Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristallografisk konstant ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hvarför räkna sig icke arianerna till hellenerna? Ty
såsom dessa tillbedja de det skapade i stället för
Gud, som skapat allt... När nu hellenerna lära en
icke skapad och många skapade gudar, men dessa en
icke skapad och en skapad, så skilja de sig icke från
hellenerna... De många hednagudarna ha samma natur
som denne ene, ty han såväl som de äro skapelser"
(Athanasios). Därför måste uttryck och bilder,
som ange en skapad, lägre gudom, undvikas. I
stället upptagas uttrycken född af evighet och
ljus af ljus. "Solstrålen är icke ett andra ljus i
förhållande till solen; heller intet annat ljus, icke
heller så, att den (blott) har andel i solljuset,
utan är helt och hållet alstrad af solen. Sol och
stråle äro ett ljus, men kunna ändå särskiljas"
(Athanasios). I Chalkedon 451 uppställdes efter
schemat natur och person antitetiskt Sonens sanna
gudom och sanna mänsklighet samt hans organiska
enhet såsom lika omistliga postulat för tron. I
Västerlandet, som saknade grekernas förutsättningar
och intressen i den trinitariska och kristologiska
spekulationen, uppkom för att häfda monoteismen
samtidigt med den i trosregeln nedlagda trefalden,
i 5:e eller 6:e seklet i Syd-Gallien den formel, som
fått namnet den Athanasianska. Paradoxalt uppradas där
personernas trehet och Guds enhet i en rytmisk ståtlig
hymn, som från 9:e årh. sjöngs till gudstjänstligt
bruk. – Skarpare än förut uttalas där äfven, hvad
man redan sedan 2:a årh. lärt i synnerhet i Rom,
att dogmen är en troslag, som den kristne måste
underkasta sig. Så långt var man (och är man ännu
mångenstädes i kristenheten) från det evangeliska
(af Augustinus och Luther upplifvade, men äfven
i protestantismen förvanskade) begreppet om tro
som förtröstan. – Augustinus förlade kristendomens
tyngdpunkt till ett djupare och innerligare område
än den efter urtiden rört sig på. Intellektualismen
undanträngdes af hjärtefrågorna om beroende och
frihet, synd och nåd. För Kristusbetraktelsen
liksom för alla religionens moment fick Augustinus’
underbart rika ande stor betydelse. Hufvudintresset
flyttades från distinktionerna om Kristi väsen
till hans verk, hans lif och död och välgärningar:
högheten uppenbarar sig hos Frälsaren i ringheten,
lifvet i döden. Kristusmystiken upplifvades och tog
nya ansatser. Den ur Höga visan illustrerade brud- och
brudgumsymboliken, redan i N. T. upptagen från judisk
mystik, af Tertullianus tillämpad på den enskilda
själen, ej blott på kyrkan, fulländades af Bernhard
(d. 1153), som t. ex. i de från honom eller hans skola
härrörande stroferna Salve caput cruentatum, "O hufvud
blodigt, såradt", etc. i den versifierade skildringen
af Jesu lemmar skapat oförgängliga uttryck. Den
synoptiske Jesu galileiska verksamhet, icke endast
lidelsen för den korsfäste, inspirerade Frans
från Assisi, den medeltida fromhetens andre store
förnyare. – För Luther, liksom för Augustinus, blef
paulinismen bestämmande. Han genombryter icke dogmen,
men betonar Kristi kärlek och kall. "Kristus kallas
icke därför Kristus, att han har två naturer. Hvad
kommer det mig vid? Att han till naturen är Gud och
människa, det har han för sig. Men att han däråt
vändt sitt ämbete och utgjutit sin kärlek och blir
min frälsare och återlösare, det sker mig till tröst
och glädje" (Luther). "Att känna Kristus är
att känna hans välgärningar" (Melanchthon). När
dogmen af Faustus Socinus (d. 1605) och andra
unitarier upplöstes, skedde det gemenligen till
förmån för en torftig moralism, som af Jesu ämbeten
egentligen bibehöll endast det profetiska. Däremot
har teologien inom de trinitariska samfunden af den
allmänneliga kyrkan jämte läraren häfdat Kristus som
religionens historiska och kosmiska grundfaktum med
afgörande andlig och sedlig innebörd, låt vara att
sättet för hans mysteriösa verkningar tydes på olika
vis eller erkänues vara ett mysterium. Tolkningen
af Kristi person och verk har i den gammallutherska
kenosisläran (se Förnedring) och senare tagit allt
starkare intryck af historien och af Jesu etiska
storhet. Det gudomliga förlades af pietismen och
rationalismen från underverken till den sedliga
fullkomligheten. Den fattades som syndfrihet och
besittning af alla dygder, tills en mer konkret,
af urkunderna och af ett mer lefvande och dynamiskt
religiöst ideal inspirerad betraktelse fått ögonen
öppnade för kärlekens och helighetens glöd och
kraft och den ojämförliga koncentrationen hos Jesu
person. Från Kant och Hegel ha nya synpunkter hämtats
för kristologien. Hos den moderna teologien ligger i
stort sedt kontinuiteten med dogmen däri, att Kristi
gudom, det uppenbarande och gudomliga hos honom,
hvilket sålunda är vardt tillbedjan, icke fattas som
en hög, men dock underordnad verkan af det gudomliga
lifvet, utan är ett med Guds eget väsen (Matt. 5:
46–48). Gud i Kristus blir sålunda, i denna icke,
såsom i dogmen, substantiella, utan sedligt religiösa
bemärkelse, äfven den nya kristendomens formel. (Se
Kristologi.)
B. Kristi ställning är i etiken icke mindre
behärskande än i dogmen. Tron på den uppståndne
och andens inverkan utlöste i urkristendomen
nya, sedliga krafter, som inriktades dels efter
evangeliets anvisningar, dels efter den etik, som den
filosofiska, särskildt cyniska och stoiska, predikan
inskärpt i den antika världen, och togos snart till
intäkt för asketiska ideal. I ny, karaktärsfull
friskhet och konsekvens genomfördes principen
om Kristi efterföljelse af den helige Frans.
Äfven i det yttre bör lifvet så långt möjligt
formas efter Jesu och hans lärjungars villkor.
Ett kvietistisk-mystiskt ideal af icke-biblisk
härkomst föresväfvade äfven de ädlaste medeltida
skildringarna af Kristuslikheten (se Imitatio
Christi), liksom det ännu i senare tid uppträder
t. ex. i en mer lagisk och anarkistisk form hos
Tolstoj. Mot franciskanidealet uppställde Luther
medelst sitt genomförda kraf på kristet erkännande af
alla kall en annan princip för Kristi efterföljelse.
Ett uniformerande efterliknande strider mot
kallelsetroheten, som är det kristna lifvets
form. Men syndaförlåtelsen ger mod och kraft till
det nya lifvet, och Kristi kärlek inspirerar det.
Ett evangeliskt motstycke till den katolska
grundsatsen om Kristi efterföljd tecknas i
protestantismens förnämsta uppbyggelsebok "Kristens
resa" af John Bunyan (d. 1688), och Kristus som
etikens andliga princip i protestantisk mening har
W. Herrmann sökt konsekvent genomföra.
C. Kult och dogm följas åt. Bland de
världshistoriskt betydelsefulla religionerna är
kristendomen den enda, som från början egnat åkallan
och tillbedjan åt sin upphofsman (1 Kor. 1: 2, Apg.
7: 59). Kristen är den, "som åkallar Kristi namn"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
