin 1584. Därefter ha
flera upplagor utgifvits dels på tyska, dels på latin,
dels på bägge språken. Den sista tysk-latinska
upplagan är ombesörjd af J. T. Muller ("Die
symbolischen biichcr der evangelisch-lutherischen
kirche", 8:e uppl. 1898). På svenska utgafs
konkordieboken i Norrköping 1730, i Umeå 1842, i
Gäfle 1853 (af Fjellstedt, hvars öfv. utkommit i flera
upplagor) och senast i Lund 1895 (af G. Billing).

Konkordieboken, hvarmed symbolbildningen i lutherska
kyrkan afslutades och ortodoxien inleddes, erkändes af
de flesta lutherska länder. På flera håll rönte den
dock motstånd. Så blef den icke antagen i Danmark,
Hessen och Pommern samt Niirn-berg m. fl. städer. I
Sverige blef den, för så vidt det är bekant,
ännu på Uppsala möte 1593 icke ens ifrågasatt till
antagande. Detta förhållande kan synas rätt påfallande
i betraktande af det nit, som 1593 års män lade
i dagen, då det gällde att gentemot hertig Karls
befarade tycke för kalvinism häfda sträng luthersk
åskådning. Förhållandet torde dock, åtminstone delvis,
finna sin förklaring i det inflytande, som professorn
i Rostock David Chytrseus, af en mera försonlig
och mild läggning, utöfvat på de ledande männen vid
mötet, hvilka till stor del erhållit sin teologiska
utbildning vid det universitet, där Chytneus
verkade. Som bekännelseskrifter för svenska kyrkan
nämnas i Uppsala mötes beslut endast de tre allmänna
symbola samt den oförändrade augsburgiska bekännelsen.

Frågan om konkordiebokens antagande väcktes i
Sverige först vid riksdagen i Norrköping 1611,
då ständerna begärde, att Gustaf II Adolf vid sin
kröning "riksens ständer på samma konkordiebok
nådeligen ville försäkra", en begäran, som dock
ej uppfylldes. Alltifrån den tiden lade särskildt
prästerskapet i dagen sitt intresse för nämnda
bok som ett värn mot kalvinism och synkretism. Då
regeringen icke visade sig villig att uppfylla
det andliga ståndets önskningar, förbundo sig
prästerna sinsemellan vid riksdagen 1647 att hålla
"/?6r//m con-cordice för vår rätta religions regel
och kännemärke och den oförändrade augsburgiska
bekännelsens ytterligare förklaring". Med anledning
af de båda biskoparna Johannes Matthiaes och
Terserus’ syn-kretistiska sträfvanden föreskref
förmyndarregeringen genom plakatet af 14 aug. 1663
konkordieboken till antagande och efterlefnad
särskildt af präster och lärare. Äfven i kyrkolagen
1686 åberopas den, dock egentligen endast som en
förklaring af augsburgiska bekännelsen. I prästoden
upptogs den emellertid först 1773. I 1809 års
Regeringsform

finnes den vid angifvandet af kyrkans lära ej
omnämnd. 1829 utgick den åter ur ’prästeden, och från
den tiden förpliktades prästerna genom sin ämbetsed
eller efter 1893, då prästeden afskaffades, genom
sitt löfte endast till den oförändrade augsburgiska
bekännelsen samt Uppsala mötes beslut af 1593. I
det nu gällande prästlöftet (omformuleradt 1903)
uppräknas ej den svenska kyrkans bekännelseskrifter. -
För att häfva den bristande öfvercnsstämmelscn emellan
kyrkolagen och R. F. beslöt 1889 års riksdag för
sin del, att kyrkolagens kap. l § l skulle erhålla
följande förändrade lydelse: "Svenska kyrkans lära
är den rena evangeliska, sådan den, grundad i Guds
heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter,
genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt
Uppsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad
är". Konkordiebokcn var sålunda utesluten. Detta
förslag förelades 1893 års kyrkomöte och föranledde
en liflig debatt, under hvilken motsatta meningar
uttalades. Å ena sidan höll man före, att kyrkans lära
redan genom R. F. blifvit ändrad. Konkordiebokens
uteslutande ur kyrkolagen vore alltså endast en
konsekvens däraf. Å andra sidan gjordes gällande,
att R. F. velat endast i allmänhet ange den lära,
som konungen jämte vissa ämbetsmän skulle vara
tillgifven. Svenska kyrkans lära vore däremot bestämd
endast genom kyrkolagen. Den föreslagna förändringen
innebure alltså en bekännelseförändring, som man ej
ville vara med om. Den senare åsikten segrade, med
endast 2 rösters pluralitet (30 mot 28), hvadan alltså
kyrkolagen bibehöll sin ursprungliga lydelse. Vid 1910
års kyrkomöte förelåg ett förslag - utan att vinna
mötets bifall - till omformulering af kyrkolagens
kap. l § l, i hvilket förslag alla i konkordieboken
upptagna skrifter angåfvos som svenska kyrkans
bekännelseskrifter. - Jfr H. Levin, "Den svenska
kyrkans bekännelse i historisk belys-» ning" (1897).
H. L-n.

Konko’rdieformeln (lat. Fo’rmula conco’råi^
"endräktsformeln"), den sista af lutherska kyrkans
symboliska böcker. Den är föranledd af de många
lärostrider, som under 1500-talet uppkommo i
lutherska kyrkan mellan det strängt lutherska
partiet (de s. k. gncsiolutheranerna) och den till
Melanchthon sig anslutande, s. k. filippistiska
eller kryptokalvinistiska riktningen, hvilken i vissa
punkter (särskildt nattvardsläran) närmade sig den
kalvinska, i andra åter (läran om viljans frihet och
om de goda gärningarnas betydelse), såsom det ansågs,
den katolska åskådningen. Den oro och förvirring, som
häraf följde, och det försvagande af den lutherska
protestantismens ställning gentemot katolicism och
kalvinism, som splittringen medförde, gjorde det,
sedan alla försök att nedtysta eller öfver-skyla
motsatserna misslyckats, nödigt att dogmatiskt
närmare bestämma de omtvistade läropunkterna. För
detta ändamål var i synnerhet den wiirttembergske
teologen Jakob Andreas verksam. Sedan han under resor
genom större delen af det lutherska Tyskland ifrigt
underhandlat med furstar och teologer i denna fråga,
framlade han 1574 ett förslag till bekännelseskrift,
hvilket, efter en förnämligast af M. Chemnitz och
D. Chytramis gjord bearbetning och tillökning,
fick namn af "Schwabisk-sachsiska kon-kordian". Ett
annat likalodes från Andreses arbeten utgående
bekännelseförslag framlades 1576

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbn/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free