Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korntal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underbefälsgrader af manskapet: underofficerskorpraler,
som i regel göra samma tjänst som underofficerare,
samt korpraler. Vid kompanier tjänstgöra
särskilda kompanikorpraler och vid
skeppsgossekåren skeppsgossekorpraler.
Tillfälligt tjänstgör manskap som dagkorpraler,
matsalskorpraler, portkorpraler,
rustkammarkorpraler, o. s. v. Ombord
tillsättas, oberoende af manskapsgrad, dels
stationskorpraler, näml. backs- och
skans-korpraler, samt å seglande fartyg jämväl förmärs-, stormärs-
och kryssmärskorpraler, hvilka hvar för sig äro
närmaste förmän för motsvarande gastar (backsgastar
o. s. v.), dels skeppskorpraler, näml. trossbottens-,
mäss-, batteri-, torn- och musköterikorpraler,
som svara för ordningen å olika lokaler på
fartyget. - Vid båtsmanshållet funnos korpralskap,
som omfattade omkr. 25 man, hvarje under befäl
af en korpral. 1. C. O. N. 2. H. W-l.
Korpsläktet
l. Kråksläktet, Corvus, zool, hör till kråkfåglarnas
familj inom tättingarnas ordning och fåglarnas
klass. Näbben är tjock och stark, af medelmåttig
längd, något litet nedböjd, utåt hoptryckt, ofvan
kullrig och med smalare spets. Underkäken saknar
längsgående köl invändigt; näbbsömmen är utefter hela
sin längd något bågformigt böjd. Fjäderklädnaden är
af vanlig beskaffenhet. Benen äro framtill försedda
med tvärgående inskärningar. Vingarna äro tämligen
långa, med smala, spetsiga (under flykten skilda)
pennor, af hvilka den första är längre än armpennorna
samt den tredje och den fjärde längst. Stjärten är
tvär eller afrundad. - Alla arterna af detta släkte
bygga enkla och konstlösa bon, föga djupa och utan
tak samt hopfogade af pinnar och kvistar, blandade
med jord, samt försedda med bale af hvarjehanda
mjuka ämnen. Äggen äro grön- eller blåaktiga, med
små, mörka, vanligen täta fläckar. Könen äro lika,
och ungarna få redan första året fullt utbildad
dräkt. Med undantag af korpen lefva hithörande arter
ofta i stora flockar, utom under fortplantningstiden;
dock häckar en del kolonivis. Boet lägges i höga
trädkronor, på klippor och torn eller i ihåliga
träd. Födan hämtas ur både djur- och växtriket,
och arterna äro allätande. Hithörande fåglars syn
och iakttagelseförmåga äro högt utvecklade, hvilket
kommer dem väl till pass vid födans uppsökande. Deras
själsegenskaper äro framstående; så utmärka de
sig genom list, slughet och läraktighet. Alla ha
de den egendomliga vanan att samla och gömma undan
glänsande föremål, af hvilka de ej kunna ha någon
nytta. På marken röra de sig afmätt gående med stegen
skiftevis; de flyga jämnt och stadigt. Ett par af
våra inhemska arter äro i vissa fall skadliga, men
de andra göra nytta genom att förtära skadeinsekter
och andra smådjur. De svenska arterna särskiljas på
följande sätt:
A. Stjärten minst 25 mm. längre än de hoplagda
vingarna.
a. Färgen svart och grå.
1. Hufvudet endast ofvan svart: Kajan (Corvus
monedula).
2. Hufvudet h. o. h. svart: Grå kråkan
(C. cornix).
b. Färgen helt svart.
1. Första handpennan längre än de yttre
armpennorna, men ej så lång som de innersta: Svarta
kråkan (C. corone).
2. Första handpennan längre än de yttre och lika
med eller längre än de inre armpennorna: Korpen
(C. corax).
B. Stjärten föga längre än de hoplagda
vingarna. Råkan (C. frugilegus).
Kajan, i södra Sverige kallad A’likan,
har hufvudet ofvan blåsvart, dess och halsens
sidor samt halsryggen ljusgrå, ryggen svart,
undre kroppsdelarna mörkgrå, vingarna och stjärten
glänsande svarta samt kroppslängden nära 34 cm. Kajan
förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige,
lefver vanligen i större eller mindre kolonier samt
häckar i kyrktorn, klockstaplar, murar> ruiner och
ihåliga träd, helst ekar. Mot hösten samlas kajorna
i flock, ofta tillsammans med råkor och kråkor,
samt ströfva då omkring under skrik och larm. En del
kajor stannar kvar hos oss, ej blott i Skåne, utan
äfven i Uppland, under vintern, andra flytta till
sydligare länder. Liksom sina samsläktingar är kajan
slug och skygg, men i allmänhet mycket lifligare
och snabbare i sina rörelser. Litet emellan låter
den höra sitt något klagande läte, och där många
individer bo tillsammans, hålla de ofta i förening
ett förskräckligt oljud. Kajan blir lätt tam och kan
läras att eftersäga ord, att komma, då man kallar
den, o. s. v. Äggen äro 4 till 7, blekt blågröna,
med svartbruna och askgrå fläckar.
Grå kråkan (fig. 1) har hufvudet, framhalsen,
vingarna, benen och stjärten svarta; f. ö. är hon
askgrå. Längden kan stiga till 50 cm. Grå kråkan är
Fig. 1. Grå kråka.
utbredd öfver hela Europa, norra Afrika och mellersta
Asien. I Sverige häckar hon öfver hela landet och är
stannfågel, ehuru hon vid sträng köld stryker något
omkring. Sin vistelseort väljer hon i större och
mindre skogsdungar, men äfven i parker och trädgårdar
i närheten af människoboningar. Hon är sällskaplig
samt begåfvad både i kroppsligt och, framför allt,
i andligt hänseende, hvarför hon ock spelar en viktig
roll inom djurvärlden. Hennes syn, hörsel och lukt
äro skarpa. Under förmiddagarna är kråkan ifrigt
sysselsatt med att söka sin föda och genomsnokar då
alla ställen, där något byte kan väntas. Midt på dagen
hvilar hon sig, men under eftermiddagen är hon ånyo
ute på spaning efter föda. Mot kvällen samla traktens
kråkor sig tillhopa och tillbringa natten i någon
lund eller skog. Kråkan är mycket vaksam, särskildt
om hon finner sig utsatt för förföljelser. Roffåglar
undgå sällan hennes uppmärksamhet och förföljas under
höga skrik. Då en
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
