Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korståg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alexios III. Den grekiske prinsen, som tidigare
sökt påfvens bistånd, sparade ej på frikostiga
löften om rikliga penningbelöningar och hjälp vid
korståget och ställde äfven i utsikt den grekiska
kyrkans underkastelse under Rom. Åter trotsade
korshärens flertal påfvens förbud och vände sig
mot Konstantinopel, som 17 juli 1203 med storm
eröfrades. Isak återuppsattes på tronen och antog
sonen Alexios till medregent. De råkade emellertid
snart i spändt förhållande till korsfararna, och häraf
begagnade sig Alexios Dukas för att störta Isak. Då
den nye kejsaren fordrade korshärens afmarsch och
vägrade ytterligare penningutbetalningar, stormade
korsfararna för andra gången Konstantinopel (12
april 1204) och grundlade det s. k. latinska
kejsardömet. Till kejsare valdes Balduin af
Flandern, och i Konstantinopel insattes en
romersk patriark. Riket uppdelades i en mängd
mindre vasallstater, och Venezia erhöll – dock
utan länsförpliktelse – 3/8 af det gamla riket,
innefattande de bäst belägna kusterna och öarna samt
delar af själfva hufvudstaden. Venezias hegemoni
i Levanten och ej Heliga landets eröfring från de
otrogne blef det fjärde korstågets frukt. En del af
korsfararna nådde dock Heliga landet, utan att likväl
där kunna uträtta något.
Innocentius III uppgaf dock ej förhoppningen om
Jerusalems återeröfring, och hans korstågsmaningar
buro 1212 frukt i det vidunderliga företag, som är
kändt under namnet barnkorståget. Stora skaror af barn
drogo från Frankrike och Tyskland på färd mot Heliga
landet; somliga blefvo i Egypten sålda som slafvar,
andra hunno ej längre än till Italien, men omkommo
i massor på färden. Den store påfvens intresse för
korstågsplanerna förblef dock oförminskadt. 1213
riktade han en ny uppfordran till kristenheten, och på
det fjärde Laterankonsiliet (1215) var korstågssaken
en hufvudfråga. Konsiliet fastställde 1217 som
termin för ett nytt korståg, men Innocentius’ död,
16 juli 1216, hindrade honom att upplefva sin plans
förverkligande.
Under Honorius III nådde påfvedömets ifver för
korstågsrörelsen sin höjdpunkt. 1217 företogo konung
Andreas af Ungern, hertigarna Leopold af Österrike
och Meran samt några af de levantiske furstarna
resultatlösa härfärder i Syrien (det s. k. femte
korståget). Konung Andreas återvände redan 1218,
men förstärkta af frisiska och nordtyska pilgrimer,
riktade de kvardröjande korsfararna en stöt mot
Egypten, där Damiette eröfrades (5 nov. 1219); efter
ett par år måste det åter uppgifvas, sedan kejsar
Fredrik underlåtit att 1221 företaga en utlofvad
korsfärd. Redan vid sin kröning, 25 juli 1215, hade
Fredrik II aflagt korstågslöfte, men kampen mot Otto
IV (d. 1218) och de oordnade förhållandena i Tyska
riket hindrade honom länge att infria detsamma. Efter
sin egen kejsarkröning och sonen Henriks val till
tysk konung 1220 bebådade han uppbrott till 1221, men
hvarken denna termin eller en senare utsatt, midsommar
1225, kunde han iakttaga. Sedan påfvestolen medgifvit
ett nytt uppskof till aug. 1227 och Fredrik trots
omfattande förberedelser i sista stund af sjukdom
hindrades afsegla, blef han af påfven Gregorius
IX bannlyst. Utan hänsyn till ett därvid fogadt
påfligt förbud anträdde Fredrik 28 juni 1228 från
Brindisi sitt korståg (ibland betecknadt som det
sjätte korståget) och landade 7 sept. i Akkon. Genom
skickligt förda
underhandlingar lyckades han 18 febr. 1229 med
sultan El-Kamil afsluta ett fördrag på tio år,
fem månader och fyrtio dagar, enligt hvilket till
kejsaren afträddes Jerusalem, Betlehem, Nasaret
m. fl. orter, så att pilgrimsvägen till den heliga
staden åter kom i kristna händer, hvaremot sultanen
erhöll löfte om Fredriks hjälp mot alla fiender,
äfven kristna. Kejsaren intågade 17 mars i den heliga
staden och satte själf konungariket Jerusalems krona
på sitt hufvud, men återvände därefter raskt till
Italien, dit han anlände 10 juni för att återupptaga
kampen med kurian. Den maktställning han skapat sig
i Österlandet föll snart i spillror.
Under de följande åren manade påfven flera gånger
till korståg, och i anledning däraf företogo konung
Thiebaut af Navarra (1239) samt Rikard af Cornwallis
(1240) krigståg till Heliga landet. Jerusalems
eröfring af kovaresmierna 1244, hvarpå följde
Damaskus’ eröfring 1245 och Askalons 1247, gaf upphof
till en ny korstågsrörelse. Den pågående kampen mellan
Innocentius IV och Fredrik II hindrade den senare
att deltaga; det blef i stället franske konungen
Ludvig IX, som tog ledningen. Han lämnade Paris
12 juni 1248 och landade i sept. s. å. på Cypern,
där han öfvervintrade. Följande vår riktade han sitt
anfall mot Egypten, där Damiette gaf sig 7 juni 1249,
och Ludvig vände sig därefter mot Kairo. Ett angrepp
mot Mansura misslyckades, hären måste återtåga och
därunder blef Ludvig själf tillika med två sina bröder
fången, men återfick friheten mot att afstå Damiette
och betala en väldig lösensumma. Han lämnade Egypten
8 maj 1250 och begaf sig till Akkon (13 maj s. å.),
hvarifrån han vallfärdade till Nasaret. Utan att
kunna uträtta något kvardröjde han i Heliga landet
till 24 april 1254 och återkom 7 sept. s. å. till
Paris. Denna Ludvigs första härfärd mot de otrogne
nämnes ibland det sjunde korståget.
Den olyckliga utgången af detta korståg och
kampen mellan kurian och Hohenstauferna afkylde
korstågsifvern i Västerlandet, och i Orienten blef de
kristnes läge allt sämre. 1268 kapitulerade Jafa för
mamluksultanen Bibars och s. å. intogs Antiokia. Detta
medförde en visserligen kort återuppblomstring af
det tynande intresset. Konung Jakob I af Aragonien
anordnade 1269–70 en korstågsfärd till Akkon utan
synnerligt resultat. Ludvig IX hade redan 1267 ånyo
tagit korset och öfvergick (juli 1270) på genuesiska
fartyg till Tunis, hvars bej förklarat sig villig
att öfvergå till kristendomen (det s. k. åttonde
korståget). Väl öfverkommen, angreps hären af
sjukdomar, och Ludvig själf afled 25 aug. 1270 i
pesten. Hans broder Karl öfvertog då ledningen och
tvang bejen till en för de kristne fördelaktig
fred. Först efter dess afslutande landade i Tunis
prins Edvard af England (sedermera Edvard I); han
medföljde Karl tillbaka till Sicilien och företog
därifrån ett korståg till Heliga landet, där han
landade i Akkon 9 maj 1271. 21 april 1272 afslöt
han med sultanen Bibars en tioårig fred, hvarefter
han 22 sept. återvände hem. Detta var den sista af
de stora härfärderna till Orienten. Det i Lyon 1274
hållna kyrkomötet lät visserligen predika korståg,
och flera furstar togo korset, men längre än till
afsikten kom man icke. De kristnes välde i Heliga
landet förföll alltmera, och slutligen kom 1291 Akkon
för alltid i de otrognes händer. Trots alla grusade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
