Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konsul. 1. fornromersk överhetsperson - Konsul. 2. Under medeltiden namn på de högsta magistratspersonerna - Konsul. 3. Under franska revolutionens tid - Konsul. 4. Numera förstås med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Konsul
882
serna med främmande folk m. m. För krigets behof egde
de att förrätta utskrifningar och föra befälet i fält
samt fingo efter större segrar fira triumf. Befälet i
krig innefattade äfven rätt att döma till döden. Om
båda konsulerna gemensamt ledde ett krig, plägade
de utöfva öfverbefälet hvar sin dag. Vanligare var,
att de erhöllo olika ämbetsområden (ett sådant område
kallades provincia, hvaraf "provins"). Med hänsyn till
förhållandenas kraf förlängdes ej sällan konsulns
befäl efter året. Med tiden upprättades särskilda
ståthållarskap, af hvilka vissa skulle tillhöra
konsulerna. Efter år 123 f. Kr. skulle bestämmandet
af ståthållarskapen för det blifvande årets konsuler
ske före valet, och efter Sullas tid kvarblefvo
konsulerna i Rom under ämbetsåret och förvaltade
ståthållarskapen året därefter. 52 f. Kr. bestämdes,
att ståthållarskapet skulle mottagas först 5 år efter
konsulsåret. Genom lottdragning, frivilligt aftal
eller senatsbeslut afgjordes, hvilken provins skulle
tillfalla den ene eller andre konsuln.
Vid tillfällen af svårare fara plägade senaten
tilldela konsulerna en utomordentlig fullmakt,
nämligen "att tillse det staten icke måtte
taga någon skada" (videant consules, ne quid
detrimenti capiat respub-lica). Genom denna fullmakt
upphäfdes vadrätten till folket och infördes ett
slags belägringstillstånd. På grund af en sådan
handlade Opimius mot C. Gracchus och Cicero vid
undertryckandet af de cati-linariska anslagen. Det
låg dock i själfva verket ej inom senatens befogenhet
att på detta sätt ställa konsulerna öfver lagen, och
efterräkningar saknades icke. En annan utväg att i
farans stund trygga ställningen var utnämnandet af
en diktator (se d. o.) för kort tid. Detta skedde
genom en af konsulerna, vanligen efter senatsbeslut,
och konsulerna voro under diktatorns ämbetstid
underordnade honom. Pompejus var en gång, i tydlig
strid mot författningens anda och bokstaf, ensam
konsul några månader. Konsulns ämbete, konsulatet,
var under republikens tid som statens högsta värdighet
målet för de cffentlige männens diktan och traktan. En
romersk konsul hade också, sedan Roms storhetstid
börjat, i den civiliserade världen en betydelse,
som nu knappast kan fattas, allrahelst om han genom
ädelhet och kraft i karaktären förstod att uppbära
och gifva ökad vikt åt sin höga ställning. Småningom
minskades dock konsulatets makt och inflytande; det
aftog, i samma mån som det republikanska statsskickets
lagar och former förlorade sitt innehåll och sin
betydelse. Konsulat innehades under förfallet
af mäktiga partimän flera gånger (så t. ex. var
Marius sju gånger konsul), och makten begagnades
till främjande af personliga syften. Augustus
(31 f. Kr.-14 e. Kr.), väl trogen sin grundsats
att bevara skenet af frihet genom att bibehålla
republikens former, lät konsulatet bestå och fick
själf (19 f. Kr.) konsuls makt för lifstiden. Under
kejsartiden ändrades dock konsulsämbetets natur,
så att konsuler ombyttes flera gånger om året,
och värdigheten förlänades som en tom titel genom
kejsarens gunst. De verklige konsulerna bibehöllo
under kejsarstyrelsens båda första århundraden någon
lagskipningsrätt, ordförandeskapet i senaten samt
ombesörjandet af offentliga spel och festligheter
för kejsarna m. m.; men med tiden försvann all
ämbetsverksamhet, och endast rätten att föra ståt och
prakt vid högtidliga tillfällen kvarstod. Faktiskt
upphäfdes konsulatet af Justinianus I, eme-
dan han sedan 541 icke vidare utnämnde några
kuti-suler. Genom lag försvann det först efter år
886, under Leo VI:s regering. Af gammalt betecknades
årtalen genom angifvande af konsulernas namn. Detta
bruk fortfor under kejsartiden på det sätt, att året
benämndes efter de vid dess början tjänstgörande
(ordinarii). Men i 4:e årh. e. Kr. lämnades konsulatet
flera gånger obesatt, och man räknade tillbaka
från dens eller dens (t. ex. kejsarens första)
konsulat; äfven förekom räkning efter indicLip (l:a,
2:a etc. året under en 15-årig skatteperiod), en
beräkning, som bibehöll sig in i medeltiden.
2. Under medeltiden namn på de högste
magistratspersonerna i de oberoende italienska
städerna och på kommunala tjänstemän (motsvarande
borgmästare) i vissa franska städer.
3. Under franska revolutionens tid återupptogs
ordet konsul som benämning på statens
högsta öfverhetspersoner, först provisoriskt
genom dekret af 19 brumaire år VIII (10 nov.
1799), sedermera genom författningen af 22
frimaire s. å. (13 dec. 1799). Denna uppdrog
verkställande makten åt 3 konsuler, Förste konsuln
(Bonaparte), Andre konsuln (Cambacérés) och Tredje
konsuln (Lebrun), af hvilka de två sistnämnde voro
endast rådgifvare. De innehade sina ämbeten på 10
år och kunde omväljas. Genom senatskonsultet af
16 thermidor år X (4 aug. 1802) öfverlämnades åt
de tre ofvannämnde konsulatet på lifstid. Genom
senatskonsultet af 28 floréal år XII (18 maj 1804)
upphäfdes konsulatet, och åt Bonaparte gafs äfven en
suveräns namn, kejsare. Se vidare Frankrike, sp.
1155.
4. Numera förstås med konsul en person, som
af en stat anställes å en handels- (i synnerhet
en hamn-)plats inom en annan stat att därstädes
bevaka dess undersåtars intressen som utlänningar
å orten. Ursprunget till denna inrättning går
upp till medeltiden, i det att handelsstäderna
kring Medelhafvet läto sina handelsflottiljer
åtföljas af bl. a. särskilda domare (consules,
capitanei, consuls sur mer), hvilka hade att utöfva
jurisdiktionen under resan. Med tiden ersattes
detta resekonsulat därigenom, att faktorier (logice)
bildades å sådana orter, med hvilka regelbunden
trafik ordnades. Faktorierna blefvo ett slags
gillen, hvilkas föreståndare (consules ultramarini,
rectores, bailo-nes) dels öfvertogo resekonsulernas
uppgifter, dels därjämte ålades att å orten vaka
öfver sina landsmäns rättigheter och säkerhet.
Vanligen valdes dessa konsuler af faktorierna själfva
(consules electi), men efter hand begränsades
valrätten och ersattes genom utnämning från
hemlandet, hvars politiska makt senare kunde
ge faktorierna det för dem nödvändiga stödet utifrån;
stundom utsände hemlandet särskilda personer, som ej
tillhörde faktoriet, såsom konsuler (consules missi).
En liknande utveckling om än med andra beteckningar
egde äfven rum i Nordsjöns och Östersjöns hamnar,
där särskildt hanseatiska faktorier uppstodo.
Med utvecklingen af rättsordningen i de europeiska
staterna »ha konsulerna förlorat sin doms-rätt (i
icke kristna stater anställda konsuler ega dock
fortfarande sådan domsrätt), och deras uppgift har
inskränkts till att bevaka den stats undersåtars
rättigheter och förmåner, af hvilken de anställts.
På 1700-talet börja de benämnas handelsagenter (agents
de commerce), i det att de rättigheter och förmåner,
som här kunde ifrågakomma, väsentligen berodde af
handels- och sjöfartstraktater och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
