Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labatt, Leonard - Labb - Labbi - Labbsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
719
Labb-Labbsläktet
1838 i Stockholm, d. där 7 mars 1897, var i början
köpman, men väckte på Harmoniska sällskapets konserter
uppmärksamhet med sin röst, hvarför han började
studera sångkonst (för Gttnthcr och Masset). Han
debuterade på Stora teatern i Stockholm 1866 som
Tamino med ett bifall, hvilket ytterligare ökades
genom hans följande roller, Masaniello, Faust
och framför alla Vasco de Gcuma. L:s engagemang
vid hof-operan i Dresden 1868 afbröts redan 1869
genom teaterns brand, hvarefter han var anställd i
Wien 1869- 83, därunder äfven ga-sterande på flera
ställen i Tyskland och tidtals i Sverige (1871,
1878, 1882). 1883-84 var han ånyo anställd vid
Stora teatern i Stockholm. Sedermera sjöng han på
holländska operascener och 1890 senast i Stockholm,
men kort tid därefter brötos hans krafter af ett
slaganfall. L. var en bildad och intelligent sångare,
om än ej alldeles fri från virtuosmässiga olater. Hans
höga, vibrerande stämma var en verklig hjältctenor,
som under sin glansperiod egde en imponerande klang,
fyllighet och kraft. Därtill kom en ej obetydlig
dramatisk förmåga, som lät honom skapa en ypperlig
Eleazar, en sympatisk Tannhäuser, hvarjämte med beröm
böra nämnas hans Raoul, Profeten, Trubaduren, Kadamés,
Rolf (i Hallströms "Vikingarna") och Harald (i Hallens
"Harald Viking"). A. L.*
Labb, zool. Se Labbsläktet. Labbi kallades förr vid
järnbruken ett invid verkstaden beläget hus eller rum,
där arbetarna ha tillfälle att tillbringa hvilskiften.
C. A. D.* Labbsläktet, Lestris 1. Stercorarius, zool,
hör till måsfåglarnas underfamilj (Larini) och de
måsarta d e fåglarnas familj (Laridce] af ordningen
Charadrii-formes. Näbben är försedd med mjuk hud samt
är jämförelsevis kort, men tjock och grof, framtill
hoptryckt, vid roten nästan trind. öfverkäkens spets
är hakformigt krökt nedåt, och underkäken bildar en
utböjd vinkel bakom den nedskurna spetsen. Näsborrarna
ligga långt framom näbbens midt samt äro små, smala
och bakåt afsmalnande. Benen äro af medelmåttig höjd,
framtill belagda med tvärplåtar, baktill skrofliga,
med kort och svag, tämligen högt sittande baktå
samt krökta, spetsiga och skarpkantade klor;
simhuden fullständig. Vingarna äro långa, smala
och spetsiga, med första pennan längst. Den af 12
pennor bestående stjärten är af medelmåttig längd
och rundad samt har de båda mellersta pennorna
vanligen förlängda. - Flertalet dithörande arter
är hemma i norra jordhalfvans kallare trakter och
vistas i allmänhet vid salt vatten, ofta ute på
hafvet. De lefva ensamma eller parvis, men träffas
under parningstiden flera tillsammans, stundom
koloni vis. Deras flykt är utomordentligt snabb,
och de utföra därunder egendomliga svängningar. De
flyga långt mera än de gå, hvilket de göra tämligen
väl, och h vila sig stående på skären, oftast på
den högsta klippan. Sällan ligga de på vattenytan,
hvarifrån de alls icke kunna dyka. Som
de äfvenledes äro dåliga störtdykare, kunna de ej
själfva fånga andra fiskar än sådana, som hålla sig
tätt invid vattenytan, hvarför de flesta föredraga
att beröfva andra fåglar, mestadels måsar och tärnor,,
deras byte. Labbarna passa på, då någon sådan fångat
en fisk, och angripa den med både näbb, vingar och
klor, tills den ger ifrån sig den stundom redan
nedsväljda fisken, hvilken de. med beundransvärd
skicklighet gripa, innan den hunnit falla till marken
eller vattenytan. Därjämte förtära labbarna äfven ägg
och fågelungar, hvarigenom de bli ganska skadliga,
äfvensom fjällmöss och ryggradslösa djur. Lätet är
ett obehagligt skrik. Labbarna häcka vid kusterna
(en af våra arter dock inuti landet) och lägga två
fläckiga ägg, hvilka de, likaväl som sina ungar, som
länge matas af föräldrarna, försvara med -raseri. För
sin stora djärfhet och rofgirighet fruktas labbarna
mycket af andra simfåglar och kunna betraktas som
skadliga. Till färgen äro de mörka samt lika både
vinter och sommar. Ungarna ha rostbruna fjädcrkanter
och de mellersta stjärtpennorna kortare.. Af detta
släkte finnas i Sverige fyra arter. Fjäll-1 a b b e n,
Lestris buffoni 1. parasitica (se Fjäll-labben). -
Spetsstjärtade labben, L. crepidala, har hufvudet
ofvan och på sidorna svart-
Spetsstjartade labben.
aktigt och öfre kroppsdelarna mörkbruna. Undcrtil! är
den antingen brunt askgrå eller hvit, med gul
anstrykning på halsens sidor. Hand- och stjärtpennorna
äro svarta, inåt ljusare; näbben vid roten
blåaktig, spetsen svart; benen svarta. De förlängda
stjärtpennorna äro spetsiga, 75 till 100 mm. längre än
de öfriga. Längden utgör 472-525 mm. Denna art, som är
den allmännaste inom sitt släkte, häckar vid Sveriges
östra och västra kuster; allmän är den vid Ishafvets
samt norra Atlantens kuster och öar. Naumann säger om
densamma, att dess flykt är den märkvärdigaste och
föränderligaste inom hela fågel världen. Än flyger
den med långsamma vingslag, då och då sväfvande som
en falk, än står den stilla i luften, kastar sig
ned i en båge och stiger åter uppåt, flyger fram i
ormbukter, slår ned med rasande fart, höjer sig åter
långsamt och synes i det ena ögonblicket matt och i
det andra "såsom besatt af en ond ande". Äggen (två)
läggas i någon grund fördjupning utan bale, någon
gång i ett gammalt m åsbo. - Bredstjärtade labben,
L. pomarina. har hufvudet ofvan och på sidorna svart,
öfre kroppsdelarna svartbruna, undre delarna hvita,
mod ffulaktiga fjädrar på halsens sidor, kräfvans
och bröstets sidor stundom mörkbruna, undergumpen och
undre stjärttäckarna mörksrrå, vingarna och stjärten
svartbruna, näbben brunaktig och fötterna svarta. De
förlängda stjärtpennorna äro icke tillspetsade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
