Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labiatæ - Labiater - Labiatifloræ - Labiau - Labicana - Labiche, Eugène Marin - Labici - Labidura - Labidus - Labienus, 1. Titus Atius L., 2. Titus L. - Labil - Labill. - Labillardière, Jacques Tulien Houton de - Labindo - Labiodentaler - Labiolabialer - Labiologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
725
Labiater-Labiologi
726
.eller ock äro närmade hvarandra till ax i
stjälkens och grenarnas toppar. Alltefter kronans
utseende indelas familjen i flera underfamiljer,
af hvilka de viktigaste äro Ajnyoidece,
SculeUarividece, Lavandu-loidea-, Slachyoidece
och Ocimoidece. Labiaterna .utmärka sig genom sin
rikedom på flyktiga oljor, inneslutna i körtelhår,
som bekläda alla gröna delar. Härigenom bli de
alla starkt aromatiska, och många äro använda som
kryddor (t. ex. timjan, mejrain m. fl.) eller till
beredande af vällukter (t. ex. lavendel, patschuli,
pepparmynta m. fi.). Många läpp-blomstriga örter och
halfbuskar lämna droger, ofta^ använda i medicinen
som lifvande, väderfördelande,* magförbättrande
medel. Arter af släktena Colcus och Stachys ha ätliga
stamknölar. Som prydnadsväxter odlas allmänt arter
af släktena Colcus, Pe-rilla, Sahia och Slachys.
O. T. S. (G. L-m.)
Labiater, löt. Se L a b i a t se . Labiatiflörse,
bot., afdelning af fam. Compositce, utmärkt af
tvåläppiga kantblommor. Af hithörande släkten, som
förekomma i synnerhet i Syd-Amerika, märkas Mulma,
hvars arter ofta klättra med blad-klängcn, och ti
er b er a, af hvilket en art, G. Jamesoni, inhemsk i
Syd-Afrika, ofta odlas som prydnadsväxt. Labiatiflorae
inbegripas nu oftast i afdelningen Tubi-florce (se C
o m p o s i t SE). G- L-m.
Labiau, kretsstad i preussiska reg.-omr. Königsberg
(Ostpreussen), vid Deime, nära Kurisches haff. 4,512
inv. (1905). Historiskt bekant är L. genom det
fördrag, som konung Karl X Gustaf där ingick 10
(20) nov. 1656 med kurfursten Fredrik Vilhelm af
Brandenburg, då det i Marienburg i juni s. å. ingångna
vapen förbundet förnyades och Karl Gustaf afsade sig
länshögheten öfver Ostpreussen samt medgaf kurfursten
och hans efterträdare suveräniteten öfver detta land,
hvarigenom första grunden lades till ett konungarike
Preussen.
(J. F. N.)
Labicana, Via L., en gammal landsväg, som ledde
ö. s. ö. från Rom till Tusculum, sedan förlängdes
till Labici och "ad Bivium" förenades med Via latina.
Labiche [-bi’j], Eugene Marin, fransk
lust-spelsfrfattare, f. 1815 i Paris, d. där 1888,
började 1837 författa uppsluppna vådeviller och
komedier, af hvilka några blifvit mönstergilla för
den nyare franska riktningen. L. förfogade öfver
siikor teknik, slagfärdig kvickhet i dia’ogen,
människokännedom och mycken godmodighet midt i
satiren. APtför ofta förete dock hans stycken en
intrasslad härfva af orimliga förväxlingar och galna
situationer. Till medarbetare hade han Dela-cour,
E. Martin, Marc Michel, Dumanoir. Clair-ville
m. fl. Omkr. 100 teaterpjäser bära L:s namn; af dessa
ha mer än 30 öfvcrsatts till svenska. Några af do mest
omtyckta äro Otez rotre fiVe s1 il ro»s plail (l SM;
"Herre, var så god och tag bort er dotter!", 1859),
J.e vmia/je de A/. Penichon (1860; "Herr Perrichons
resa", 1861), Les vivadtés du capitaine Tic (1861;
"Ett
kruthus", s. å.), La poudre aux yeux (1861; "Så
pudrar man folk", s. å.) och M ni (1864; "Jag",
1836). L. blef 1880 led. af Franska akad. "Thé-åtre
complet de L." utgafs i 10 bd 1878-79 (med förord af
E. Augier).
Labici [-tji; nu Monte Compatri], gammal stad i
Latium, Italien, omkr. 20 km. v. om Rom, på norra
sluttningen af Albanobergen. L. tillhörde latinska
förbundet och intogs 418 f. Kr. af romarna. På Ciceros
tid synes L. ha varit nästan öde. Man har funnit spår
af dess gamla ruiner.
J. C.
Labidura, zool. Se Tvestjärtar.
Labidus, zool. Se Dorylinæ.
Labienus. 1. Titus Atius L., romersk folktribun
(år 63 f. Kr.). Trogen anhängare af Cæsars politik,
sökte han på mer än ett sätt upprätthålla demokratiens
ställning. Han följde sedan Cæsar till Gallien
som legat (adjutant) och förde där flera gånger
själfständigt befäl. Vid inbördeskrigets utbrott
öfvergick han dock till Pompejus’ parti – man känner
ej hvarför – och blef en hätsk motståndare till
sin forne befälhafvare. Efter slaget vid Farsalos
(48 f. Kr.) kom han till Afrika, där han med
de öfrige republikanerna delade nederlaget vid
Thapsos. Undkommen till Spanien, förlorade han
slaget och lifvet vid Munda (45 f. Kr.). – L:s
son Quintus L. skickades af Brutus och Cassius
till parterna. Efter slaget vid Filippoi (42
f. Kr.) fann han rådligast att stanna hos dessa
och deltog sedan i partiska fejder mot Rom, tills
han 39 f. Kr. blef tagen till fånga och dödad. –
2. Titus L., romersk talare och historieskrifvare
under Augustus. Hans skrifter blefvo efter senatens
beslut brända på grund af deras alltför starka
republikanska skärpa; han var nämligen bitter till
sinnesart och framställning. Han skall ha dödat sig
själf eller dött af harm öfver den dittills okända
behandling, som hans arbeten underkastades. Under
Caligula blefvo L:s skrifter åter till-låtna.
R. Tdh.
Labil (af lat. labilis, vacklande). 1. Fys. Se
Jämvikt. – 2. Kem., en substans, som lätt
undergår förändring med afseende på sin kemiska
sammansättning eller atomgruppering (konstitution
eller konfiguration). En under vanliga förhållanden
beständig (stabil) kemisk förening kan bli
labil under särskilda yttre omständigheter,
t. ex. i ljus, i vissa lösningsmedel o. s. v. I
allmänhet tilltar labiliteten, i synnerhet hos
organiska substanser, med stigande temperatur.
2. H. E.
Labil!., vid växtnamn förkortning för J. J. L a-b i
l l a r d i é r e.
Labillardiére [-bijardjär], Jacques T u lien H o u
t o n de, fransk naturforskare, f. 1755, d. 1834,
företog vidsträckta resor i södra Europa och Syrien
samt deltog i D’Entrecasteaux’ expedition (1791) för
att uppsöka La Pérouse. Skrifter: Icnnes planlanim
Syrice rarinrum (1791-1812, med 58 kopparstick),
Novce HnUandicc plnvtctrrm sperimen (1804-C6, med
265 kopparstick) samt Serlum ausl.rn-caledn*>ic>im
(1824-25). Wbg.
Labindo !"-bi’ndå]. Se Fan t ön i, G.
Labiodentäler, fnnet. Se L a b i a l e r.
Labiolabiäler, f-net. Se L a b i a l e r.
Labiologi (af lat. la’bi’im, läpp, och grek. Wrjns,
lära), konsten att af läpparnas rörelser hos ön
talande se (afläsa) hvad han talar, en förmåga,
som gcnoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
