Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristofer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefde K. mest i Kastede i Oldenburg, men 1546–47 tog
han verksam del i Schmalkaldiska kriget. Han var på
det hela taget en tämligen obetydlig äfventyrare, om
han än intresserade sig för humanistiska studier. Se
v. Alten, "Graf Christoff von Oldenburg und die
Grafenfehde" (1853).
(Fr. W.)
Kristofer (ty. Christoph), hertig af Württemberg,
f. 12 maj 1515 i Urach, d. 28 dec. 1568 i Stuttgart,
var ende son till hertig Ulrik och uppfostrades, sedan
denne 1519 fördrifvits från sitt land, vid ärkehertig
Ferdinands och kejsar Karl V:s hof. Sedan kejsaren
1530 gett sin broder Württemberg i förläning,
flydde K. 1532 ur kejsarens följe och vände sig
åter till Württemberg, som hans fader 1534 lyckades
återvinna. Därefter var han en tid i fransk tjänst
och efterträdde 1550 sin fader i regeringen. Genom
visa lagar samt uppmuntran af handel och vetenskaper
bragte han sitt land i blomstring, återställde där
lutherska läran och verkade ifrigt för protestanternas
sak bl. a. vid religionsfreden i Augsburg (1555). –
Litt.: biografier af Pfister (2 dlr, 1820) och Kugler
(2 bd, 1869–72) samt "Briefwechsel des herzogs
Christoph von Wirtemberg" (utg. af Ernst, hittills
4 bd, 1899–1907).
Kristofer Andersson, riksråd, tillhörde det lägre
frälset i Västergötland, var son till ett af offren
i Stockholms blodbad och förde tre ekblad i sitt
vapen. Med understöd af konung Gustaf och andra
skickades han på 1520-talet till Tyskland, där
han bl. a. studerade i Wittenberg under Luther och
Melanchthon samt blef magister. I början på 1530-talet
återvände han till fäderneslandet och synes där
under ett par år ha stått i spetsen för kansliet,
i så fall den förste egentlige lekmannachefen för
detsamma, men användes äfven gång efter annan på
beskickningar. Därjämte blef han riksråd (1535?) och
riddare samt gift med den rika fru Brita till Ervalla,
Måns Bryntessons (Lilliehöks) änka. Sedan emellertid
v. Pyhy 1538 kommit till Sverige, inträdde snart en
brytning. Herr Kristofer satte sig emot de nyheter,
som den tyske kansleren ville införa, förklarande
dem strida emot Sveriges lag. 1542 fick han tillfälle
att lämna landet på en beskickning till Danmark och
återvände aldrig. Hans politiska bana var afbruten;
hans tid upptogs i stället af en med pennan förd,
psykologiskt märklig fejd mot konung Gustaf, som
slutade därmed, att han, när han på inga villkor
kunde förmås att återvända, såsom den där brutit
sin rådsed och följaktligen vore förrädare, dömdes
förlustig lif och gods. Han dog kort därefter, 25 mars
1548, i Lybeck. Den släkt han tillhörde utslocknade
på manssidan redan före riddarhusets inrättande.
Ehd.
Kristofer Torstensson. Se Forstenasläkten, sp. 911.
Kristofer Valdemarsson, två danska konungasöner.
1. K. V., son till Valdemar den store med hans
frilla Tove, f. omkr. 1150, d. 11 april 1173,
deltog i tågen mot venderna och blef 1167 hertig
af Sönderjylland.
2. K. V., äldste son till Valdemar Atterdag och
drottning Helvig, f. 1344, d. 11 juni 1363,
utnämndes 1359 till hertig af Lolland och förklarades
för tronföljare. Efter en yngre broders död vid
tidiga år var han den ende, vid hvilken hoppet om
den gamla konungaättens bestånd knöt sig; men
detta hopp gäckades, då han i ett sjöslag mot
hansestädernas flotta utanför Köpenhamn 8 juli
1362 sårades i hufvudet af ett stenskott med
den påföljd, att han blef sinnesrubbad och
elfva månader därefter afled, i Köpenhamn.
E. Ebg.
Kristolatri (af grek. latreia, tjänst, gudsdyrkan),
dyrkande af Kristus med tillbakasättande af Guds
dyrkan.
Kristologi (af Kristus och grek. lo’gos, ord,
lära), teol., läran om Jesu Kristi person.
Jfr Kristendom, Jesus Kristus och Försoning.
1. Kristologi i nya testamentet. Den äldsta
kristendomen framträder som bekännelse till
Kristus. Hela det kristna trosvittnesbördet i
de nytestamentliga skrifterna, evangelierna och
brefven, får sin karaktär däraf, att alla dess utsagor
intet annat äro än försök att tolka det gudsverk,
som skett i och med Jesus Kristus och som därmed
skapat det nya kristna gudslifvet. Lärjungarnas
erfarenhet af den lefvande Herren gaf enligt
N. T:s vittnesbörd det närmaste och omedelbara
upphofvet till utgestaltningen af denna kristustro
på samma gång som den gaf upphofvet till den första
kristna församlingsbildningen. En oändlig rikedom på
skiftande uttryck står härvid de olika nytestamentlige
författarna, särskildt Paulus och Johannes, till buds
vid deras försök att tolka Kristi enastående betydelse
för mänskligheten samt hans enastående förhållande
till Gud, Fadern. Men i alla de skiftande uttrycken
möter ett väsentligen gemensamt innehåll. Mera
allmänt uttryckt kan man säga, att innebörden af
Jesu särställning och enastående betydelse ligger
däri, att all visshet om gemenskap med den lefvande
Guden är bunden fast vid honom och går igenom
honom. Genom honom har Gud på ett afgörande sätt
handlat med mänskligheten. Tre tankekretsar belysa
denna grundtanke. Uppenbararsynpunkten. Jesus är Guds
verkliga själfuppenbarelse och själfmeddelelse, genom
honom lära vi verkligen känna Guds hjärtelag; den
oöfverskridbara fulländningen af gudsuppenbarelsen
är därmed kommen, andens uppgift är att tyda och
"förklara Kristus". Frälsarsynpunkten. Jesus är bärare
af Guds nådefulla sinnelag till mänskligheten. Gud
ställer sig genom honom i ett nytt förhållande
till mänskligheten, öppnar en annan väg fram till
sig än den gammaltestamentliga vägen, lagens
väg. Herresynpunkten. Kristus är den lefvande
och närvarande Herren och därmed enhetsbandet,
det sammanhållande i allt kristligt och mellan
alla kristna. Hela urkristendomens tankevärld kunde
uttryckas med det enda ordet Kristus, i kristustron
låg kristendomens själfständighet innesluten, här
möta vi det, som gjorde kristendomen till kristendom
och skilde den från alla andra företeelser.
I hvad förhållande står denna urkristna kristustro
till Jesus själf? Det inre sammanhang, som råder
mellan denna och Jesus, träder fram inför Jesu
själfmedvetande utan like. Man bör därvid icke,
för att finna arten af detta själfmedvetande, såsom
ofta sker, leta blott bland de enstaka ord, i hvilka
Jesus talar om sitt förhållande till Gud, utan främst
ge akt på det vittnesbörd, som hela hans handlande
och talande afger: Han tillerkänner sig rätten att
förlåta synder, rätten att fritt handskas med den
gammaltestamentliga lagen, rätten att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
