Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstsamlingar - Konstschakt, bergsv. Se Schakt. - Konstsilke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1911), samlingarna i konstakademien, på Rosenborgs
slott, den Moltkeska målningssamlingen samt utanför
Köpenhamn samlingarna på Frederiksborgs slott och
på Nivaagaard (se Hage 4), museer i Aarhus, Odense,
Ribe m. fl. städer; i Norge Nationalgalleriet och
Konstindustrimuseet i Kristiania samt museer i Bergen
och Trondhjem. G-g N.
Konstschakt, bergsv. Se Schakt.
Konstsilke, artificiellt väfnadsämne med
silkesliknande egenskaper. Den stora efterfrågan och
den begränsade tillgången på natursilke väckte tanken
på att söka tillverka en teknisk produkt, som hade så
mycket som möjligt lika egenskaper med det naturliga
silket. Entomologen Réaumurs redan 1734 framställda
förslag att ur någon gummiliknande vätska utdraga
trådar på samma sätt, som silkesmasken spinner
sina kokonger, förverkligades af grefve Hilaire
de Chardonnet, den egentlige banbrytaren inom
konstsilkesindustrien. Dennes 1887 offentliggjorda
metod, efter hvilken s. k. chardonnetsilke
tillverkas, grundar sig på nitrocellulosans
s. k. kollodiumbomulls (se Cellulosa) löslighet i
eter-alkohol. Den häraf framställda lösningen har
sirapskonsistens och pressas, efter att först ha noga
filtrerats, genom glasmunstycken med fina hål så, att
tråden antingen går in i vatten, s. k. våtspinning,
eller genom luften, s. k. torrspinning. I båda fallen
aflägsnas lösningsmedlet. Vid våtspinningen stannar
alkoholen kvar i vattnet och tillvaratages därur,
vid torrspinningen får luften befrias från eter-
och alkoholångorna, t. ex. genom deras upptagande
i svafvelsyra och regenererande ur denna. De vid
pressningen genom glasmunstyckena erhållna fina
trådarna upptagas i knippen om ung. 15 stycken
på bobiner och tvinnas sedan tillsammans till
en tråd. Denna är hvit eller svagt gulaktig,
beroende på föroreningar i materialet. Såsom varande
nitrocellulosa har den alla dennas egenskaper och
är därför också explosiv. Explosiviteten borttages
därigenom, att man behandlar tråden med en lösning
af ammonium- eller kalcium-sulfhydrat. Genom
denna process, den s. k. denitreringen, borttages
nitro-gruppen lätt och fullständigt, så att denitrerad
nitrocellulosa, som har en kväfvenart af endast
omkr. 0,01 proc., återstår. Det denitrerade silket
har en brungrå färg, som aflägsnas genom blekning
med klorkalklösning, vätesuperoxid eller dylika
blekmedel. Härpå följer i allmänhet en avivering med
t. ex. tvållösning och ättiksyra för att åt silket ge
mjukhet och s. k. griff. Efter undergången sortering
är det färdigt att sändas i marknaden.
Enligt chardonnetmetoden, den hitintills mest använda,
löses cellulosan indirekt. Konstsilke framställes
af cellulosa äfven genom direkt upplösning. Sådant
är det silke, s. k. glanzstoff, som göres efter
kopparoxidammoniakmetoden, utarbetad af Pauly,
Bronniert, Fremery och Urban. De lösa merceriserad
bomull i Schweizers reagens (se Cellulosa) och
pressa den erhållna sirapstjocka, blå lösningen,
efter föregången filtrering, genom fina hål uti en
utspädd ättiksyrelösning, hvarur koppar och ammoniak
återvinnas som ättiksyrade salter. - Viscossilke
är ett annat cellulosasilke, som man får genom att
förspinna cellulosaxantatet (se Cellulosa). Denna
metod har utarbetats af Cross, Bevan och Beadle. Den
erhållna trögflytande lösningen kallas viscos och
spinnes i en klorammoniumlösning,
då viscosen sönderfaller i kolsvafla,
alkali och hydrocellulosa. Det efter ofvannämnda tre
metoder framställda silket består af hydrocellulosa
(C12 H20 O10)n H2O af olika hög molekylarvikt. Den
förhåller sig till cellulosan ungefär som löslig
stärkelse till olöslig stärkelsesubstans. Endast de
cellulosan närstående hydrocellulosorna ha tekniskt
värde. Går nämligen hydrolysen för långt, genom en
för långvarig inverkan af syror eller alkaiier, får
man tunnflytande lösningar och trådar utan styrka. -
En annan art af cellulosasilke är acetatsilket.
Det beredes af hexaacetylcellulosa C6H7(C2H3O)3O5,
äfven kallad triacetylcellulosa, motsvarande
till sin kemiska byggnad hexanitrocellulosa
(bomullskrut). Denna är kanske det värdefullaste,
men också det dyraste materialet för tillverkning
af konstsilke. Enligt Lederer får man den som en
hornartad massa genom att acetylera den hydrolyserude
cellulosan med ättiksyreanhydrid och några droppar
koncentrerad svafvelsyra + isättika. Massan löses
till sirapskonsistens i kloroform och låter sedan
bearbeta sig till trådar. Den användes äfven till
films och kan formas liksom celluloid. Kemiskt skiljer
sig acetatsilket från cellulosasilket därigenom,
att det förra innehåller acetylrester. Fysikaliskt
finnes endast föga skillnad. - Äfven ur
kasein framställes mycket konstsilke. Handelns
alkalilösliga kasein behandlas med en i vatten
löslig bas, t. ex. kali- eller natronlut, ammoniak
etc. tillsammans med minsta möjliga kvantitet
vatten, hvarvid 80-procentig alkohol bör finnas
närvarande. Alkoholen hindrar den nyspunna tråden
från att klibba ihop. Den uppkomna sega massan
värmes något, då den blir mera lättflytande och kan
pressas till trådar i ett syrebad, som neutraliserar
alkalit. Trådarna upptagas på en bobin och torkas,
hvarefter kaseinet denatureras, d. v. s. göres
olösligt medelst ångor af formaldehyd.
Vid spinningen af konstsilke har man
tagit silkesspinnarnas spinnvårtor till
förebild. Emellertid är det icke möjligt att
göra öppningarna i glasrören på den konstgjorda
spinnapparaten mindre än O,08 mm., hvarigenom
trådar erhållas af en diameter varierande mellan
0,014 mm. och 0,034 mm., beroende på trådens
olika hårda dragning, under det att natursilket
har en diameter af 0,01-0,02 mm. På grund häraf är
konstsilket sträfvare och mindre smidigt än naturligt
sådant. Dess största fel är den ringa hållfastheten
i vått tillstånd. Är det däremot torrt, uppnås och
öfverstiges ofta betydligt det förtyngda natursilkets
hållfasthet. Konstsilke eger mycket högre glans
än natursilket och låter, ehuru det i motsats till
detta senare är kväfvefritt, färga sig mycket bra med
bomullsfärgämnen. Kollodiumsilke låter äfven färga
sig direkt med basiska färger. Konstsilke användes
på grund af sin stora glans i ständigt växande
mängder till dekorationsväfnader, draperier,
garneringsartiklar, spetsar, snörm åkerier,
möbeltyger, kravatter etc.; mindre till framställning
af tyg till kläder. Dessutom tjänar det i tjockare
trådar till att ersätta tagel, s. k. sirius- och
meteorsilke. På senare tiden har det äfven fått
användning till imitation af människohår. Väfnaden
till glödstrumporna för Auerljusen göres numera
så godt som uteslutande af konstsilke. De största
konstsilkefabrikerna finnas i Frankrike, Schweiz,
Tyskland och Belgien, Äfven i Sverige finnes en fabrik
för till-
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
